Artikel / Krönika
Lennart om en av sina många favoriter med Johnny Paycheck
Av Lennart Persson

JOHNNY PAYCHECK: She’s All I Got
(Epic, singel) 1971


En del gör vad de kan för att inte komma till himlen.

Johnny Paycheck hade säkert gjort tillräckligt.

Han blev 64, han var utblottad. George Jones betalade för graven.

Han hette egentligen Donald Lytle och hade tagit sitt artistnamn från en halvtaskig tungviktsboxare, som Joe Louis slog ut med en obönhörlig knockout i en tvårondersmatch 1940.

Den självpåtagna förlorarstämpeln förföljde Paycheck ända till graven; med osviklig logik, förmodligen rättvist. Han verkar inte ha varit någon särskilt trevlig kille.

Redan som tonårig flottist dömdes han till arton års straffarbete efter att ha försökt slå ihjäl en officer. Straffet reducerades senare till två år, trots att han dessförinnan lyckats bryta sig ut ur en sluten fängelseavdelning, inte bara en utan två gånger.

I slutet av sextiotalet arresterades han för inbrott, på sjuttiotalet dömdes han för checkförfalskning. I samma veva stämdes han för att ha grovt förolämpat en flygvärdinna; checken hon fick var på 175 000 dollar. 1973 förklarades han bankrutt.

I början av åttiotalet klarade han sig på håret undan ett tioårigt fängelsestraff för våldtäkt på en minderårig flicka. Flickans mamma stämde honom på tre miljoner dollar, men drog tillbaka sin stämning eftersom Paycheck ändå var totalt utblottad.

Julen 1985 sköt han en man i huvudet, för att avsluta ett barbråk.

Han gjorde det med orden: »I don’t like you. I’m going to mess you up«. Och den hatfyllda snäsningen skulle mycket väl kunnat vara titeln på en av hans låtar, som ofta går i närkamp med livets mer skabbiga sidor. I början av sin karriär spelade han in låtar med titlar som »He’s In A Hurry (To Get Home To My Wife)«, »(Pardon Me) I’ve Got Someone To Kill« och »If I’m Gonna Sink (I Might As Well Go To The Bottom)« och senare i karriären gjorde han sig bemärkt med låtar som »Take This Job And Shove It«, »When I Had A Home To Go To« och »I’m the Only Hell (Mama Ever Raised)«.

Varför skriver man då om en sådan skitstövel? För att han gjort så förtvivlat bra musik, bara därför. När han var som bäst, under några korta år på sextiotalet, var hans musikaliska universum ett regelrätt »honky tonk heaven«. En dröm för alla med smak för Buck Owens revolutionerande Bakersfield-sound, Ray Price sexiga Texas-shuffle eller George Jones hedonistiska sextiotals-honky tonk. Det blir med andra ord inte mycket bättre än så.

Och det vore definitivt att göra både honom och sig själv en otjänst att stoppa in honom i det där galningsfacket. Det är tragiken i hans musik, och hur han så hudlöst gestaltar den, inte sensationalismen i texterna, som tvingar en tillbaka till hans skivor.

Paycheck började sin karriär som basist och bakgrundssångare åt namn som Porter Wagoner, Faron Young och Ray Price. I början av sextiotalet satte han ihop och ledde George Jones turnéband, The Jones Boys. Under flera års turnerande lärde han säkert Jones ett och annat om att sjunga också. Under samma tidsperiod kan man nämligen höra hur Jones allt mer lämnar sin råbarkade Hank Williams-stil bakom sig, för ett mer sofistikerat uttryck. En stil som ligger väldigt nära den vi senare fick höra från Paycheck. Förutom dessa influenser, som säkert gick åt två håll, utvecklade paret ett gemensamt och mindre hälsosamt beroende av sprit och diverse kemiska substanser.

Paycheck gjorde sina första inspelningar redan 1958, men det var inte förrän han 1963 togs om hand av producenten Aubrey Mayhew som han lämnade ifrån sig något av värde. Mayhew spelade först in honom för obetydliga etiketten Hilltop och startade sedan egna bolaget Little Darlin’ Records för att få ut hans skivor.

Pengarna att göra det för spelade en av de sista Hilltop-singlarna in. På den spelar hela George Jones band, efter en klassisk reptilmanöver av Mayhew.

En motvillig Jones tackade först nej, men ändrade sig när Mayhew lovade att inspelningen skulle bli ett enda stort partaj, med inhyrda prostituerade och det hela. I slutänden blev det så att han hyrde in en enda prostituerad, med order att enbart ta hand om Jones, och så lät han en sekreterare bjuda in sina tjejkompisar för att fylla ut partajet. Jones och de andra i bandet visste inte detta och trodde att alla kvinnorna var köpta. Varpå den prostituerade damen misslyckades totalt med att fånga in Jones, som istället hela natten jagade en av de oskyldiga tonåringarna. Utan att få av henne ett enda klädesplagg. Alla söp sig redlöst fulla och somnade så småningom på studiogolvet utan att ha spelat in en enda ton. Dagen efter, innan baksmällan hunnit lyfta, spelade man in Hank Cochrans jukeboxklassiker »A-11« i en lysande, särdeles naturalistisk version. Kort därefter blev den Paychecks ingång på countrylistorna.

Allt Paycheck och Mayhew gjorde tillsammans under de här åren i mitten av sextiotalet är absolut förstklassig countrymusik; muskulös och avskalad all onödig barlast, oavsett vi talar om stöddiga rumlar-shuffles eller hotfulla självömkarballader.

Låtarna, många samskrivna av Paycheck och Mayhew, tar oss på en neonbländande vandring genom en värld av synd och svek och sex och sprit. I »Motel Time Again« med tragiken flåsande i nacken – Paycheck sitter vid ännu en bardisk, så berusad att han inte längre vet ens vilken stad han befinner sig i. Men han har varit i samma situation så många gånger tidigare att han vet att han alltid hittar tillbaka »hem«. »I’ll find my way once more/to that old number on the door«…

Stilmässigt förenar Little Darlin’-inspelningarna gamla honky tonk-ideal med Nashvilles vid den tiden nya och knivskarpa produktionsmetoder. Studiogruppen spelar på toppen av sin förmåga, med Greens glänsande steelgitarrtoner som drivande element i den täta ljudbilden. Hans ibland snyggt fuzzförvrängda ton är bara ett av många bevis för att det här var ett Nashville-team som ännu inte gått ner sig i konventioner och feghet.

Men Paycheck den mänskliga, snabbt tickande bomben drevs från Nashville, med fordringsägare, advokater och bedragna äkta män i hasorna. Han hamnade i Los Angeles, i rännstenen. Och räddades i sista stund tillbaka av den slipade producenten Billy Sherrill, som alltid älskat hans röst.

Och man kunde nästan förledas tro att Paycheck valde att göra comeback på listorna med en vanlig, simpel kärlekslåt.

Hans version av låtskrivaren »Swamp Dogg« Williams »She’s All I Got«, tidigare inspelad av soulsångaren Freddie North, är på ytan just det. Bara en söt, innerlig kärleksförklaring. Tills Paycheck mitt i låten sänker rösten och ger den en kallsvettig, oroande underton.

She is life
…when I want to live

Och utan kärleken finns han inte. Han är ingenting.

She is everything in life
I’ll ever need
She is the only thing in life
that is really real

Han begär lite mer än vad som är hälsosamt, mer än någon kan erbjuda, och inspelningen blir i ett slag en hotfull uppföljning till en låt han hade spelat in fem år tidigare – »(It’s A Mighty Thin Line) Between Love And Hate«.

Och texten blir över hans läppar snarare en klaustrofobisk varning om en uppseglande depression, en kärleksförklaring som lutar sig väl långt ut över en ravin vi inte ser botten av.

Men något annat var väl knappast att vänta sig.



LYSSNA PÅ PAYCHECK:

Samlingen »The Real Mr Heartache – The Little Darlin’ Years« (Country Music Foundation) innehåller 24 av Paychecks bästa Hilltop- och Little Darlin’-inspelningar. Och precis som andra Country Music Foundation-utgåvor med Webb Pierce, Faron Young eller Jean Shepard är den ett kärleksarbete rakt igenom. Kanonljud, bra urval, snyggt omslag, massor av info. Utgåvorna må vara både svåråtkomliga och onödigt dyra, men de är värda vart enda öre. Om inte annat så för »The Cave«, en osannolik beskrivning av den postnukleära apokalypsen, ur ett konsekvent honky tonk-perspektiv!

»She’s All I Got« var 1971 Paychecks första singel för Epic. Billy Sherrill, som är en av populärmusikens skickligaste och mest distinkta producenter jämte Phil Spector, hade länge velat jobba med Paycheck och tog chansen när denne så nersupen och utblottad att ingen annan i Nashville vågade ta risken. Paychecks inspelningar med Sherrill vore värda åtminstone en frikostig dubbel-cd, men finns bara representerat på enkel-cd:n »The Soul & The Edge« (Epic), som dessutom kantrar över mot det mer noveltybetonade material paret med tiden ibland ägnade sig åt. Jag hade velat se mycket mer av de inspelningar de gjorde under första halvan av sitt samarbete. Men »She’s All I Got« finns naturligtvis med, vilket bara det är en anledning till inköp.

I fotspåren på Paycheck spelades låten in av andra countryartister som Moe Bandy, Conway Twitty och David Allan Coe.

Läs mer om Paycheck, Johnny