Artikel / Krönika
Steve Forbert – En personlig betraktelse på femtioårsdagen, del 2
Av Mårten Sandén

DEL 2 ”This Feeling That I’ve Learned What The Indians Know”

En dag i slutet av 1986 eller början av 1987 fick Steve Forbert ett erbjudande att spela med Buddy Hollys legendariska kompgrupp The Crickets på klubben Lone Star i New York. Det kunde blivit ett gig i mängden, men den här kvällen fanns Garry Tallent, basist i Bruce Springsteens E-Street Band, i publiken. Steve hade träffat Tallent någon gång tidigare och efter spelningen kom de att prata. Tallent hade en studio och frågade om han fick lyssna på några av Steves nyare sånger. Steve skickade en tape och trodde inte det skulle hända mer, men Garry Tallent gillade vad han hörde och ringde tillbaka.

Inspelningarna gick över förväntan, och med Tallent i ryggen fick Forbert kontrakt med Geffen, för vilka han gjorde två album mellan 1988 och 1991.

Den första av dem, ”Streets of This Town”, blev början på en ny epok i Steve Forberts karriär och ett av hans allra bästa album.

I was running on trouble
I was running on steam
I was running on bitterness
Like you would not dream

Now I’m running on faithfulness
Running hand in glove
I was running on loneliness
Now I’m running on love
(Running on Love)

Puh, vilken lättnad! Steve var okej, trots allt.
Från den inledande lyckoexplosionen i ”Running on Love” inser man att det fortfarande är den gamle Forbert. De starka och självklara melodierna, rösten, texternas briljans – allt är som förr.

Men ändå inte.

En fegare artist, mer mån om skivbolagens och radiopratarnas gunst, hade naturligtvis tagit ett steg tillbaka och skrivit en ny ”Romeo’s Tune”. Steve Forbert tar istället ett modigt och oåterkalleligt steg över gränsen och säger: Detta har jag sett.

Om musikbranschens baksidor någon gång har beskrivits mer avklätt än i plattans titellåt så har åtminstone aldrig jag hört det:

And you say you don’t see it
When a grown man starts to cry
You turn your face away and you walk on by

I fit your crazy norm
And wore your uniform where you told me to go
And got back in return
This here feeling that I’ve learned what the Indians know
(Streets of This Town)

Allt framsjunget med Forberts skrovliga Huckleberry Finn röst till ett småstudsigt country-komp, naturligtvis. För Steve Forbert är ingen Nick Cave. Han vältrar sig inte i det svarta för svärtans skull. Han är fortfarande den vite medelklassgrabben från Meridian, men nu har han fått lära sig det som indianerna på reservaten vet.

Att efter nästan ett halvt decennium av ofrivillig musikbusinesslimbo kunna avhålla sig från att använda hela albumet till att spy galla över branschen är anmärkningsvärt bara det. Men, förutom ”Don’t tell me – I know” och titellåten handlar ”Streets of This Town” om helt andra saker än personlig besvikelse.
För det första handlar albumet till stor del om den bitterljuva lyckan över att finnas till. Det kanske vackraste exemplet finns i det långa uppåtvindlande spiralsticket till skivans skira slutlåt:



You know that those golden days of Fall
Give way to frozen nights
Of howling sounds of wind
That have their way
No matter what those silver bells
Of Christmas tell you,
But remember what you don’t know
And don’t take it all too hard
There may be things behind your skies can show you
Sights no eyes can see
No words can say
So just behold these golden days
These days of Fall
These golden days
These golden clear blue Autumn days
(Search Your Heart)

För det andra handlar den om den mänskliga situationen, snarare än hans egen personliga. Liksom hos alla verkliga konstnärer blir det privata universellt, och det är som om Forberts motgångar hade gjort honom hyperkänslig för andras liv. I en av de låtar från plattan som blivit klassiker sjunger han om ett nyhetsinslag på TV från en jordbävningsdrabbad by i Mexiko:

Sometimes I’m so weary
How can I complain?
All they’ve got’s a carboard box
To sleep in when it rains

Who will tell his mother?
Who will take the news?
Who will take this message
That’s gonn’ blacken all her blues?
Mexico
(Mexico)

På ”Streets of This Town” tog Forbert ut svängarna och drog samtidigt upp riktlinjerna for sin kommande produktion. Med ”The American in Me” (Geffen 1991), producerad av Dwight Yoakams vapendragare Pete Anderson, och ”Mission of the Crossroad Palms” (Giant/Paladin 1995) visade han att han var tillbaka för att stanna och att hans tidiga berömelse inte varit en slump.

Musikaliskt förblev tråden från ”Alive on Arrival” obruten av det långa uppehållet. Det som visade sig ha förändrats mest var Steve själv. Den 13 augusti 1982, kvällen innan liveplattan ”King Bisquit Flour Hour” spelades in, träffade han sin blivande fru. De fick snart tre barn tillsammans och efter flytten till Nashville verkar Steve ha levt ett tämligen ordinärt familjeliv. Detta hade naturligtvis varit helt ointressant om det inte hade avspeglat sig så mycket i låtarna.

Vad händer med en kringvandrande bard när han hamnar i ett typhus med gräsmatta och carport i Nashville? Det verkar vara just den fråga som Steve Forbert själv ställde sig under första halvan av 1990-talet.

Daylight is dutifully broken
Boy, what a weird book of rules
Pressure like this you might not even wish
On those locker-room bullies at school
Life heats up hard in the Fire lane
Drink nitroglycerine punch
Spin a few plates and shake hands with a snake
While you’re running in place eating starch
(New Working Day/The American In Me)

Andra låtar som ”Responsibility”, ”You Cannot Win’em All” och ”Born Too Late” talar också om det moderna livets krav och grundläggande orimlighet. Kärleken till familjen finns där, men ibland är mörkret lika djupt som i beskrivningen av jordbävningskatastrofen i Mexiko, fast det bara handlar om en ny flygplats som ska byggas nära hemmet, eller att köpa en ny begagnad bil på avbetalning. Observatören och berättaren Forbert ställs inför nya erfarenheter och skildrar dem lika skoningslöst som han gjorde ungdomens kärlekssorger och pengaproblem. Jag menar, att ”springa på stället medan du äter stärkelse” – kan en kritik av modernt amerikanskt vardagsliv kondenseras så mycket mer?

Om Forbert hade fastnat i vardagsskildringarna hade han som bäst blivit en popmusikens Raymond Carver. Och jo, för fan, han hade varit lika bra. Lyssna bara på rader som:

You gotta have insurance just to drive your car to work
Or wind up down in court with some bad actor neck-brace jerk
(You Cannot Win’em All/The American In Me)

Men ända från början hade det i Forberts sånger funnits något utöver detaljerade ögonblicksbilder. Redan debutplattan rymmer någonting magiskt, nästan mystiskt, obundet av platsen och tiden. Detta stråk försvinner aldrig helt, men på de första plattorna efter uppehållet glimtar det bara fram under ytan. Inte förrän halvvägs in på hans sjunde studioalbum dras förlåten undan helt, och då lyser magin starkare än någonsin.

”Oh, To Be Back With You” är spår nummer sex på ”Mission Of The Crossroad Palms” och kanske Steve Forberts bästa låt någonsin. Om det fanns någon rättvisa i världen skulle den nämnas i samma andetag som ”Sad-Eyed Lady of The Lowlands”, ”After The Gold Rush” och ”Woodstock”. Den är en av amerikanagenrens stora bidrag till musikhistorien och nästan omöjlig att summera.

In the shadow of the Old North Church
I courted her
While the pigeons and the gargoyles perched
She sang
Is there anyone who’s seen those eyes dismissing her?
Is there anyone whose lips she’s kissed complained?

Seven months and seven wonders
Seven roads of rain and thunder
Seven hills of lamplight gleaming
Seven turns towards where you’re dreaming
Oh, to be back with you

Plötsligt ljuder trafikbruset från det bredfiliga, desperata snabbmats-USA avlägset. Som genom en gömd portal har vi stigit in i en stillsammare, innerligare värld. Vi ser lampljus glimma på sju låga kullar någonstans och lyssnar till … En kärlekssång. Men till vem? Om vad?

I ”Oh, To Be Back With You” når Steve Forberts låtskrivande en ny, högre nivå. De träffsäkra iakttagelserna och knivskarpa bilderna finns kvar, liksom förmågan att förena det personliga med det universella. Delarna är inte nya, men de har blivit detaljer i en ny tavla med ett gåtfullt undflyende motiv. Kanske gör jag mig löjlig genom att påstå detta, men jag säger det i alla fall: ”Oh, To Be Back With You” är Steve Forberts Mona Lisa. Så enkelt är det.

I och med ”Mission of The Crossroad Palms” hade Steve bytt skivbolag igen, från stora Geffen till det lilla Paladin, distribuerat av Warnerbolaget Revolution. Paladin, som snart fick ekonomiska svårigheter, drevs av den liberale Nashvilleadvokaten Jim Zumwalt. Det viktigaste med flytten till Paladin verkar vara att Steve fick mer artistiskt svängrum. På gott och ont, kanske.

”Mission of The Crossroad Palms” är ett mästerverk, men nästa platta, ”Rocking Horse Head” från 1996 är i mitt tycke den mest vilsna Steve Forbert gjort. Låtarna är oftast hyggliga men redan på första spåret ”If I Want You Now” är soundet avskalat och främmande. Mandolin, fiddle, nästan oproducerade trummor, en live-aktig sångtagning och Steves gitarr långt fram på vänsterkanten. Låter det inte rent av lite omsorgfullt tillskrynklad alternativ-country?

Det är i så fall inte så konstigt. Kompbandet består av bl.a Jay Bennett, Ken Coomer och Max Johnston från Wilco. Rocking Horse Head är ett, kanske nödvändigt, experiment som mest verkar ha tilltalat dem som inte gillat Forberts tidigare plattor.

På Paladin kom också liveplattan ”Here’s Your Pizza” 1997, med tio år gammalt material. I slutet av den långa tystnaden mellan Columbia-bråket och mötet med Garry Tallent var Steve nästan bofast i Florida tillsammans med kompbandet The Rough Squirrels, och ”Here’s Your Pizza” verkar ge en bra bild av den perioden. Ett eklektiskt, tajt liveset där Forbert blandar lekfulla versioner av egna låtar med djupgrävningar i americana-påsen.

Steves val av covers är för övrigt ett kapitel för sig. Här låter han ”What Kinda Guy?” från debuten omärkligt övergå i 50-talsplågan ”Rockin Robin” och eftersom ”You Cannot Win If You Do Not Play” går på samma ackord som Tony Joe Whites ”Polk Salad Annie” väver han in den också. Däremellan har han hunnit med halsbrytande versioner av egna favoriter ur Robert Johnsons, Beatles och Ritchie Valens repertoar, och jag undrar om det finns någon annan artist med självrespekt som regelbundet framför ”Everybody Does It In Hawaii” och Tommy Roe’s ”Sweet Pea” nuförtiden.

Dessutom innehåller ”Here’s Your Pizza” fyra Forbert-låtar som inte finns på något studioalbum, ”Samson & Delilah’s Beauty Shop” som är det enda som överlevt från plattan Columbia inte ville ge ut, samt en tidig version av ”If You’re Waiting On Me” som kom på ”The American In Me” fyra år senare. Att se Steve Forbert live är en unik upplevelse, men de många liveplattor han släppt på senare år är en klart hygglig ersättning.

Läs mer om Forbert, Steve