Artikel / Krönika
Countryfundamentalisterna Louvin Brothers
Av Ola Karlsson

”I think that my brother Ira was tortured by religion” säger Charlie Louvin i Nicholas Dawidoffs bok ”In the country of country”. Om det verkligen var så, skulle det förklara en hel del. När bröderna Louvin sjöng tillsammans, med tätt sammanlingrade harmonier, skapade de en närmast utomjordisk skönhet. Men samtidigt som storebror Iras sånger ofta var moraliska predikningar om synd och Satans kraft och inverkan på människor, var han själv en obotligt otrogen suput och kvinnomisshandlare. En hetlevrad, manisk predikant som inte drog sig för att förolämpa självaste Elvis Presley.

För att verkligen förstå Ira Louvins ambivalenta förhållningssätt till religionen, och därmed kanske också en del av grunden till The Louvin Brothers storhet, måste man gå tillbaka till rötterna. Bröderna Ira och Charles Loudermilk föddes med tre års mellanrum i den lilla staden Henagar i Alabama, i hjärtat av det amerikanska Bibelbältet. Deras far, den djupt religiöse Coronel Monero Allen Loudermilk var bonde och sträng, på gränsen till tyrannisk. Framför allt Ira, som var äldst i en syskonskara om sju, fick slita ont på gården. Men enligt Charlie Louvin var detta deras far sätt att förmå sina söner att söka sig ett annat liv, att livet som bonde i postdepressionens Amerika inte var något annat än bara hårt arbete. Om detta verkligen var hans uppsåt lyckades han väl, för bröderna kunde knappt vänta på att lämna Henagar.

Ira och Charlie sjöng tidigt tillsammans medan de arbetade på fälten. Inspirationen kom från etablerade brödraduos som The Delmore Brothers, The Stanley Brothers och kanske framför allt, The Blue Sky Boys, som man lyssnade på i familjens batteridrivna radio på söndagkvällarna eller genom Coronel Loudermilks digra skivsamling. Just Blue Sky Boys blev brödernas stora förebilder, mycket tack vare Bill och Earl Bolicks perfekta frasering, något som The Louvin Brothers så småningom kom att bemästra till perfektion. Det var också på fälten som repertoaren långsamt växte fram. Gospel och oldtimey-sånger som ”Little Mary Phagan” och den klassiska mördarballaden ”Knoxville girl” (som hängde med i repertoaren ända till slutet) och annat som hamnade inom brödernas motto; att sången måste berätta en historia.

Legenden säger att det som verkligen fick bröderna att bestämma sig för att ge sig in i musikbranschen var när dåtidens Country Superstar, Roy Acuff, stannade till för ett gästspel i staden. ”När vi såg Acuff passera i sin luftkonditionerade limousine den dagen visste vi vad ville göra”, sa Charlie Louvin senare. ”Det var bara en fråga om hur vi skulle bära oss åt.”

Colonel Loudermilk uppmuntrade brödernas ambitioner och betalade för lektioner hos en lokal sånglärare. Något som bröderna tackade för genom att skolka från lektionerna och använda pengarna till nöjen. Men trots att det så småningom uppdagades fortsatte Coronel ge sitt stöd till bröderna.

Repertoaren var till en början helt inriktat på kristna sånger och med Iras distinkta, högt pitchade tenor i kombination med Charlies mjukare, fylligare röst skapade bröderna Loudermilk ett eget sound som rönte en hel del uppmärksamhet. Så småningom bestämde sig bröderna, som dittills uppträtt under ett antal olika namn, för att kalla sig The Louvin Brothers och 1947 släppte de sin första singel på Apollo. Fram till 1952 gjorde The Louvins ett antal inspelningar för olika bolag, men det var när man fick kontrakt med Capitol, och den legendariske A&R-mannen Fred Rose, som det verkligen började hända saker. Första singeln för det nya bolaget, den egenkomponerade ”The family who prays” (med en ung Chet Atkins på gitarr), sedermera en gospelstandard, blev en hit och bröderna kunde kassera ut sin första royaltycheck.

När så ”When I stop dreaming” blev en bautahit 1955 var det resultatet av en vild chansning. Låten var deras första sekulära inspelning och att släppa den innebar att man riskerade att förlora den trogna gospelpublik man byggt upp under åren. Skivbolagschefen Ken Nelson gjorde också väldigt klart att bolaget skulle sparka The Louvins om singeln blev en flopp. Singelns enorma framgång betydde att The Louvin Brothers inom några månader var en av de absolut populäraste countryartisterna i Amerika.

Ankomsten av rock’n’roll i mitten av femtiotalet innebar ytterligare en vändpunkt för våra hjältar, en mer negativ sådan. För att anpassa sig till ett mer modernt sound rådde Ken Nelson bröderna att man skulle slopa Iras älskade mandolin, något som var förödande för Iras redan skadade ego. Hans alkoholism eskalerade, hans humörsvängningar blev tätare och djupare och det blev alltmer tydligt att äldste brodern Loudermilk hamnat i en spiral som bara kunde leda en väg; nedåt.

Av sin far hade Ira fått kärleken till musiken och att lära sig att arbeta hårt medan moderns uppfostringsmetoder och den gravt religiösa atmosfären i förkrigstidens Alabama bidrog till hans starkt rotade kristna värderingar. Det han inte fått lära sig var att handskas med var två saker; pengar och alkohol. I kombination skulle dessa två element visa sig förödande. Iras taskiga ölsinne och heta temperament hade visat sig ganska tidigt och gjorde ofta att bröderna hamnade i trubbel. Hans vredesutbrott, med sönderslagna mandoliner på scen och portförbjudanen som följd var legendariska. Han avverkade också kvinnor i nästan samma takt som mandoliner. Och under en turné 1956 förolämpade han den framtida Kungen, som var uppvärmare åt bröderna, så till den milda grad att det bland Elvisexperter anses vara den främsta orsaken till att Kungen, trots att han ofta angav The Louvin Brothers som några av sina största inspirationskällor, aldrig spelade in någon av brödernas låtar.

The Louvin Brothers musik är, i motsats till Iras personlighet, imponerande homogen, både när det gäller uttryck och kvalitet på material. Men trots att The Louvin Brothers influerat artister som Elvis, Gram Parsons, Emmylou Harris och gud vet vilka andra, är det märkligt hur sällan det uppmärksammas vilken gudabenådad låtskrivare Ira var. Framför allt textmässigt var han oerhört stilfull och säker. Hans penna kunde vara antingen ljuvligt uppoffrande och kärleksfull, som i ”If I could only win your love” och ”I don’t believe you’ve met my baby”, eller febrigt fundamentalistisk och fördömande, som i den brännande moralpredikningen ”Broadminded”, om den frigjorda kvinnan som syndar på fredagskvällen och sedan går till kyrkan på söndagen, som om inget hänt;

That word broadminded is spelled S-I-N
I read in my Bible; they shall not enter in
For Jesus will answer; depart I never knew you
That word broadminded is spelled S-I-N

Även om melodierna i sig är ganska enkla tvinnar sig Charlie och Iras harmonier virtuost runt varandra som svalor på flykt och de byter stämmor lika ledigt som vore de klonade. Mycket av storheten i låtskrivandet ligger just i kombinationen av enkla ackord, avancerade sångstämmor och en brutal ärlighet i texterna, något som närmast blivit en blåkopia för countryartister att ta efter. För bröderna, eller framför allt Ira, talar med den auktoritet och det självförtroende någon som verkligen tror besitter och deras tro ger dem i sin tur helt enkelt inget annat val än att predika den.

Det album som bäst visar prov på detta är ”Satan is real”. Bara omslagsbilden skvallrar om något utöver det vanliga. Vi ser bröderna poserande med händerna utsträckta likt predikanter framför en förskräckligt ful plywood-replika av Satan (egenhändigt producerad av Ira och Charlie) och med vad som ska symbolisera Helvetets eldar i bakgrunden. Mycket bisarrt och kitschigt, men man inser direkt att det här är grabbar som menar det, no doubt. Särskilt i Iras ögon finns en glimt som skvallrar om något som liknar fanatism. Och i titellåten finns mycket riktigt ett talat, predikoliknande parti där Ira upplyser oss om att; ”It’s sweet to know that God is real…but sinner friend, Satan is real too and hell is a real place…”

Tuff skit, minst sagt…

Fastän The Louvins hade sina största hits med det icke-religiösa materialet är det framför allt bland gospel- och standardsångerna deras genialitet bäst kommer fram. Man behöver inte hålla med om innehållet eller ens förstå det för att förföras av skönheten i ”The Christan life”, ”Are you afraid to die” och ”The angels rejoiced last night”, lika lite som man behöver vara någon större älskare av countrymusik för att kunna uppskatta styrkan i kompositioner som ”He can be found”, ”The kneeling drunkard’s plea” eller ”Higher power”. För The Louvin Brothers variant av country och gospel är mer ett evangelium för musik än för något annat.

Även om den ”moderne” lyssnaren kan vara skeptisk till musik så djupt rotad i tro och fundamentalistisk livsåskådning som albumet ”Satan is real”, i förlegat självömkande otrohetsdramer som ”While you’re cheating on me” eller naiva kärlekssånger som ”Don’t laugh” kommer man inte ifrån det faktum att The Louvin Brothers tog brödraduo-konceptet till fulländning. Inga kom, varken förr eller senare i närheten av den blandning av synd, frälsning, tro, misslyckanden, talang och temperament som utgjorde The Louvins musikaliska gärning. Charlie Louvin sammanfattade sin syn på det hela när han sa så här i en intervju i mitten av nittiotalet; ”It’s been thirty years since we were separated and still if I’m playing a Louvin Brothers son, when I get to the harmony part, I move off to one side of the mike. It’s a habit I can’t break.”

Charlie och Ira gick skilda vägar för sista gången 1963. Båda gick vidare till att göra solokarriärer, varav Charlie var den mest framgångsrike med över 30 hitsinglar. För Ira gick det, förstås är man böjd att tillägga, sämre. Strax efter uppbrottet från brodern försökte han under ett fyllegräl strypa sin fru Faye med en telefonsladd. Hon svarade med att skjuta honom med fem skott. Ira överlevde och gifte om sig och med sin fjärde hustru Anne Young återupptog han sin falnande solokarriär. I juni 1965, på väg hem från en konsert i Kansas City, tog Ira Louvins tortyr äntligen slut. Paradoxalt nog var han spik nykter när han frontalkrockade med en rattfyllerist och paradoxalt nog hade han avslutat konserten med sina egna, skulle det visa sig, profetiska ord;

Are you a stranger to God
carried away with your pride
tell me sinner, did you ever stop to think
are you afraid to die
Are you afraid, are you unsaved,
are you afraid to die...


TRAGISKA SÅNGER OM LIVET; BRÖDERNA LOUVIN PÅ SKIVA

The Louvin Brothers släppte inte speciellt många fullängdare under sin karriär, men desto fler singlar. Därför kan det var lämpligt att börja med någon av de förnämliga samlingsplattor som finns på CD. Tycker man att Bear Familys box om 8 CD, ”Close Harmony” (1992), är en munfull för mycket är en lämplig introduktion istället ”When I stop dreaming; The best of The Louvin Brothers” (Razor & Tie, 1995). Denna samling täcker största delen av brödernas karriär och innehåller dessutom briljanta liner notes av Marshall Crenshaw, likväl som detaljerad information om musiker, inspelningsår och annat lafs för oss nördar.

”Satan is real” (Capitol, 1958) är naturligtvis ett omistligt album, om inte annat så för omslaget. Vill man leta vidare ändå rekommenderas dessutom ”The family who prays” (Capitol, 1958), debutalbumet ”Tragic songs of life” (Rounder, re-release, 1956) eller den utsökta hyllningen till en annan brödraduo (guess who?), ”A tribute to The Delmore Brothers” (Capitol, 1960).

Läs mer om Louvin Brothers