Artikel / Krönika
Joan Baez - den evigt undervärderade
Av Magnus Eriksson

Tänk er följande låtlista: »If I Knew«, »Rock Salt and Nails«, »Glad Bluebird of Happiness«, »Green, Green Grass of Home«, »Will the Circle Be Unbroken«, »The Tramp on the Street«, »Poor Wayfaring Stranger«, »Just A Closer Walk with Thee«, »Hickory Wind«, »My Home’s Across the Blue Ridge Mountains«, »How Can I Miss You«, »The Last Thing on My Mind«.

Och sedan följande startelva: Grady Martin, Hal Rugg, Pete Drake, Jerry Reed, Pete Wade, Buddy Spicher, Norbert Putnam, »Pig« Robbins, Ken Buttrey, Fred Carter, Jerry Kennedy. Och en lika solid avbytarbänk.

Nej, det handlar inte om en oupptäckt Emmylou Harris-session. Hon hade annars kunnat mobilisera en laguppställning som utan vidare konkurrerat med Manchester United och Arsenal, även på reservbänken. Nej, det var Joan Baez som gjorde skivan, och den är fantastiskt bra. Hon gjorde den i oktober 1968 för sin make David Harris, outtröttlig agitator mot värnplikten, Vietnamkriget och annat fanstyg. Och lika hängiven countryälskare. Strax dessförinnan hade Joan Baez spelat in »Any Day Now«, med ungefär samma lagupptällning, en skiva med enbart Dylan-tolkningar. Sju år senare skulle hon spela in ett av sina mest förtalade album, »Diamonds & Rust«. Då hade hon flyttat över sina konstnärliga bopålar från Nashville till Los Angeles, bytt ut Nashvilles A-Team mot Larry Carlton och andra funkmusiker. Och resultatet var lika fantastiskt.

Alltså, Joan Baez, den evigt undervärderade, den evigt utdefinierade: opportunisten, »Phoney Joanie« i Knallhatten, Dylans trista bihang. Så ser en bild ut. En annan bild: den outtröttliga förkämpen för mänskliga och medborgerliga rättigheter, krigsmotståndaren, den principfasta socialisten (om någon varit en opportunist är det hennes gamle pojkvän från Minnesota) och en suverän sångerska som varit omutlig i sin artistiska integritet. Sedan kan även den mest förhärdade beundrare förfasa sig över hennes inspelning av Violetta Parras pekoral (en sång kan inte få retroaktivt värde genom upphovskvinnans tragiska slut) »Gracias A la vida«.

För mig började det med en tv-sändning, antagligen 1966. Joan Baez var i Stockholm och spelade in en konsert i tv-huset på Gärdet. Det var en omtumlande upplevelse. För tioåringen var hennes versioner av Bob Dylans sånger (eller »Bobby Dillon« som översättaren kallade honom) överlägsna upphovsmannens. Hon sjöng ju bättre...

Bortåt fyrtio år senare sitter jag med en bunt återutgivna skivor med Joan Baez, och jag slås åter av hennes storhet som countrysångerska - och Dylan-tolkare. Hennes versioner skall inte ställas mot Dylans egna, det får tioåringen göra, men nog har Dylan i Joan Baez haft sin optimala uttolkare, ungefär som Leonard Cohen i Judy Collins.

Och »David’s Album« är en lysande countryskiva. Någon gång drar Joan Baez iväg alltför långt upp i registret, hennes kardinalsynd, och det skär sig. Men oftast sjunger hon eftertänksamt, med oerhörd känsla för både melodins och lyrikens integritet. Och den instrumentala uppbackningen kunde som sagt knappast vara bättre. Den nya utgåvan innehåller också ett par fina bonusspår, en livetagning av »How Can I Miss You« och en version »The Last Thing On My Mind«, som utan vidare kan mäta sig med Paxtons original och Jack Downings luttrade tolkning.

För närvarande genomför Ace en energisk återutgivning av Vanguard-material. Samtidigt med Joan Baez countryskiva kommer »Any Day Now«. Den nya, utökade, versionen innehåller arton sånger. Och inte en enda faller ur ramen, även om arrangemangen ibland drar lite olyckligt åt två håll. Det är som om countryn skall integreras med en elektrisk, lätt psykedeliskt (mycket lätt) färgad folkrock. Men det mest slående är med vilken sorgset lågmäld övertygelse som Joan Baez framför sånger som »North Country Blues«, »You Ain’t Goin’ Nowhere«, »Tears of Rage« i en underbar a cappella-version och »Sad-Eyed Lady of the Lowlands«.

Ace har en omfattande Joan Baez-utgivning i sin Vanguard Masters-serie. Där finns skivor som »Joan« från 1967, »Noël«, »Baptism«, den väl fungerande samlingsskivan »Joan Baez. The Best of the Vanguard Years« och samlingen »Live in Newport«, med inspelningar från festivalerna 1963, 1964 och 1965. Den sammanställdes redan 1996, men finns ånyo lätt tillgänglig. Den visar också Joan Baez tidiga mångsidighet. Där finns Dylan, protestsånger och folksånger, men även en version av »Long Black Veil« som inte står Johnny Cashs och The Bands tolkningar långt efter. Och så en säregen duett med Bob Dylan i »With God on Our Side«. Dylan sjöng som han gjorde, hans bedrövliga gitarrspel dominerar ljudbilden och Joan Baez försöker balansera den värsta bräkigheten genom att sväva på tok för högt. Allt blir fel, men samtidigt så fantastiskt bra.

Läs mer om Baez, Joan