Artikel / Krönika
Colonel Parker - Sympathy for the devil
Av Lars Svensson

Filmer och litteratur om Elvis Presley är som bibelns onda andar: de äro många. Senaste exemplet är Baz Luhrmanns så kallade bio-pic ”Elvis”, ytterligare en i mängden av narrativ om Elvis liv och karriär. Luhrmann tar sikte på det onekligen komplicerade förhållandet mellan Elvis och dennes manager Tom Parker, oftast kallad The Colonel. Jag har själv inte sett filmen då jag hyser ett närmast patologiskt motstånd mot Elvis-imitatörer. Filmen har i sommar gjort stor succé både hos recensenter och publik. Recensionerna skjuter som vanligt in sig på vilken skurk Colonel Parker var, i Hufvudstadsbladet avfärdas han rent av som ”en skojare och parasit”.

Den flyende holländaren

Colonel Parker var och är något av ett mysterium. Den Tom Parker som 1955 sakta men säkert tog över som Elvis manager var en person med synnerligen brokig bakgrund. Hans riktiga namn var Andreas van Kuijk, född 1909 i Holland, och tog sig 1929 illegalt in i USA via Canada. Det finns ett rykte att han flydde från Holland på grund av misstankar om inblandning i ett mord. Väl i USA tog han värvning i armén varefter han drog sig fram som en slags PR-man för olika turnerande cirkusar och tivolis. Han sålde vad som i dag kallas merchandis; foton på filmstjärnor och krims-krams av olika slag. Han blev också bekant med Gene Austin, som förutom filmstjärna också var en populär C&W-artist med kontrakt hos skivbolaget RCA Victor, vilket senare visade sig ha stor betydelse för både Parker och Elvis.

Det var vid den här tiden Tom Parker började kalla sig för the Colonel, en slags hederstitel han lär ha köpt. Någon riktig överste var han inte. Men titeln fastnade, han älskade att tala om sig själv i tredje person och uppmanade alla som hade med honom att göra att adressera honom som ”the Colonel”. Efter att ha tagit över som Elvis manager var det alltid ”Elvis & the Colonel” som kommunicerade med omgivningen. Men innan Elvis var han bland annat manager för countrysångaren Eddy Arnold vars skivor sålde i miljonupplagor. Även Eddy Arnold hade skivkontrakt med RCA Victor. Erfarenheterna och inte minst ett gigantiskt kontaktnät från dessa år tog Parker med sig när han tog sig an en ung lovande sångare från Memphis. Men om rock´n´roll visste han ingenting.

En ny era

Även om Parker inte visste något om rock´n´roll förstod han tidigt vilken talang Elvis var, han hade ju sett publikens extatiska reaktioner vid Elvis uppträdanden runt om den amerikanska södern och även om hans musikaliska kunskaper var rudimentära förstod han vad som var på gång inom nöjesindustrin. Bara det faktum att Parker 1956 lyckades placera Elvis i populära TV-shower med Milton Bearle, Ed Sullivan och Steve Allan som värdar gjorde att Elvis fördes ut till ett USA som hittills suttit bekvämt tillbakalutade i sina soffor och förstrött tittat på ”crooners” som Perry Como och andra easy listening-artister. Kontrasten när Elvis tillsammans med Scotty Moore, Bill Black och DJ Fontana slog an introt till ”I Got a Woman” måste ha varit bedövande. De vuxna förfasade sig och tonåringarna fick en hjälte. Här startar en revolution som vänder upp och ned på hela musikindustrin och det är Colonel Parker som orkestrerar den.

Parker byggde nu upp en enormt framgångsrik spelplan där RCA Victor blir Elvis skivbolag efter att de betalt en rekordsumma för Elvis signatur och New York-förläggarna bröderna Aberbach ser till de musikaliska rättigheter som kommer med de låtar Elvis spelar in.

Parker insåg att det snabbaste sättet vid mitten av femtiotalet att nå publiken inte var turnéer utan via filmen. Turnerandet sätts på paus då det inte lönar sig lika bra som film som snabbt når ut till fans i hela världen. Långtidskontrakt med olika filmbolag skrivs. Planen var att fokusera på filmerna och dess soundtracks med låtar från filmerna. Soundtrackalbumen till filmer som ”G.I. Blues” och ”Blue Hawaii” sålde också mycket bättre än de traditionella LP-albumen. Under sin karriär spelade Elvis in sammanlagt 33 filmer, oftast tre om året, samtliga gick med vinst. Filmerna är den del av Elvis karriär som är mest kritiserad, men även Frank Sinatra använde sig av samma koncept med flera filmer om året. I dag är dessutom möjligheterna till att turnera mellan stora arenor och därmed tjäna stora summor helt annorlunda än vad det var på sextiotalet då Parker och Elvis kunde kassera in en miljon dollar per film samt 50 procent av biljettintäkterna. Det var först i slutet av sextiotalet som konceptet med filmer förlorade sin lönsamhet och det blev nödvändigt att tänka i nya banor. Via tv-bolaget NBC, för övrigt närstående RCA, meddelades 1968 att Elvis planerade en timslång TV-Special. Den blev en enorm succé och grunden för den häpnadsväckande comeback Elvis gjorde och som tog honom in i ett sjuttiotal som med rätta kan kallas en återuppståndelse. Året efter togs steget fullt ut att återvända till scenen, som blev det sista stadiet av Elvis karriär.

Amsagor

En av många amsagor om Parker är att han aldrig tillät Elvis uppträda utanför USA. Skälet skulle vara att han invandrat illegalt. Ett påstående som med tanke på Parkers status som manager till världens populäraste sångare och med ett enormt kontaktnät som sträckte sig långt utanför musikindustrin, ter sig högst osannolik. Att ordna ett inresetillstånd till Parker som vistats i USA i decennier måste mer ses som ett expeditionsärende. Varför Parker aldrig sökte medborgarskap i USA är oklart. Jag tror att den enkla förklaringen till att Elvis inte uppträdde utanför USA var helt enkelt att han inte ville, då de scener som stod till buds i huvudsak var utomhusarenor som till exempel Wembley, ett konsertformat Elvis starkt ogillade då han inte tyckte om bristen på publikkontakt.
En annan amsaga är att Parker styrde och ställde vilket material Elvis skulle spela in. Ett enda tillfälle finns belagt då Parker framförde en önskan från sin fru att Elvis spelade in ”Are You Lonsome Tonight?” vilket Elvis gjorde med känt resultat. I övrigt visade Parker aldrig något intresse för Elvis låtval. Grammofonstudion var Elvis domäner, där vistades inte Parker. Det gjorde däremot musikförläggarna som skötte Elvis olika bolag som hade rättigheterna till vad som spelades in och gavs ut på skiva. Att äga låträttigheter har sedan begynnelsen av 1900-talet varit synnerligen attraktivt, åtskilliga artister och låtskrivare har genom förslagna managers och musikförlag blivit lurade på rättmätiga royaltys. Inte heller organisationerna runt Elvis uppträdde som änglar på det här området. Förlaget Hill and Range såg alltid till inför inspelningar att demos från deras låtskrivare låg överst i högen. Det var länge allmän kutym i förlagsvärlden att kompositören avstod hälften av sina rättigheter. Så också till Elvis musikförlag. Hur mycket som Parker lade sig i den här verksamheten är oklart. Publishing var inte ett starkt intresse hos honom, för Parker stod alltid vinstmaximering överst på agendan.

När det gäller förlagsrättigheter till vad Elvis spelade in fick förfaringssättet sitt slut i mitten av sextiotalet när countryartisten Jerry Reed vägrade ge upp rättigheterna till några av sina låtar som han spelat in tillsammans med Elvis och som Elvis var angelägen om att ge ut. Reed fick då som han ville. Spiken i kistan kom när inte heller Mark James ville rättigheterna till ”Suspicious Minds”. Samtidigt började alltfler fler artister också spela in sina egna låtar, vilket gjorde att exempelvis Elvis, som inte skrev sin egen musik, fick svårt att hitta originalmaterial. Efter debacklet med ”Suspicious Minds” spelade Elvis in vad han själv ville utan protester från musikförläggarna. RCA var i första hand angelägna om att överhuvud taget få in honom i studion.

Hur var det nu med pocenten?

Ett seglivat påstående att Parker tog 50 procent av Elvis inkomster förtjänar att kommenteras. Elvis var Parkers enda klient. Från början tog Parker 25% en ganska skälig andel men från 1967 slog de ihop påsarna till vad som bäst kan beskrivas som ett affärspartnerskap där man delade inkomsterna lika, 50 procent till var och en. Det finns inga belägg för att Parker försökte tillskansa sig fördelar. Elvis ingick avtalet av fri vilja, väl medveten om avtalets förutsättningar. Allt det här är väldokumenterat. Parker var ju som sagt ett geni när det gällde merchandis, som redan från första början var av enorm omfattning: foton, resegrammofoner, pennor, teddybjörnar, allt som du kunde sätta Elvis namnteckning på. Man ska i det här sammanhanget också komma ihåg att Parker var manager till enbart Elvis. När Eddy Arnold, som Parker var manager för innan han tog över Elvis, vid ett tillfälle frågade Parker om han inte hade några intressen lär Parker ha svarat ”Eddy, you´re my hobby”.

Utan karta och kompass

Parker var ett geni med fel och brister, och precis som Elvis började hans omdöme svikta under sjuttiotalet, ett årtionde som inte liknade vare sig det femtio- eller sextiotal då hans idéer sågs som unika. Man det är viktigt att komma ihåg att Parker inte hade någon manual att tillgå: Han hade behövt en ”Konsten att vara manager till en rock´n´roll artist”. Han fick börja från scratch med att hitta en framgångsrik strategi.
Parker begränsade skickligt från första början inflödet till Elvis av personer som alla ville ha del av den nya guldkalven. Det har ofta uppfattats som något negativt, att Parkers plan var att begränsa Elvis från omvärlden och därmed få total kontroll över sin artist. Kanske var det tvärtom: att begränsa tillgången till Elvis var också det som räddade Elvis, vars roll var att leverera det som the Colonel behövde för att uppnå det gemensamma målet om vinstmaximering.

Parkers sista mästerdrag blev den grandiosa TV-showen ”Aloha from Hawaii” som 1973 sändes över hela världen. På samma sätt som filmerna under sextiotalet gick på rutin gjorde nu Las Vegas showerna det. Elvis blev lätt uttråkad och antog utmaningen med en show som kunde ses över i stort sett hela världen. Men Elvis var snart tillbaka i de vanliga rutinerna trots att han gillade att arbeta, i snitt arbetade han dock bara fyra månader om året. Parker, nu tydligt störd av rapporter om dåliga shower, konfronterade Elvis att om han inte ryckte upp sig var risken stor att inte bara förlora fans men också de lukrativa Las Vegas kontrakten och inte minst skivkontraktet. För att få Elvis på rätt köl lär Parker ha föreslagit att minska på turnerandet, något som Elvis ska ha avvisat.

Parker arbetade nu med en artist som under sjuttiotalet alltmer gled bortom all kontroll och var djupt oroad, varken han själv eller Elvis närmaste omgivning kunde inte längre kontrollera honom. Parker beskrev Elvis som envis och dyster. Efter Elvis död kommenterade Parker de sista åren med orden: ”It was such a heartache to keep him going, but he got a mind of his own”.

Parker var i mångas ögon en osympatisk person. Han var med säkerhet inte en alltigenom ärlig manager, alltid med sin klients bästa för ögonen. Ingen manager är det. Åsikterna om vilka vägar som borde beträtts istället för de som gicks diskuteras ännu med emfas av såväl fans som förståsigpåare av olika dignitet. Men jag är övertygad att utan Parker hade Elvis karriär tagit slut efter de fem revolutionerande singlar han gav ut på SUN.

Men Elvis har aldrig lämnat byggnaden. 45 år efter sin död turnerar Elvis scenkostymer runt världen till allmän beskådan. Översten hade gillat det upplägget.

Läs mer om Presley, Elvis