Artikel / Krönika
Tacka Gud (eller Otis Redding) för Eddie Hinton
Av Lennart Persson

Hans »Yeah Man« hörs i Cameron Crowes nya film »Elizabethtown«, som ett eko från en tid då soulmusiken fortfarande hade skit under naglarna och vilade på röster så otyglat känslosamma att det nästan kändes som om man kom för långt in i själen på sångarna.

Man skulle ha kunnat tacka Gud för Eddie Hinton.

Är man inte religiöst lagd får man väl istället tacka det stora genetiska lotteriet för det mirakel som denne blekt vite sydstatskille med en röst svartare än natten utgör.

Eller så ska man kanske bara tacka Otis Redding. Utan honom hade den unge Hinton förmodligen aldrig öppnat munnen.

Nu är han borta, sedan drygt tio år, men hans musik finns turligt nog kvar. Och den förvaltas av varsamma händer.

Engelska bolaget Zanes ägare Peter Thompson har nu plockat ihop tre fantastiska arkivutgåvor under titeln »The Songwriting Sessions«. »Dear Y’all« kom för fem år sedan, »Playin’ Around« kom 2004, i dagarna dök så den tredje volymen upp. Och »Beautiful Dream« försvarar definitivt sin plats i trilogin.

Här finns sexton tidigare outgivna inspelningar, som tidsmässigt sträcker sig från 1966 till 1980. En del av dem är enkla demoinspelningar, avsedda för andra artister, men allt materialet har kärleksfullt lyfts till bästa möjliga ljudkvalitet. Och Hintons engagemang i låtarna är så starkt att man inte ens tänker på eventuella brister.

Vi får fyra råa spår, alla covers av R&B-klassiker, med Eddies grupp The 5 Menits. Inspelningarna gjorde 1966 och visar om inte annat vilken kärlek Eddie hade till musikstilen. Och hans gitarrspel i versionen av Lee Allens instrumentallåt »Walking With Me Lee« går definitivt inte av för hackor.

Tre spår från mitten av sjuttiotalet spelades in för att föra fram låtar skrivna av Hintons vän Fred Styles, basist i The 5 Menits. Från samma tid kommer Hintons demoversion av »Got To Be Good«, som han presenterade för John Hammond Jr inför inspelningen av albumet »Can’t Beat The Kid«, namngett efter en annan Hinton-låt på den plattan. Den samtida Muscle Sholals-session vi tidigare fått bland annat »Dear Y’all« från ger oss nu en akustisk soloversion av »Beautiful Dream« och en hes, muskulös Hinton-version av »You Left The Water Running«.

Här finns också ett par spår med gruppen The Rocking Horses, inspelade strax efter att albumet »Very Extremely Dangerous« begravts i skivbolaget Capricorns oturliga konkurs. Något Hintons karriär aldrig riktigt hämtade sig från. Tragiken i detta förstärks av ytterligare ett gäng suveräna låtar avsedda för ett andra, aldrig färdigställt Capricorn-album.

Alla de tre albumen i serien är omistliga, kärleksfulla sammanställningar av inspelningar ur det Hinton-arkiv som sträcker sig ända tillbaka till sextiotalet. Det är album inget soulfan vill vara utan. Thompson berättade häromåret för mig om bakgrunden till dem:

- Allt började med att en kompis i New Orleans spelade »Letters from Mississippi« för mig, från en sliten kassett. Musiken gick rakt in i mig, jag läste det finstilta på omslaget, tog kontakt med skivbolaget Amalthea i Sverige och gav ut albumet i England.

Vilket ledde till ett första, märkligt möte med Hinton.

– Han bestämde att vi skulle ses på ett rätt skabbigt motell jag senare förstod låg bara ett stenkast från var han bodde. Jag tog in på motellet och ringde till hans rum, varpå han talade om att han inte kunde träffa mig just då. Efter en timme bestämde jag mig för att ändå gå och knacka på hans dörr, men innan jag hann resa mig från sängen knackade han på min dörr. »Good evening, Mr Thompson« var det första han sa, på högdragen överklassengelska. Men sedan lossnade det, speciellt när han förstod att jag också kunde spela gitarr, åtminstone på amatörnivå.

Vänskapen utvecklades och Hinton planerade att spela in ett album med egna versioner av sina låtklassiker för Thompson, när han väl gjort klart det tredje och sista album hans kontrakt med Bullseye Blues krävde.

– Tyvärr dog han innan dess. Jag kommer ihåg den där kvällen, det var en underbar engelsk sommardag, och jag fick en ingivelse att ringa honom. Då svarade hans styvfar, som upprört berättade att de just hittat Eddie död i badrummet. Det var en förfärlig chock.

Långt innan dess hade Thompson frågat Eddie om han hade kvar några gamla inspelningar.

– Han sa alltid att de var borta, men sedan hittade hans mamma massor med tejper undanslängda längst in i ett trädgårdsskjul. De var insektsätna, sönderfrätta och täckta med damm, men de blev grunden till min första arkivvolym. Min lilla studio i England var täckt av ett tunt lager röd Alabama-jord i minst ett halvår…

Thompson må ha jobbat hårt med rengöringen av tejperna, men jag kan svära på att den där röda jorden fortfarande finns kvar i musiken.

Jag hör den tala till mig.

Och allt är Kalle Oldbys förtjänst. Det är honom vi ska tacka för att vi i dag vet vem Eddie Hinton är. Eller rättare sagt var; när man hör hans musik, så fruktansvärt intensiv och så totalt närvarande i känslan, är det bara så svårt att tänka sig att han inte längre finns i livet.

Oldby är världens ledande expert på alla de inspelningar som genom åren kommit ur det nätverk av musiker, sångare, låtskrivare och producenter vi förknippar med begreppet Muscle Shoals, i sig ett flertal studior i det gudsförgätna nordvästra hörnet av Alabama. Det var där Hinton verkade, det var där de andra musikerna skakade sina huvuden inför hans talang, så stor att den inte riktigt fick plats i hans spensliga kropp. Det var där han spelade på skivor med Solomon Burke, Wilson Pickett, Joe Tex, Bobby Womack och The Staple Singers. Det var där han skrev utsökta låtar som »Breakfast In Bed«, »A Little Bit Salty«, »It’s All Wrong But It’s Alright«, »Cover Me« och »Sure As Sin«; alla helt omöjliga att spela sönder.

När Kalle tog de första stegen för att påminna oss om hans existens var emellertid Hinton raskt på väg mot ett liv som en neurotisk, nersupen, söndermedicinerad skugga ur det förflutna.

Han hade 1977 gett ut debutalbumet »Very Extremely Dangerous«, en av de mest känslourladdande explosioner som hörts på skiva. Albumet hyllades av kritikerna, men försvann från skivdiskarna efter bara några veckor, när skivbolaget Capricorn gick i konkurs. Hinton var förkrossad. När hans fru samtidigt lämnade honom öppnade sig avgrunden under honom.

Hinton verkar ha varit ett allt för tacksamt offer för livets frestelser. Han tjänade gott om stålar. Och levde hårt på lånad tid. Åren innan »Dangerous« ägnade han åt att målmedvetet supa och droga ner sig och när han fick erbjudandet om att spela in sitt första album lär han ha jobbat som städare i studion han i så fall skulle spela in i. I Barney Hoskins bok »Say It One More Time For The Brokenhearted« berättar Dan Penn hur alla i den där studioklicken pysslade med sånt: »En del av oss tog oss igenom med bitar av våra hjärnor intakta, men hos Eddie var det något som brast, och han blev aldrig riktigt sig själv igen.«

Här i Sverige förde Kalle Oldby en envis kamp för allt som i musikväg förknippades med de där studiorna, där så många kända och okända soulklassiker föddes. Han gjorde det bland annat i mitt fanzine Larm, där han med stor frenesi och väldigt spetsig tuschpenna gjorde handskriven sida efter sida med kartläggningar av studiomusiker och inspelningar och tips om vilka skivor man skulle leta efter.

Det var förmodligen därför Kalle i början av åttiotalet blev uppringd av någon på musikförlaget Air Music i Stockholm, som frågade om han möjligen var intresserad av att lyssna på ett gäng inspelningar från amerikanska Muscle Shoals Publishing, gjorda för att övertyga sångare runt om i världen att spela in de låtar förlagets kompositörer hade skrivit.

Kassetterna hade förmodligen bara legat och samlat damm i något hörn. Tills någon entusiast kom på att där nere i Skåne satt det någon med visst intresse i saken.

Och Kalle var idel öra.

– Jag kommer ihåg det som en hel massa kassetter. Jag slukade allt, men det var speciellt en kassett jag spelade om och om igen. Och när jag sedan skickade tillbaka kassetterna ”glömde” jag att skicka tillbaka just den…

Det var förmodligen inte någon som noterade att Kalle förlängt lånet.

- På kassetten fanns låtar med Hinton, enkelt inspelade i Muscle Shoals Sound Studios, producerade av Jimmy Johnson. De var knäckande bra. I det där gänget har de alltid gjort väldigt färdiga demos, så definitiva att de artister som sedan ska spela in låtarna ofta hamnar i precis de arrangemang de hört på demonstrationstejperna, bara för att de inte går att göra bättre.

I ungefär samma veva blev Kalle uppringd av Dick Cooper, då assistent åt Muscle Shoals-producenten Barry Beckett. Cooper berättade att han »tagit hand om« Hinton, som han känt i hela sitt liv. Cooper hade hittat honom på en busshållplats, ensam och hjälplöst förvirrad, med alla sina tillhörigheter i några plastpåsar. Hinton hade efter skilsmässan flyttat hem till sin mamma, men blivit utslängd även av henne, varpå hans mentala ohälsa tagit ytterligare ett steg i fel riktning. Cooper skaffade Hinton en enkel bostad, såg till att han fick mat och lyckades så småningom lotsa tillbaka honom till musiken. Nu fanns början till ett album, visste Kalle någon i Europa som skulle kunna tänka sig att ge ut det?

– Jag tyckte att musiken var lite väl ensidigt rå, men kopplade ihop inspelningarna med de jag hade fått från det svenska förlaget, och fick på så vis fram ett mer balanserat album. Sen övertalade jag skivbolaget Amalthea att ge ut det under titeln »Letters From Mississippi«. Hinton var uppenbarligen inte så bra på att kommunicera, men jag vet att han var tacksam för att vi gav honom en ny chans.

Albumet har varit svåråtkommet de senaste åren, men står på tur i Thompsons utgivningsschema för Zane.

Albumets ursprungliga utgåva ledde direkt till albumen »Cry And Moan« och »Very Blue Highway«. Hinton turnerade också sporadiskt under den tiden. Och skrev på en, förmodligen, självbiografisk bok med titeln »The Man Who Lived With Ghosts«, om en man som växer upp i norra Alabama och till sist är så trött på att alla talar skit om honom att han beslutar sig för att iscensätta sin egen fejkade död.

Hinton lämnade oss på riktigt inte så långt därefter, på sommaren 1995. Mentalt nerbruten och nerknarkad, med en kropp som gett upp, i en hjärtattack som inte ens hans omtalade snällhet kunde hålla stången.

Men musiken finns kvar.


(Delar av den här artikel har för några år sedan varit publicerad i tidningen Sonic.)

Läs mer om Hinton, Eddie