Artikel / Krönika
Vans skivsamling Del 2 - Soloåren 1967-1980
Av Per Hägred

Kanske var det dottern som förälskat sig i Kermit. Kanske var det Frankie Boys fel. Kanske sa det bara kvack. Ja, inte vet jag varför i hela fridens namn han envisades med att ge sig i kast med grodans sång, ”Green”. Eller för den delen varför en låt av en kanadensiska som skrivit musik till en Pippi Långstrump-musikal helt utan förvarning dyker upp på en annan Van-platta? Och här är det kanske största mysteriet: Varför sjöng han av alla, som i intervju efter intervju bultat skallen blodig över hur mycket han hatar rockmusik, en Pink Floyd-låt? Och då har vi inte ens berört det faktum att han tolkat musik skriven av en amerikansk president.

Här fortsätter en som inte skaffat sig ett bättre liv eller en vettigare hobby att helt ogenerat rota i Vans skivbackar i hopp om att kunna sprida en gnutta ljus över mannens många gånger originella val av covers.

Jag föreställer mig hans sönderspelade vinylplattor. De plattor som han älskat så mycket att nålen fått vinylen att vitna av utmattning och så mycket att han inte kunnat låta bli att själv planka låtarna.

Men listan skulle bli så oändligt mycket längre om man petade in uppgifter om ursprunget till de låtar han själv sätter sig som upphovsman till. ”Precious Time” är snudd på kriminellt lik Fats Dominos ”Be My Guest”. Eller är det kanske Solomon Burkes ”Gotta Get You Off My Mind” han snott. Eller om det är tvärtom på nåt sätt. Bara för att ta ett exempel.

För att inte tala om hur gigantisk listan skulle bli om den kompletterades med alla covers han gjort live. Eller potpurrier där han pular in stumpar från andras låtar i de egna. Nyss nämnda ”Precious Time” brukar vid soligt väder landa i Eddie Grant & Equals ”Gimmie Hope Jo’anna”. Och det slog mig helt nyligen att ”All Work No Play” ofta mynnar ut i en klassisk Duke Ellington-låt, nämligen ”Things Ain’t What They Used To Be”. De som kallar Nick Lowe för världens främste låttjuv har aldrig hört Van. Han har gett jukeboxen ett ansikte.

I valet av covers gräver han sig för varje år allt djupare ner i den egna skivsamlingen, som han började bygga upp redan på 50-talet hemma i radhuset på Hyndford Street i Belfast. Om några veckor dyker ”Pay the Devil” upp – en coverplatta där han tolkar Hank Williams, Webb Pierce och diverse andra hjältar i hatt. Musik som det osar frän krutrök, billiga horhus och rykande hästskit om. Musik där det rullar stetsonhattar och dustbowls fram och tillbaka mellan takterna. Musik dränkt i lika delar tårar och starksprit.

Country fanns där tidigt. Från cowboy-kostymen som pappan hämtade hem från USA till klassiska filmcitat levererade av Clintan och Hopalong Cassidy som han kastar in i den makalösa workshop-versionen av ”In the Afternoon”, som han kör live om man har tur. På 70-talet ingick Hanks ”Hey Good Lookin” i repertoaren, på 80-talet ”When I Was A Cowboy”. Det finns tecken som tyder på långt framskridna planer på en regelrätt countryplatta redan runt 1972 någonting, men det enda som finns kvar är ofullständiga studionoteringar om en tagning av Hank Thompson-hiten ”Wild Side Of Life”.

Countryplattan är hursomhelst inte en tillfällig nyck utan en noga uttänkt del i en större plan där Van synar den transatlantiska låtskatten. Låtarna som skeppats fram och tillbaka mellan Irland och Staterna. Låtar som påfallande ofta handlar om hemlängtan.

Fast ibland undrar jag om inte han också har världens rörigaste skivsamling. En bild på ett mycket inbjudande skivaffärsfönster pryder omslaget på rootsiga ”Down the Road”. I en ny bok om Van lanseras teorin att det där inte är vilket skyltfönster som helst (trots att bilden verkligen föreställer Nashers skivbutik i Bath) utan istället själva sinnebilden av ett förlovat land, ett himmelrike, en av de där platserna han sjunger om: tir na nog, slipstream, backstreets. Och visst är många av de artister han avgudar verkligen representerade i det fullproppade fönstret, men urvalet av skivor är desto mer besynnerligt, eller i vart fall lite hafsigt. Är det Vans egna plattor, eller har artdirectorn försökt plocka ihop något som liknar Vans plattsamling? En rekonstruktion helt enkelt? ”Back Country Blues” med Sonny Terry och Brownie McGhee är på pricken rätt för den har Van talats sig varm för. Men har han verkligen köpt alla dessa halvdassiga lågprissamlingar av mer tvivelaktigt ursprung med Muddy Waters och Leadbelly?

Fast å andra sidan har han lätt skruvad skivsmak. Eller den är i vart fall inte särskilt politiskt korrekt. Han är definitivt inte någon slags smaktaliban utan struntar högaktningsfullt i töntiga trender. Han skäms inte över att han gillar Cliff Richard och Georgie Fame och Ken Colyer och Acker Bilk. På förra plattan tog han med två låtar från en såsig platta med Sam Butera som knappt nån hört och som ännu färre äger. Sam Butera var för övrigt Louis Primas sidekick. Vem mer än Van hade kommit på en sådan genomdammig idé?

Van ägnar sig åt nostalgi fast på ett synnerligen intressant sätt.
Van har aldrig hört talas om Nirvana; Van är mer stenkaka. Så det var närmast en chock när det visade sig att han gillar Starsailor, men det beror säkert på att de spelat in ”The Way Young Lovers Do” under demonproducentens Phil Spectors överinseende. Jag gissar att han känner sig rent av modigt modern när han tolkar en Rodney Crowell-låt på kommande countryskivan.

När man rotar så dyker samma gamla namn upp - om och om igen. Visste ni att Lonnie Donegan också spelat in såväl ”Just A Closer Walk With Thee” (tillsammans med en annan Van-vän, nämligen Chris Barber) som ”My Lagan Love” – två låtar som är starkt förknippade med Van? Eller att Louis Armstrong poppar upp överallt. Det finns knappt en låt som Van tolkat som Satchmos läppar inte nuddat vid och visst är ”Bright Side Of The Road” en väldans snygg Armstrong-hyllning? Det är som att Van bara rör det som hans absoluta favoriter tolkat. Allt, precis allt, hänger ihop. Jag lovar.

För det mesta har jag gått på originalversionen, men eftersom många sånger är traditionella, allmängods, eller har spelats in av tusentals artister, försöker jag lyfta fram den version som är den som Van själv troligast mest fastnat för. Fast vad vet jag? Men bra är det. Väldans bra till och med.


Album: ”Blowin’ Your Mind”, 1967:
”Midnight Special” (Traditionell): Leadbelly (från Library Of Congress-inspelning, 1934)

Leadbelly (Huddie Ledbetter, 1888-1949) var den store Blind Lemon Jeffersons främste adept och han påstods ha lagrat mer eller mindre egna 800 låtar i sin gigantiska hårddisk till minne. Men så var det där med dåligt ölsinne och trassliga kvinnoaffärer. Ingen bra kombination, i vart fall inte om ni hade kunnat fråga en sådan kille som Leadbelly (ibland skrivet i två delar, Lead Belly). Han gick för nära elden. Och han gick så grundligt tillväga att han hamnade i finkan på kuppen.

Första gången blev han visserligen inspärrad för en skitsaks skull. Föräldrarna pantsatte till och med familjegården i ett desperat försök få honom frigiven, men nåd fanns inte att köpa. Han stoppades in på Sugar Land-fängelset som är så där oglamouröst att inte ens c-filmerna utspelar sig där, men det fick en sång... Varje natt vid tolvslaget såg den olycklige countrybluestrubaduren hur tåget från Houston anlände till den skarpt upplysta perrongen utanför fängelset. För Leadbelly och de andra intagna förvandlades midnattståget till själva symbolen för friheten och sången var ett faktum. ”Midnight Special” handlar om Sugar Land. Benson i sången var verkligen det riktiga namnet på polisen som hade satt dit honom.

Det var också i ett fängelse – fast i Angola i Louisiana där han senare satt inspärrad på 30 år för mordförsök - som folklivsforskaren John Lomax upptäckte honom 1933. Bland de allra första låtarna Lomax spelade in i fängelset fanns just ”Midnight Special”. Alan Lomax, Johns son, fick slutligen Leadbelly frigiven och anställde sig själv som hans assistent. Dessvärre visade sig Alan även vara en ack så slug affärsman, en dåtida Bert Karlsson. Han marknadsförde Leadbelly hårt och ofta utklädd som en vilde i randig fängelseuniform. Lomax tjänade dessutom en smärre förmögenhet genom att peta in sitt eget namn som vid sidan om Leadbellys under låtarna.

Den musikaliskt sett avancerade och brådmogne Van fick tidigt korn på Leadbelly. När Lonnie Donegan — som i sin tur däckats av amerikanska Weavers populariseringar av Leadbelly-låtar - tog Leadbelly i skifflearrangemang till de engelska topplistorna stod Van väl rustad. Lägg förresten märke till Lonnies roliga uttal av Houston.

Odetta, Big Bill Broonzy, Pete Seeger, Big Joe Turner, Chris Barber och Downliner Sect har också gjort den. Artister som alla influerat Van tidigt. När han själv spelade den i ett tält på bokfestivalen i Hay-On-Wye 1999 påstod han att den – och Hanks ”My Bucket’s Got A Hole In It” som dyker upp på kommande ”Pay the Devil” - var några av de allra första sånger han lärt sig spela. Det här var också den första cover han spelade in som soloartist. Van gjorde en nyinspelning av låten i samband med ”Skiffle Sessions”, där han slutligen förenades på skiva med ungdomsidolen Lonnie Donegan – cirkeln var sluten.

Leadbelly själv fick sin första världshit först efter sin död - med ”Goodnight Irene” - som var en av låtarna på Moe Aschs Folkways-inspelningar gjorda på 40-talet.

Skivtips: Under årens lopp gjorde Leadbelly flera nyinspelningar gjorts av låten utan att för den skull tappat den bittra bismaken av fängelsemurar. Han sjunger så jävla vackert. Hade han sjungit något mer rumsrent än blues hade han hyllats som Jussi Björling. Den bästa versionen av ”Midnight Special” spelade John Lomax in vid sitt andra besök i Angola-fängelset 1934. Finns på den utmärkta Rounder-CD:n ”Midnight Special: Library Of Congress Vol. 1 CD”. CD-floran är extremt snårig; Leadbelly är varje skivsamlares mardröm. Man kan ladda Leadbelly för en spottstyver från emusic.com.


”Goodbye Baby (Baby Goodbye)” (Bert Berns/Wes Farrell): Solomon Burke (Atlantic-singel, 1964)

Burke var en av Atlantic-sångarna som utgör själva fundamentet som hela den blekfeta, ägg-och-bacon-osande, brittiska R & B-scenen vilar på. Tänk på alla från Stones (”If You Need Me”) till Dr Feelgood (”Stupidity”). Burke är dessutom en sort för sig. En gång drygade han ut gaget på Apollo med att – före showen - kränga ett parti popkorn han kommit över billigt. Han lär också dela ut böter till dem som svär i omklädningsrummet eller dricker på scen, om det så bara handlar om vanligt kranvatten.

Jerry Wexler producerade singeln som 1964 letade sig upp till Billboardlistans 33:e plats. Vans version – producerad av Berns som alltså skrivit låten - lyfts av Sweet Inspirations snygga körinpass.

30 år senare är det Van som i sin tur skriver låtar till Burke. ”Fast Train”, ”Only a dream” till ”Don’t Give Up On Me»-CD:n (Fat Possum, 2002), bara för att nästan omedelbart ge ut låtarna i egna versioner (på ”Down the Road«). Till uppföljaren, »Make Do With What You Got« (Shout Factory!, 2005), skrev Van »At The Crossroads«.

Själv håller jag hårt i en radiokonsert med Burke och Willy DeVille från i fjol och som får mig att varje natt (nåja!) drömma om ett motsvarande möte mellan Burke och Van. Om inte annat så kan de ju alltid snacka skit om den numera bortgågne Berns vars affärsmetoder varit föremål för mer än en sång signerad Van.

Skivtips: Finns bland annat på den utmärkta Rhino-dubbelsamlingen.

Album: ”Hardnose The Highway”, 1973:
”Bein’ Green” (Joe Raposo): Frank Sinatra (Reprise-singel, 1971)

”When Sinatra sings against Nelson Riddle Strings” sjunger han på titelspåret till ”Hard Nose the Highway”. En klassisk låtrad som egentligen exakt förklarar varför Van ger sig på Kermit the Frogs första och största hit (den spelades in första gången när Kermit fortfarande var med i Sesame street 1970 på Columbia-plattan ”The Sesame Street Book and Record”, strax innan han transfererades över till ”Mupparna”). Den döptes hursomhelst om från ”Green” till ”Bein’ Green” och spelades in av, just det, Frank Sinatra - med George Harrisons ”Something” som b-sida. Van var således inte ensam om att göra det aningen udda låtvalet utan snodde förmodligen idén rakt av från Sinatra. Möjligen kan man misstänka att han tittade på ”Sesame Street” tillsammans med dottern Shana.

Morrison har tolkat Sinatra på skiva vid två andra tillfällen (”That’s Life” och ”This Love Of Mine”, även om han själv påstår att det är Sam Buteras version av den senare som inspirerat honom). Van har också gjort andra låtar som ingick i Frankie Boys repertoar (”Misty”, ”I Can’t Stop Loving You” och ”Send In the Clowns”). Ett obekräftat ryckte gör gällande att Sinatra spelade in ”Moondance”. Och som Van hett önskar att det vore sant…

Van smetar duktigt på med sådana här Nelson Riddle-stråkar i sin version av ”Been’ Green” och det har han fortsatt med på ballader som ”Someone Like You” och ”Wild Honey”.

Skivtips: Sinatra-samlingar hittar man till och med på Konsum.

”Will Ye Go, Lassie, Go” (Traditionell): McPeake Family (Topic-EP, 1963)

Folkmusikplattan ”Irish Heartbeat” var ingen tillfällighet. Just den irländska folkmusiken har alltid legat Van varmt om hjärtat och den spelades och sjöngs i hemmet när han växte upp.

McPeakes var Belfasts motsvarighet på Chieftains och Dubliners. Familjen McPeake härstammar från Derry. ”Purple Heather” (som Van föredrar att kalla den) och ”Wild Mountain Thyme” är andra namn på ”Will Ye Go, Lassie, Go”, en sång som förts vidare från generation till generation genom en muntlig tradition. Den bygger på en dikt av Robert Tannahil (”Will ye go loss go to the braes o’ Balquither”) och psalmen ”Sinner Will Ye Go To the Highland Of Heaven”.

Van framförde den i ett mer traditionellt arrangemang i TV 1994 tillsammans med Paddy Reilly som hoppade in för Ronnie Dew när han lämnade Dubliners 1996. McPeakes spelade även in ”She Moves Through The Fair” som Van gör på ”Irish Heartbeat”-plattan.

Men det är inte bara Belfast-bakgrunden. Det har naturligtvis inte undgått Van att hela Dylan-maffian inklusive Joan Baez och Byrds också spelat in ”Purple Heather”. Mästare Bob själv framförde den på Isle of Wight-festivalen 1969. Och han hade i sin tur förmodligen plockat upp den från Clancy Brothers repertoar. Han hängde dem i hasorna med sådan intensitet att Liam Clancy ”hade lust att vifta bort honom”, som han själv så målande uttrycker det i ”No Direction Home”.

Skivtips: Dessvärre finns det inga CD-skivor med McPeakes, men den här EP:n dyker då och då upp på eBay.

Singel: ”Caldonia”, 1974:
”Caldonia (What Makes Your Big Head So Hard?)” (Fleecie Moore): Bill Haley (b-sida till ”Shaky”, Brunswick, 1959)

Det var Lennart och jag som gick på musikal i London. Vi skrålade med i ”What’s the Use Of Getting Sober (When You Gonna Get Drunk Again)?” så man skulle kunna tro att det handlade om ”Allsång på Skansen”. Och vi dansade… Jag tar det en gång till: VI DANSADE. Och som vi dansade dessutom. Upp på scen och allt. I någon slags ringdans. Vi var spiknyktra, jag lovar, men vi var alltså helt betagna av den ovanligt underhållande iscensättningen av Jordans liv, ”Five Guys Named Moe”. Vi var grymt däckade av Jordans speedade version av den storbandsblues som Count Baise uppfunnit.

Vans första skiva? I en intervju säger han att det var ett loppisfynd, Sonny Terrys ”Hoootin’ Blues” på stenkaka. I en annan är det singeln ”Two Hound Dogs” med Bill Haley. ”Caldonia” kom ut något år senare på samma etikett. Caldonia är en kvinna och har ingenting med Caledonia (Kaledonien) att göra. Men fransmännen, de fransmännen, gav ändå ut den här Van-singeln som felstavats till ”Caledonia” på bildomslaget.

Caledonia var fantasilandet i Skottland, namnet på Vans föräldrars skivaffär och på bandet som kompar honom här (Caledonia Soul Express).

Levon Helm, Muddy Waters (körde den på Bands ”Last Waltz”), Louis Prima, BB King och Clarence »Gatemouth« Brown har också spelat in den och Paul McCartney äger den faktiskt numera. Så kan det ju vara i den bisarra värld vi lever i, men lite boogie woogie-basgångar i McCartneys kassavalv kan inte skada.

Louis Jordan & His Tympany Five fäste originalet på skiva i januari 1945. Låten komponerades egentligen av Jordan, men han skrev över rättigheterna på hustrun Fleecie Moore för att rädda undan så mycket som möjligt av upphovspengarna från det giriga förlag som Jordan själv var bunden till genom ett slavkontrakt. Det där var ett alldeles utmärkt arrangemang ända fram till paret skiljde sig 1947…

Det här var den tidens popmusik som funkade som ett svårslaget soundtrack till världsfreden. Jazz med lite r&b-touch, jump blues. Fleecie Moore ”skrev” även ”Let The Good Times Roll” som både Jordan själv och Ray Charles spelade in. En annan Jordan-hit, ”Open The Door Richard” var inspirationen bakom öppningslåten på Dylans och Bands ”Basement Tapes”, ”Open The Door Homer”. Och som vi dansade, Lennart och jag.

Skivtips: Det är bättre att gå direkt på originalet och leta efter en cd-utgåva med Louis Jordan.

Album: ”It’s Too Late To Stop Now”, 1974:
”Ain’t Nothing You Can Do” (Deadric Malone/Joe Scott): Bobby ”Blue” Bland (Duke-singel, 1964)

Det är nästan skrämmande med vilken enorm precision Van väljer covers. Han tycks inte överlämna minsta lilla taktbyte åt slumpen. På ”ITLTSN” (från bland annat den Guinness-sponsrade Englands-turnén 1973) plockar han med säker hand låtar med sina fem kanske största förebilder. Det är som en av alla dessa listor i ”High Fidelity”.

Han har delat scen med tre av dem han tolkar på skivan: Muddy Waters (”Last Walz”), Ray Charles (1996) och så Bobby Bland (2000). Jag minns mest de där lustiga ljuden Bland hade lagt sig till med. Det var något slags hoppande gurgelljud. Nästan lite buskis och förvånansvärt polerad show dessutom.

Bland var också en ohyggligt viktig inspirationskälla för Band. De gjorde hans ”Further On Up the Road” tillsammans med Clapton på ”Last Walz”-spelningen. ”Mojo Man”, ”Share Your Love With Me”, ”Don't Cry No More” och ”Turn On Your Love Light” var låtar som följt Levon Helm från Hawks fram till Band. Mickey Jupp är en annan kille som är starkt påverkad av Bland och det finns en fin version av ”Stormy Monday” i Blands arr på BBC-liven.

Skivtips: Bobby ”Blue” Bland skrev den här låten tillsammans med arrangören Joe Scott. Finns på den utmärka Ace-samlingen ”Voice” med alla de andra Duke-inspelningarna från 1959 och framåt som man förknippar med Van: »Ain't That Loving You?«, »I'll Take Care Of You«, »Turn On Your Love Light«, »Stormy Monday Blues«.

”I Believe To My Soul” (Ray Charles): Ray Charles (”The Genius Sings The Blues”, Atlantic-album, 1961)

Bands Richard Manuel var extremt påverkad av Ray Charles och det smittade naturligtvis av sig på de övriga medlemmarna i Band och givetvis på Van också när han hängde hemma i köket hos Manuel och de med gemensamma krafter tömde barskåpet. Fast han lyssnade förstås på Charles redan innan han flyttade Woodstock. Han var så tagen av liveversionen av ”I Got A Woman” på ”Live At Newport”, som även var John Fogertys favoritplatta, att han gjorde en egen version av den med Them. Senare till och med drömde han om Charles (”I’ll Be There”).

Bara på skiva har han tolkat en handfull av soulpionjärens låtar. Den här sugande r&b-balladen är även inspelad av Animals och Albert King. Och Van själv plockar fram den lite då och då. Och när Van och broder Ray slutligen genomförde en turné tillsammans sommaren 1996 så var det visserligen sparsamt med duetter, men Wembley-publiken fick i vart fall just ”I Believe To My Soul” (19 juni).

Skivtips: Charles Atlantic-inspelningar har återutgetts i olika former gång på gång.


”Just Make Love Too Me” (Willie Dixon): Muddy Waters, (Chess-singel, 1954)

Så klart jag hängt upp några Them-affischer. eBay är trots allt det största som hänt sedan det skivade brödet. Låt gå för att förmodligen bara jag i hela kvarteret tycker är asfräcka. Jag får leva med att omvärlden tycker att jag är fånig som en tonåring som tapetserar väggarna med idolbilder. Nåt med Beatles (falska autografer!) och Dylan hänger där också. Och så är det den lilla söta bilden på Muddy Waters som lirar kort i uppkavlade skjortärmar.

Bilden är tagen av Val Kilmer och köpt av Gert-Olle som driver litet galleri på fritiden (Ping Pong i Malmö). Gert-Olle fick en gång träffa Miles Davies i egen hög person. Miles ville nämligen kolla lokal konst när han gästade Lund och konsertarrangören ”Pange” Öberg skickade efter Gert-Olle som i sin tur tog med sig lite smakprov till Miles hotellrum. Ett stort möte för Gert-Olle. Miles var dock inte direkt killen som lät sig imponeras. Inte av konsten i vart fall. Inte av galleristen heller för den delen. Men det var när Gert-Olle avslöjade att han var brevbärare till yrket som Miles för första och enda gången under mötet lyfte på solglasögonen.

Samme Pange käkade middag med vår man Van efter utomhuskonserten på Mejeriets bakgård 1992. Van blev i sin tur lite småimpad av att Pange lyckats arrangera konsert med just Miles. Vad Van däremot inte visste var att Pange med några extra hundralappar i dricks lyckats få indierna på Östra Mårtensgatan att öppna upp sin stängda krog för att gamla gubben Van skulle få sin curry. Så när sällskapet var mätta och belåtna så vände sig indiern – som hade en susning om vem Van var – direkt till vad han dock uppfattade som en celeber gäst:
– Please, Sir, don’t work so late next time.

Ungefär så brukar tankarna fara iväg när jag kollar på Muddybilden. För mig var Muddy den första direktkontakten med riktig blues (även om det spelades 78-varvare med Louis Armstrong på radiogrammofonen hos morfar) och precis som hundratusentals andra ungdomar var det Stones som öppnade dörren till bluesen för mig. Först Muddy. Sedan Wolf. Sedan Elmore. Sedan Hounddog. Och så vidare. När resten av världen hysteriskt jagar nästa fluga brukar jag lyssna på blues i min stilla vrå och jag förstår så väl en sådan som Totta som bara trängde sig allt djupare ner i blues. Blues är den enda sanna vägen.

”I Just Want To Make Love To You” (med ursprungstiteln ”Just Make Love Too Me”) är inspelad 1954 av Muddy Waters under överinseende av basisten och låtskrivaren Willie Dixon och utgiven som Chess-singel och en stor hit.

Det här var låten som Stones öppnade bluesskatten med. Fanns på plattan ”Best of Muddy Waters” (Chess, 1958) som Keith kånkade på när han träffade Mick Jagger allra första gången på den där berömda perrongen. Senare stötte Stones på idolen i egen hög person i Chess-studion i Chicago. Enligt Keith var Muddy i full färd med att måla om väggarna… Van träffade Muddy bland annat under Last Walz-konserten.

Etta James, Bo Diddley, Chuck Berrry och senare Johnny Kid & the Pirates, Animals och Shadows of the Knight och låtskrivaren själv har också spelat in den. Band har inte spelat in just denna låt, men en handfull andra Dixon-låtar.

Skivtips: Hugg första bästa Chessamling.

”Bring It On Home To Me” (Sam Cooke): Sam Cooke (RCA-singel, 1962)

B-sida till pophiten ”Having a party” från 1962. Cooke tog ett steg tillbaka till bluesen, till gospelmusiken - med en ovanligt tänd Lou Rawls eldande vid sin sida. Sådan där låt som alla, och då menar jag bokstavligen alla, inklusive Michael Bolton, har spelat in den. Hade ingått i standardutbudet på varje karaoke-maskin om den varit uppfunnen då.

I Vans skivsamling kanske man hittar den med Aretha Franklin, Sam & Dave, Percy Sledge Otis Redding, Wilson Pickett, Eric Burdon och Sonny Terry. Fast vad vet jag?

Däremot är jag fullständigt övertygad om att han har förlorat sig fullständigt i liveplattan ”Live At Harlem Square Club”, som kommer ut lägligt igen till Peter Guralnicks biografi. Den liveplattan har Van lyssnat på så att han fått sår i öronen. Sam Cooke gör den där typen av halsbrytande medleyn som Van kopierat. ”You Send Me”-kittlingen innan ”Bring It On Home” är inte att leka med. Det är förresten inte heller publikkören i ”For Sentimental Reasons”. Och Vans ”Hey Mr DJ” mer än lovligt mycket gemensamt med avslutande ”Having A Party”.

Skivtips: ”Live At Harlem Square Club”, RCA-återutgivning, 2005

”Keep Your Hands Out Of My Pocket” (Sonny Boy Williamson): Sonny Boy Williamson, (Chess-albumet ”Bummer Road”, 1969)

Det är den 27 mars 1958. I studion på 2120 South Michigan Avenue i Chicago. Sonny Boy Williamson II börjar bli halvpackad, men framför allt otålig på producenten Leonard Chess:

--You better get it while it's hot goddammit, cause if you let it cool it won't be worth a damn!, hojtar han men Chess-brodern har redan tryckt på inspelningsknappen. Det är ett sånt där ögonblick som är så fräckt att man behåller det på den färdiga skivan. Det är ett sånt där ögonblick som stavas blueshistoria.

Men låten blev liggande i någon gömma och släpptes först efter munspelarens död, men ingår -- förmodligen tack vare Van faktiskt -- på många modernare samlingar. Det finns en Flyright-platta från 1980, ”King Cobras Chicago Kings Of The Harmonica”, där man precis som Van gjorde bytt ut ”Keep” mot ”Take” i låttiteln.

Den här Sonny Boy, Tvåan alltså, skrev även ”Help Me” (som Van brukar dra ut i en 15-minutersversion) och fick överraskande nog en hit med den i Europa. Sonny Boy Williamson II ingick bland annat som värd i några av American Folk Blues Festival-paketen som framgångsrikt turnerade runt i Europa. Sonny Boy hoppade även in som gästsolist i Animals och Yardbirds.

Det finns många historier som kulturkrocken mellan det amerikanska bluesoriginalet och de vita fansen. Några medlemmar i Stones fick en smärre chock en gång när de ertappade idolen i badrummet i det kyffe man hyst in honom i. Sonny Boy var nämligen i full färd med att plocka en kyckling som han köpt livs levande på en marknad.

Han hette egentligen Aleck »Rice« Miller och var förmodligen 15 år äldre än John Lee Williamson, som var Sonny Boy Williamson I:s riktiga namn. Trots att ”Tvåan” var äldre skivdebuterade han senare än den yngre ”Ettan”. Först engagerades han nämligen som radiounderhållare. Han skivdebuterade senare på 50-talet och ironiskt nog var han en av få munspelare under efterkrigstiden som inte var influerad av Sonny Boy Williamson I:s teknik. Han knöts till Chess 1955 och stannade där fram till sin död tio år senare.

Det var Sonny Boy Williamson I som skrev ”Goodmorning Little School Girl” som Van också brukar pilla med. Van refererar till en Sonny Boy, dock oklart vilken, i både ”Take Me Back” och ”In the Days Before Rock ’N’ Roll”.

Skivtips: Vad som helst med vem som helst av de två Sonny Boyarna.

Album: Last waltz, 1978:
”Too Ra Loo Ra Loo Ral” (James Royce Shannon): Bing Crosby

--”Tura Lura Lura (That’s an irish lullaby)”, stönade Van och såg ut som ett levande frågetecken. Han var allt annat än entusiastisk över Robertsons låtförslag inför Bands avskedskonsert:
--Vad ska jag sjunga sedan? ”When Irish Eyes Are Smiling” eller ”Danny Boy”? undrade Van spydigt.
Men när Robbie spelade upp det långsamma, gospelinspirerade arrangemanget tystnade han snabbt. Att dessutom Henry Glover, som skrivit ”Drown In My Own Tears” till Ray Charles, övertalades att skriva blåspartierna fick för gott tyst på Van.

Texten skrevs 1913 by James Royce Shannon (1881-1946). Den fick sitt uruppförande i amerikanen Chauncey Olcotts uppsättning av ”Shameen Dhu (Black-haired Jimmy)”. Låten blev senare en hit med Bing Crosby som sjöng den i musikalen ”Going My Way” 1944.
Flanagan Brothers har också spelat in den. Rosmary Cloonys gjorde den på sin comeback som gavs ut strax före ”Last Walz”-jippot (på Concord Jazz). Kanske hade Robertson fått idén därifrån.

Skivtips: Strunta i att leta efter Bing utan gå direkt på flådiga ”Last Walz”-boxen som kom ut 2002.


Album: ”Into The Music”, 1979:
”It’s All In The Game” Tommy Edwards (MGM-stenkaka, 1951)

--Many a tear has to fall, but it’s all in the game...

Har man väl hört den är det svårt att få den ur skallen. Riktigt vad som rörde sig i Vans huvud och som fick honom att kasta sig över den här gamla slagdängan är däremot oklart. När han första spelade in den höjdes dessutom ögonbryn över att popstjärnan Katie Kisson plockats in som bakgrundsångerska.

Han har själv pekat ut såväl Johnny Matthis som Four Tops respektive versioner, samt Jimmy Witherspoons annorlunda version, som betydelsefulla. Cliff Richard, Louis Armstrong, Bobby Bland, Johnny Ray och förstås Nat King Cole har också spelat in den. Van gav för säkerhets skull dessutom ut en liveinspelning 1984.

Det här är en otroligt viktig låt för Van och den hänger sig med beundransvärd nit kvar på repertoaren. Nu som en 20 minuter lång minimusikal med Vans alla kända vokala tricks uppradade.

Rockskribenten Dave Marsch menar också att det är en av de stora låtarna inom populärmusiken och han har skrivit en alldeles utmärkt och imponerande, faktaspäckad essä om den här den i ” The Heart of Rock and Soul: The 1001 Greatest Singles Ever Made”. Läs den! Låten har nämligen en spännande historia. Melodin skrevs av ingen mindre än vicepresidenten Charles Gate Dawes. Han var bankman från Chicago. En slags Bosse Ringholm-torris skulle man kunna tro, men med sinne för oemotståndliga melodier. Men titeln var så fantasilös -- »Melody in A major« – att man faktiskt undrar om ändå inte vår Bosse har ett finger med i spelat. 40 år senare, 1951, skrev Carl Sigman en text och Tommy Edwards (som för övrigt dog i pulsåderbräck 1969) placerade låten på listorna. 1958 klämde han dit samma låt igen, fast den gången i ett popigt R&B-arrangemang, som han slagit igenom med i Ed Sullivans show.

Skivtips: Carl Sigman firades i fjol med en trippelbox med bland annat en handfull versioner av låten – inklusive originalet. eBay nästa!

Läs mer om Morrison, Van