Artikel / Krönika
DVD-tips, del 6
Av Lennart Persson

Luciana Pedraza
The Portrait Of Billy Joe
(Butchers Run, dvd)


Billy Joe Shaver är en av countrymusikens allra bästa låtskrivare, en traditionalist med hjärtat på rätt ställe och en rebellattityd som aldrig känts annat än fullt ut förankrad. Han skrev alla låtar utom en till Waylon Jennings oantastliga klassiker »Honky Tonk Heroes« och hans låtar har spelats in av alla de stora. Inte utan anledning.

När Shaver själv fått göra skivor så gör även han skivor som är så bra att Nashville för länge sedan glömt hur man gör dem. Lite råa, lite skamfilade, fyllda av passion och byggda på låtar som bär utan en massa onödiga åthävor. Som berättar historier som är både trovärdiga och fantasieggande. Som han sedan sjunger med en röst som på något vis talar till bara dig, som delar sina hemligheter och lögner och omöjliga drömmar med bara dig. Därför är det lätt hänt att tro att det man är ensam om att förstå vad det handlar om. Så är det naturligtvis inte. Vem som helst som en gång öppnat sitt hjärta för den här mannen har fått rikare belöning än någon kunnat hoppas på.

Shaver är förmodligen den allra mest älskade, mest respekterade av Texas alla legendariska singer/songwriters. Vilket inte på något vis skyddat honom från tragedierna han föddes till.

Det började när hans våldsamme far misshandlade hans mamma och lämnade henne att dö i ett lerigt dike, med en ännu ofödd Billy Joe i magen.

Och han är otroligt nog som allra, allra bäst när han stirrar kärleken och hatet och de mänskliga känsloyttringarna däremellan rakt i ögonen. Som när han på albumet »Freedom’s Child« häromåret berättade om hur systern hugger ner magnoliaträdet som symboliserar mammans godhet och man faktiskt hör hur hans hjärta rasar i bitar. Eller när han beskriver hur alla de löften vi avger i kärlekens namn förvandlas till bitterblå skuggor i våra liv när de bryts.

Själv gifte han sig med sin fru tre gånger, bara för att han älskade henne så mycket. Och kanske för att hon alltid tog tillbaka honom efter att ha slängt ut honom; en av gångerna efter att han klockan fyra på morgonen, över telefonen sjungit den undersköna »I Couldn’t Be Me Without You« för henne.

Han älskade henne lika djupt som han älskade sin mamma. Och sin son, Eddy, som tog farväl med en desperat överdos heroin.

Nu är de alla tre borta, kort efter varandra, och kvar finns bara överlevnad, Gud och…musiken.

Och det man tar med sig efter att ha sett Luciana Pedrazas djupt gripande dokumentär »The Portrait Of Billy Joe« är något slags häpnad och beundran över att den 65-årige Shaver i ett helt liv så effektivt och så känsligt, så jäkla modigt och utan att någonsin ge upp, har skapat poesi av sina personliga motgångar.

– Drömmarna dog för länge sedan. Det är bara något jag gör. Och jag gör det bra – så jag är glad att jag gör det.

Det är vi också.

Att han fortfarande har humorn kvar förstår man när han berättar den sanna historien om kvinnan han känner som blandade askan med marijuana och rökte upp alla resterna av sin döde man.

Det skulle inte förvåna mig om den skrönan blir till en låt på nästa album.


MISSA HELLER INTE:

En sak som gjort Austin till det musikcentrum det är måste vara tv-showen »Austin City Limits«, som varit i gång sedan mitten av sjuttiotalet. I det älskade programmet har en sällan skådad parad av artister framträtt live i halvtimmeslånga avsnitt varje vecka. Alla våra hjältar har varit med, ofta långt innan vi förstod att de skulle bli våra hjältar.

Skivbolaget New West har nu börjat ge ut dessa livekonserter på dvd, under titeln »Live From Austin Tx«, med uppfräschad bild- och ljudkvalitet. Och utan att hålla sig till det ursprungliga halvtimmesformatet; vi får istället hela de inspelade konserterna.

Närmast på tur står bland andra Richard Thompson, Son Volt och Lucinda Williams. I första paketet har man, i Sverige via Playground, gett ut konserter med Robert Earl Keen, Susan Tedeschi, Steve Earle och The Flatlanders.

Av dessa är speciellt de två sistnämnda definitivt havärda. Earle är i strålande form i en upptagning från 1986; på sitt allra mest countryrockiga humör, med ett extremt spelsuget The Dukes bakom sig. Och att se det återförenade Flatlanders i en konsert från 2002 är en minst lika upplyftande upplevelse. Broderskapet mellan Joe Ely, Butch Hancock och Jimmie Dale Gilmore är påtaglig, inte minst i den kärlek som strömmar genom deras låtar, gamla och nya.