Artikel / Krönika
Robbie Fulks, världens näst största Johnny Paycheck-fan
Av Lennart Persson

Johnny Paycheck skrev och spelade in en lång, lång rad av countryklassiker, allt från stöddiga rumlar-shuffles till hotfulla självömkarballader. Det är en fantasieggande vandring genom en värld av synd och svek och sex och sprit. Den låtskatten om livets mer skabbiga sidor hyllas på »Touch My Heart – a Tribute to Johnny Paycheck«. Unga och gamla fans, från Jeff Tweedy och Hank Williams III till George Jones och Mavis Staples, tolkar kärleksfullt Paychecks gamla klassiker från sextio- och sjuttiotalet.

Vi ringde upp producenten Robbie Fulks för att höra hur plattan kom till.

VEM KLÄCKTE IDÉN?

– Det gjorde en kvinna som heter Fran Liscio från New York. Hon älskar Johnnys musik och ville göra något för att vi inte ska glömma bort den. Jag tror att hennes man gjort goda affärer på börsen och att hon ville använda sin del av dem för att sjösätta det här projektet. Hon gillade min musik och trodde att jag skulle kunna göra ett gott jobb av det. Utan att veta att jag kunde alla hans låtar utantill. Det här var för två år sedan och hennes tanke var väl att skicka något slags krya på dig-kort till Johnny, som då låg på sjukhus, men han dog bara ett halvår senare.

– Vi bestämde oss för att ändå fortsätta. Fran var stenhårt övertygad om att hon ville ge världen något vackert som inte fanns där tidigare. Och tack vare att hon hade plockat fram pengarna så behövde vi inte hålla på och tjafsa med några skivbolag. Jag bara satte mig ner och gjorde en lista över sångare jag trodde skulle göra Johnnys låtar rättvisa.

VILKA TACKADE NEJ ELLER HADE FÖRHINDER?

– Några uppenbara; Merle Haggard, Brad Paisley och Marty Stuart. Vi ville ha med Iggy Pop, men han kom aldrig loss. Fran hängde i New Yorks punkkretsarna på sjuttiotalet och hon ville till en början att albumet skulle dra åt det hållet. Jag lyckades, utan större ansträngning, övertyga henne om att vi istället skulle gå mot ett traditionellt countrysound. Fast jag tror fortfarande att Iggy hade levt rövare med »Colorado Cool Aid«…

– Men jag ville definitivt inte att skivan skulle kidnappas av en massa psykotiska sångare. Jag var väldigt mån om kvalitetskontrollen. Av precis den anledningen såg jag till att hålla borta Johnnys familjemedlemmar och hans gamla producent, Aubrey Mayhew. Jag ville att alla ostört skulle kunna koncentrera sig på musiken.

VILKEN SÅNGARE HADE DU MEST BESVÄR MED?

– Definitivt Junior Brown. Han ringde mig och bad om att få vara med, vi satte upp en Nashville-session speciellt för honom, men han var så jävla sur och aggressiv att allt slutade med att han skällde ut mig för att jag spelade för dålig gitarr och stormade ut ur studion. Låten vi skulle ha gjort var »Yes, She’s Gone«, en pärla från mitten av sextiotalet.

VEM VALDE UT LÅTARNA?

– Nästan alla valde själv vad de skulle sjunga. Men det finns några undantag. Fran hade bestämt att låten »Touch My Heart« måste vara med, och att den skulle ge titel åt albumet. När jag lyssnade på den insåg jag direkt att det skulle bli en utmärkt soullåt och tänkte direkt på Mavis Staples, för ingen är bättre än hon. Hon hade förmodligen bara hört Johnnys »Take This Jobb And Shove It«, men var modig nog att lyssna på »Touch My Heart« och älskade den direkt. »And she came in and kicked ass!«

– Larry Cordle övertalade jag själv. Jag övertygade honom om att han inte skulle göra något annat än balladen »Old Violin«, Johnnys sista riktiga mästerverk, från 1986. Larry har ett fantastiskt omfång i sin röst och det hade varit slöseri att han skulle göra en slätare låt som »The Outlaw’s Prayer«, som han ursprungligen tänkt.

HUR GICK INSPELNINGARNA TILL?

– Jag hittade en gammal studio på Music Row i Nashville som hette Brownstone Laboratory på den tiden Ronnie Milsap drev den på sjuttiotalet. Och bokade två veckoslut, tog dit det studioband jag hade satt ihop och så kom sångarna dit och satte sina låtar på en eller högst två timmar. Fyra sångare om dan, enkelt och okomplicerat.

HUR FICK DU MED STEELGITARRLEGENDEN LLOYD GREEN I BANDET?

– Han spelade ju på Johnnys gamla inspelningar, och är en oerhört viktig del av dem, så det var naturligt att fråga honom. Jag var lite orolig att han lagt av sig, för han har inte spelat sedan åttiotalet, på grund av en hörselskada. Men han spelade bättre än någonsin, och var extatisk över att få spela låtarna igen. Han var den förste i studion på mornarna och den siste att gå därifrån på kvällarna. Och han berättade fantastiska historier om de ursprungliga inspelningarna. Bland annat om hur Aubrey Mayhew tog inspelningarna till en speciell »mastering studio« i New York, där de verkligen kunde mangla ljudet från hans steelgitarr så att det lät så metalliskt och irriterande som möjligt. Så att det skulle anstränga den mänskliga hörseln till max. Lloyd var säkert inte helt glad över vad den processen gjorde med hans vackra steelton, men han förstod säkert som alla vi andra att det skapade ett väldigt unikt, mycket effektivt sound. Som sålde de där skivorna. Och gav Lloyd en karriär.

BERÄTTA OM GEORGE JONES.

– Vi hade mötts en gång tidigare, under inspelningen av en Webb Pierce-hyllning, vilket han naturligtvis inte kom ihåg. Han var totalt avspänd, satte sin låt på tre tagningar och sedan gav jag honom hans check. Hans manager stod intill mig när jag plockade fram mitt checkblock och jag funderade om den skulle ställas ut i George namn eller i ett företagsnamn. Att pengarna betalades ut på direkten, från min egen ficka, höll på att välta omkull hans manager. »George kommer att bli SÅ imponerad; han ÄLSKAR känslan av pengar i handen!« Och när han fick checken så släppte han den nästan, som om han bränt sig på den, och så utbrast han i ett stort »wow…MONEY!«. Men han har säkert varit med en miljon gånger om att pengarna för en session i bästa fall dyker upp fem månader senare, på en check där den överenskomna summan krympt till hälften och som banken dessutom vägrar att lösa in för att det inte finns någon täckning för den…

HUR MYCKET FICK HAN BETALT? OCH FICK BOBBY BARE JR LIKA MYCKET?

– Han fick fem hundra dollar, men berätta inte det för de andra. George fick mest, mina kompisar fick bara några hundra dollar. Men å andra sidan tror jag inte att någon av dem skulle ha något emot att George fick lite mer. Randy Foster donerade sitt arvode till välgörande ändamål och Buck Owens ville inte ha något över huvud taget.

STÖRSTA MISSTAGET?

– Jag hade pratat med Johnny Bush fru om inspelningen och hon hade talat om i vilken tonart Johnny ville ha kompet. När han sedan kom till studion för att lägga sin röst på den färdiga bakgrunden visade det sig att den tonart vi spelat in i var den Johnny hade sjungit låten i för mer än trettio år sedan! Han hade dessutom halsproblem och hade samma dag fått en stor botoxinjektion, men han fixade det ändå. De är proffs rakt igenom, de där gamla gubbarna. Och vi fick honom att jobba hårt. Vi lyckades få ur honom en fantastisk, hög ton i slutet av låten och det är precis som Ira Louvin brukade säga: »Det mest upphetsande som finns är att höra en sångare nå den absolut högsta ton han nånsin kan nå«.

– Och jag tror att Johnny skulle hålla med mig om att vi gjorde en bättre version av »Apartment #9« än vad han tilläts göra på sextiotalet. Den inspelningen låter för mig som om den hastades fram på ett löpande band. Min tanke var att orkestrera den på ett sånt vis att man kan tänka sig den sjungen av en äldre man, ensam i ett rum, längst bort i en sliten hotellkorridor. Och jag tror att vi lyckades.

VILKET ÄR DITT ALLRA BÄSTA MINNE FRÅN INSPELNINGARNA?

– Definitivt den stunden då vi hade förmånen att ha Mavis Staples där. Hon är den mest kärleksfulla person jag någonsin mött; hon hälsade på och brydde sig om varenda person i studion, ända ner till vaktmästaren. Och hon får alla att känna sig som den viktigaste människan i världen just i den stunden. Hon är den bästa drogen i världen, hon får dig att må så himla bra av all värme, alla kramar och alla historier hon berättar. När hon gick ut ur studion lämnade hon efter sig ett stort, gnistrande vackert tomrum av kärlek. Fem timmar efter inspelningen satt jag och käkade middag med en av killarna i bandet och bekände för honom att jag fortfarande svävade på moln. Han hade precis samma känsla.

KÄNSLAN JUST NU?

– Jag är mer stolt över den här skivan än över någon av mina egna.




ROBBIE FULKS har på egen hand gjort en rad suveräna plattor, för bolag som Bloodshot, Boondoggle och Geffen. Han har precis färsigställt en ny, med bandet från Paycheck-inspelningen. Den lär dyka upp någon gång i början på nästa år.

Läs mer om Fulks, Robbie