Artikel / Krönika
THE HANGING STARS – EN KOSMISK RESA FRÅN LUND TILL LONDON
Av Håkan Olsson

I våras kom London-bandet The Hanging Stars fjärde album ”Hollow Heart” och med det tog bandet ett rejält kliv upp i den brittiska musikhierarkin. Albumet spelades in i legendariske Edwyn Collins studion i Helmsdale i norra Skottland och gavs sedan ut av prestigelabeln Loose Music. ”Hollow Heart” har hyllats i brittisk press och nu är det äntligen dags för bandets första Sverige-turné. Vi fick en pratstund med bandets svenske sångare och låtskrivare Richard Olsson, född och uppvuxen i Lund.

På er hemsida är underrubriken ”London Cosmic Country Folk Band”. Är det definitionen av er musik?

- Det är nog den mest korrekta beskrivningen av vår musik om man nu tvunget ska hålla på med sådant där. Psykedelian har följt mig sen jag var en liten pojke och började intressera mig för musik. Så det är nog den röda tråden under hela min karriär. När jag bodde i Skåne fanns det en väldigt bra musikscen där och jag hade många äldre, goda vänner som introducerade mig till en massa bra musik och plattor och det var en väldigt bra skola för mig.

- När jag flyttade till London 2001, eller om det var 2002, hamnade jag mitt i någon sorts neofolk-folk, ’wyrd folk’, med artister som Devendra Banhart och Vetiver. Här i England finns en otroligt levande folkmusik och jag hamnade i ett band som hette 18th Day of May och som snabbt fick mycket uppmärksamhet och publicitet. Vi lät väl en del som klassiska brittiska folkband som Fairport Convention och Pentangle med lite influenser från Byrds. Så den sortens neo-folk har alltid hängt med mig också och det tror jag är en väldigt stor del av the Hanging Stars.

- När sedan tre från det föregående bandet The See See bildade The Hanging Stars kände vi att att vi var tvungna att markera en tydlig skiljelinje. En kompis i Los Angeles erbjöd oss att spela in i hans studio gratis. Stora delar av vår första platta spelades in där och helt naturligt kom det in influenser från ’cosmic country’, Flying Burrito Brothers och kanske rent av lite Grateful Dead.

- ”Hollow Heart” är vår fjärde platta och country- och americana-inslagen är kanske inte lika tydliga längre. Men jag är stolt över att vi har en plats i så många olika musik-sfärer. Vi kan spela på psykedelia-festivaler, americana-festivaler och till och med folk-festivaler.

Det där med etiketter är kanske ointressant egentligen?

Ja, man måste låta musiken utvecklas fritt utan genre-gränser. En process som börjar med låtskriveriet. Jag skrev låtarna för ”Hollow Heart” under pandemin, som för oss här i England innebar något helt annat än vad ni i Sverige verkar ha upplevt. Här var det Stängt. Knäpptyst på gatorna, inte en käft var ute. hade precis släppt vår tredje platta och den fick bra recensioner och radio play. En stor turné var bokat och som försvann. Det var oerhört frustrerande. Jag hade absolut inget annat att göra än att skriva låtar och så här i efterhand var det bra. De låtarna tog vi med oss in i Edwyn Collins studio i Skottland och det blev ”Hollow Heart”.

Du är ju inte så gammal men er musik känns ändå väldigt mycket 70-tal?

- Haha, jag minns i alla fall inte så mycket av musiken från den tiden. Men återigen får jag tacka mina vänner som spelade så fantastisk mycket bra musik för mig. Från Byrds till Love, till Fairport Convention till Pentangle och Bert Jansch. Det var min skolning. Men jag lyssnar faktiskt på mycket nytt också. Det finns en psykedelia-scen som är väldigt bra. Storbritannien har jus stängt sig för omvärlden på ett tramsigt sätt, men musikscenen här är precis lika fantastisk som alltid. Det finns så många begåvade och kreativa människor i den här staden och i det här landet.

Du har bott i London i drygt 20 år nu. Hur hamnade Richard Olsson från Lund i London?

- När min mor dog var det en väldigt jobbig tid, jag flyttade till Malmö och spelade med ett band som blev inbjudet till en festival i Athens, Georgia. Där träffade jag en flicka som sedan kom till Malmö. Men hon ville inte bo där och vi drog till London i stället. Jag hade många goda vänner där, hade gått mycket på klubbar där, jag hade helt enkelt ett bra nätverk där. Vi kom båda med i 18th Day of May som snabbt blev stort. Förhållandet sprack så småningom men jag stannade kvar här. Det är tufft att överleva som musiker här, konkurrensen är knivskarp, men här finns också en sammanhållning och en solidaritet här som är speciell. Vi jobbar stenhårt och det gör också att vi blir bra.

Nu ska The Hanging Stars till Sverige på turné för första gången. Hur känns det?

- Jag ser oerhört mycket fram emot det. Sverige och svensk musik ligger mig varmt om hjärtat. Och de andra i bandet är tokexalterade! Det är bra venues genomgående och i min värld är ställen som Folk å Rock och Pustervik legendariska. Men också kul med Kristianstad, Stockholm och Falkenberg så klart. We can’t wait to get there!

Läs mer om Hanging Stars,The