Artikel / Krönika
BR549s andra liv
Av Ola Karlsson

Ett av mina favoritinslag från Late Show med David Letterman är när Biff Henderson, den rundlagde studiomannen, åker runt i Nashville på ett lastbilsflak tillsammans med en samling musiker, som under resans gång, på plats skriver och framför små betraktelser av vad som händer. Vansinnigt roligt, och vansinningt imponerande. Det var så jag upptäckte BR549.

I över tio år har de tillhört de främsta företrädarna för den s.k neotraditionella countryn. Ett av få band som förenar tradition och nytänkande, och som lyckas blanda väl valda covers av bl a Buck Owens, Charlie Daniels och Johnny Horton med lysande originalmaterial. Det är dessutom ett av få band som gör mig så odelat lycklig när jag hör dem.

Vi var många som trodde att BR549 hade gjort sitt när bandets andra centralfigur och ledande låtskrivare Gary Bennett förra året valde att hoppa av. Dessutom kändes det förra studioalbumet ”This is BR549” onödigt inställsamt och ljummet. Men istället reste sig ur askan ett hungrigt band, en väloljad raggarmaskin som utan skivkontrakt och med förnyat självförtroende gått in i studion och spelat in den lysande ”Tangled In The Pines”.

Chuck Mead, som numera delar frontandet med den unge, nästan kriminellt begåvade gitarristen Chris Scruggs (barnbarn till Earl, och brorson till Randy Scruggs), sitter på en turnébuss nånstans i Colorado när jag når honom. Han menar att det aldrig var något snack om att bandet skulle fortsätta efter Bennett och basisten Smilin’ Jay McDowells avhopp.

”Anledningen till att Gary och Jay ville sluta var att de var trötta på turnérandet. Vi har varit on the road i stort sett konstant sen vi startade och det är klart att det tar på krafterna. Men vi andra kände ändå att vi hade mer att ge, så vi började spela på lite småställen runtom i Nashville, bjuda in lite löst folk och bara försöka ha kul.”

Så småningom hittade Chuck och den resterande delen av BR549, Don Herron (fiol, lap steel och mandolin) och Shaw Wilson (trummor) en sättning som kändes som en väl fungerande enhet. Geoff Firebaugh, med ett förflutet i diverse punk- och rockabillyband tog med sig sin ståbas och småkaxiga attityd, och så då unge herr Scruggs, som inte bara bidrog med blixtrande gitarrspel, utan även satt inne med såväl sångröst som en låtskrivarbegåvning fullt i paritet med sin föregångare Bennett. Var det en nödvändighet att ersätta en frontfigur med en annan, enligt Chucks sätt att se det?

”Vi tänkte aldrig så, vi ville bara ha folk som hade den rätta attityden. Sen visade det ju sig att Chris satt inne med alla de där sakerna som gjorde Gary så bra, så det var ju inget svårt beslut i slutänden.”

Chris, som för övrigt också är aktuell med ett alldeles lysande soloalbum, ”Honky Tonkin’ Lifestyle” (från vilken bandet hämtat två av låtarna på ”Tangled In The Pines”), är en bra bit yngre än sina nyblivna bandkollegor. Är detta något positivt i den bemärkelsen att han fört en portion ungdomlig entusiasm i bandet?

”Absolut. Vi var bara ett gäng cyniska gamla gubbar när Chris kom in i bandet. Han sa direkt att ’grabbar, det är meningen att det här ska vara kul’, något vi helt glömt bort…”, säger Chuck med illa dold ironi.

Men det är ett faktum att ”Tangled In The Pines” på många sätt är bandets vitalaste album sedan den självbetitlade debuten från 1996. Det finns en edge och en råhet man inte varit i närheten av tidigare, och med hans egna album i färskt minne är Scruggs inverkan på bandets sound och attityd otvetydig. Chuck håller med.

”Chris är inte bara en stor personlighet och en kille med stor känsla för countryn och dess traditioner, utan även en lysande låtskrivare. Och vi trivs också med att skriva tillsammans, något som varit en ny upplevelse för mig. Gary och jag skrev ju alltid var för sig”.

”Tangled..” är också BR549s första album med enbart originalmaterial. Tidigare har styrkan legat i kombinationen covers/egna låtar och den imponerande jämnheten dessa emellan. Det var nästan omöjligt att separera bandets egna låtar från de klassiker de tolkade; Bennets ”Even If It’s Wrong” trivdes alldeles utmärkt jämte ”Cherokee Boogie” och ”Honky Tonk Song” och Chucks ”Out Of Habit” skämdes inte alls för sig i sällskap med ”There Goes My Love” och ”Seven Nights To Rock”. För att ta några exempel. Chuck medger att det var lite av en chansning att utesluta covervalen.

”Detta är ett album som inte liknar nåt annat vi gjort, vi spelade ju in det utan att ha nåt kontrakt, och med en Do It Yourself-attotyd, men vi försökte ändå angripa låtskrivandet på samma sätt som tidigare; att få låtarna att låta som ’instant classics’. Det är en ganska bra utgångspunkt, och något som passar vår typ av country väl”.

Just traditionen är något Chuck talar sig varm för, och vi nästlar ganska snart in oss i en diskussion om hur väl countryn av idag står sig jämfört med den klassiska, och huruvida dess själ gått förlorad. Jag refererar till en intervju jag gjorde med Jim Goad i La Musik #3 och dennes, något endimensionella syn på saken. Chuck har en annan uppfattning;

”Det finns en stor missuppfattning om countryn som rasistisk och sexistisk, men faktum är att i Nashville, och alla andra städer där countryn är en livsstil, har musikerna aldrig bryt sig om vare sig hudfärg, kön eller ålder. Man spelar tillsammans, av kärleken till musiken, och vill man se det som ett politiskt ställningstagande, så varsågod, men framför allt är det et t tecken på att musikens makt övervinner eventuella motsättningar. Och på så sätt är Nashville en fantastisk stad, en smältdegel av människor som är där för att de älskar musik och älskar att spela. Även om den naturligtvis har sin beskärda del av lycksökare, men det är ju ofrånkomligt.”

Ett annat ämne som är svårt att komma undan när man pratar om countrymusikens innersta väsen är klichéerna, en oundviklig (?) del av denna kultur. BR549 har alltid lyckats använda, eller omvandla, de givna klichéerna på ett mycket intelligent sätt, och hittar ständigt nya vinklar och uttryckssätt med utgångspunkt från väl använda och beprövade idéer. Chuck håller med men utvecklar resonemanget;

”Återigen; det är lite orättvist att säga att countryn är mer beroende av, eller grundar sig mer på, klyschor än andra musikstilar. Det jag tycker countryn, eller åtminstone den del BR549 representerar, står för är en ’No Bullshit-attityd’. Det är folkmusik, i bemärkelsen folkets musik, och vi är, framför allt, ett folkets band. Det finns en stolthet i att vara jordnära, att kunna kliva av scenen och direkt gå ut och ta ett glas med publiken.”

Med allt detta i åtanke är det då möjligt för ett band att leva en ”honky tonkin’ lifestyle” och ändå vara ett hårt arbetande, turnérande band?

”Det är samma sak, kompis. Vårt jobb är att vara partyt och man måste göra allt för att leva upp till förväntningarna och de krav publiken och man själv ställer. Det är ett smutsigt jobb, men som alltid, nån måste göra det. Och vi är de rätta för det jobbet…”

Läs mer om BR549