Artikel / Krönika
Jason Ringenberg direkt från hönshuset
Av Håkan Olsson

Klockan är tio på förmiddagen och Jason Ringenberg har förberett sig för zoom-intervjun. Trots att han rimligtvis gjort hundratals intervjuer som frontman i banbrytande countrypunkbandet Jason and the Schorchers, har han förberett sig och verkar rent av entusiastisk. Hatten och bästa cowboy-shorten är på, solen skiner och han har riggat upp telefonen eller om det är datorn framför hönshuset på gården i Bon Aqua, Tennessee, och till och med fått några av sina höns att agera statister.

Främsta anledningen till intervjun är att Jason nyligen gett sitt femte album i eget namn, utmärkta »Rhinestoned«.

Förra plattan »Stand Tall« kom 2019 och nu kommer »Rhinestoned«. En ovanligt hög utgivningstakt med tanke på att det gick femton år mellan »Stand Tall« och föregångaren »Empire Builders«. Ska vi tacka corona-pandemin?

- Det är nog så och det gäller i många kreativa sammanhang. Plötsligt fick man tid att skriva och jag är säker på att vi kan förvänta oss en flodvåg av plattor med låtar skrivna under pandemin

- Jag hade visserligen flera av låtarna på »Rhinestoned« klara innan coronan bröt ut, men när det blev stopp för turnerandet hade jag för första gången i mitt vuxna liv tid över och då kändes det som en bra idé att spela in. Det var inte planerat, efter »Stand Tall« var tanken att vänta ett bra tag med att göra nästa.

Så covid-pausen var kanske bra för dig? Du fick chansen att stanna upp, skriva och kanske vila upp dig?

- Så mycket vila har det inte blivit för när jag tvingades stanna hemma på gården upptäckte jag att det fanns massor av jobb att göra, som jag helt enkelt inte hunnit med de senaste tjugo åren. Träd som var vildvuxna, ogräs över allt, staket som var fallfärdiga…Jag har kört åtminstone femtio flak med skräp till tippen. Och jag har målat och reparerat hus, staket och lador så…så ja, jag har fått mycket gjort på hemmaplan som jag försummat tidigare.

En annan som verkar haft mycket att göra under inspelningen av »Rhinestoned« är din producent George Bradfute?

- George har producerat flera av mina plattor, bland annat barnskivorna jag gjort som Farmer Jason. Det är fantastiskt att ha en producent som dessutom kan spela nästa allt. Han spelar bas och nästan alla gitarrer och en del annat på plattan. Steve Ebe har lagt trummorna och sedan har min gamle vän Fats Kaplin stått för en del magiska pålägg.

Dina döttrar är också med på plattan?

- Addie och Camille är med och sjunger och spelar piano och det känns fantastiskt att spela in tillsammans med familjen. Mina döttrar var faktiskt det främsta anledningen att jag skapade mitt alter ego Farmer Jason. De höll på att driva mig till vansinne när de, som barn gör, spelade samma låtar om och om och om igen. Då började jag skriva egna låtar åt dem och sedan växte Farmer Jason fram. Under en period där blev faktiskt Farmer Jason en flitigare artist än Jason Ringenberg.

Vi har plockat ut fyra låtar på »Rhinestoned« som vi vill att du kommenterar. Den första är »The Freedom Rides Weren’t Free«.

- Man kan tro att låten är en förtäckt kommentar till dagens rasism, men jag skrev den faktiskt innan mordet på George Floyd. Jag har länge varit väldigt intresserade av Freedom Riders och läst allt jag kommit över. Freedom Riders var studenter, mest afrikansk-amerikanska men även vita, som tidigt sextiotal åkte till den södern för att utmana systemet med segregerade bussar. De åkte i fängelse, misshandlades och blev hotade till livet.

- Jag upptäckte att Nashville, Tennesee, spelade en avgörande roll i Medborgarrättsrörelsen och även Freedom Riders. Afrikansk-amerikanska studenter på universiteten genomförde sit-ins, protestmarscher, bojkotter och de höll hårt på icke-våldsprincipen. När Freedom Rides började 1961 fick de starkt stöd från Medborgarrättsrörelsen i Nashville, men när de nådde djupaste södern möttes de av våldsamheter. En buss brandbombades, aktivisterna misshandlades och fängslades och bussresorna tvingades upphöra. Men en liten grupp studenter i Nashville bestämde sig för att på egen hand, på egen bekostnad, starta en andra våg av Freedom Rides. De köpte femton biljetter och satte sig på en buss till Birmingham, Alabama, vidare till Montgomery och sedan till New Orleans. De fängslades, fick massor av stryk men så småningom också uppmärksamhet i nationell media och hela Freedom Riders-rörelsen blev ett mycket verkningsfullt redskap i kampen mot segregationen. Så jag skrev en sång om de här studenterna från Nashville – »The Freedom Rides Weren’t Free«.

Nästa sång att diskutera är »Nashville Without Rhinestones«.

- »Nashville Without Rhinestones« är en protest mot den outtröttliga viljan hos finansfolket i Nashville att utplåna alla vackra, historiska byggnader och platser och ersätta dem med fula lyxlägenheter. Låten handlar inte om musikscenen i Nashville, den är fortfarande vital och livskraftig. Den handlar med om en allmän känsla av att det som gäller i Nashville är ”tjäna så mycket pengar du kan och riv ner allt behöver på vägen”. De river historiska byggnader på Music Row och andra ställen i staden och jag blir rasande när jag ser det. Till och med East Nashville, som tidigare varit ett område där konstnärer och musiker haft en plats, håller nu på att förstöras av hipsters och finansvalpar.

Nashville without rhinestones
yea many folks they’ll cheer
And drown themselves in burgundy
or local crafted beer

Vi går vidare till nästa sång – »I Rode With Crazy Horse«…

- Jag har forskat lite i min släkthistoria och kan spåra rötter i den amerikanska urbefolkningen Det finns en lite del shawnee i mig. Oavsett det har jag alltid varit intresserad av Crazy Horse, som levde på andra halvan av artonhundratalet. Han var ledare för en grupp av de vi vita kallar sioux, men hans stam kallades Oglala. Oglala tillsammans med stammen Hunkpapa lyckades mot alla odds hålla tillbaka den vita invasionen i över tjugo år. Vi vet väldigt lite om Crazy Horse, han var någon sorts shaman, en helig man, men också en briljant militär ledare. Crazy Horse var en av de sista Ogla/Sioux-ledarna som kapitulerade för den vita övermakten. Han besegrades aldrig helt i strid men insåg att hans folk skulle svälta ihjäl om han inte gav upp. Han dömdes till fängelse för krigsförbrytelse, motsatte sig arresteringen och mördades. Han begravdes på reservatets kyrkogård men hans föräldrar och en av hans vänner öppnade graven och flyttade kvarlevorna för de ville inte att han skulle ha en kristen begravning. Den här vännen lär ha ridit med Crazy Hord en lång tid och stridit vid hans sida i många slag. Jag bestämde mig att skriva en sång, inte om Crazy Horse, utan om den här vännen och hans tid med Crazy Horse.

Sista låten att kommentera är en av plattans covers – »Time Warp«.

- Jag brukar alltid ha med någon cover på mina plattor, men den här gången vill jag ha några fler för att visa 'min version' av countrymusik, som visar mitt förhållande till country och sådant som jag helt enkelt lyssnar mycket på. Jag valde en Carter Family-låt, en Hank Williams Sr och en gammal gospel och så ett kanske lite mer vågat och udda val
– Ozark Mountain Daredevils »Time Warp«. Jag tycker att det tidiga sjuttiotalets countryrock vitaliserade countrymusiken och mitt favoritband från den tiden var Ozark Mountain Daredevils och »Time Warp« är en favoritlåt. Jag växte upp på landet i Illinois och i 'the midwest' var Ozark Mountain Daredevils gigantiska. De var lika stora som The Eagles i mellanvästern. Jag såg dem live, en av mina första konserter, det var Ozark och Pure Prairie League. Det var en fantastisk konsert.

- Nu för tiden sägs ibland Ozark Mountain Daredevils vara southern rock, men för mig är de countryrock och för mig är det två helt olika saker. Lynard Skynard är southern rock, Ozark Mountain Daredevils är countryrock. Gram Parson är countryrock. På den tiden gillade jag inte southern rock alls. Ingen i Jason and the Scorchers gillade southern rock. Jag är inte ens säker på att de andra i bandet gillade countryrock ens en gång. Däremot var vi kraftigt inspirerade av country-rebeller. Vi älskade Waylon Jennings, George Jones, Johnny Horton och Hank Sr så klart, Vi kände att vi förde deras tradition vidare, kanske inte musikaliskt men i attityd och känsla.


Jag hittade en av dina spellistor på Spotify och den heter History Nerds Unite! Du är verkligen en 'history nerd', eller hur?

- Jag studerade faktiskt historia på universitetet och var bara några poäng ifrån att ta examen, men av olika skäl fullföljde jag aldrig. Det har jag verkligen ångrat. Men jag har fortsatt läsa och lära och jag vet en hel del om amerikansk historia inklusive 'native american history'. Och ganska mycket om amerikanska inbördeskriget, utan att vara expert på något sätt.

Du verkar ha en förkärlek för Skandinavien, har en trogen publik här och har besökt oss åtskilliga gånger?

- Där jag växte upp i Illinois hade många av bönderna rötter i Skandinavien. Jag hade avlägsna släktingar som kom från Sverige och en av våra grannar var en svensk kvinna som knappt pratade någon engelska. En snäll och vänlig kvinna som bjöd på de bästa kakorna när det var halloween Så jag blev snabbt bekant med en del svensk kultur. Och när vi började turnera i Europa med Jason and the Scorcher var det alltid Skandinavien som gick bäst. Sedan har det bara rullat på och jag har en fantastiskt fin publik där.

- Viktigaste av allt är kanske att jag fått träffa många människor där som jag idag betraktar som goda vänner.

- Jag minns med värme en turné som jag och Kevin Welch 2002 gjorde under namnet The Nashville Mad Cows. I bandet fanns Lasse Englund, Nikke Ström, Brady Blade och Pontus Snibb. Det var en kul turné!

- Ungefär tio år senare var Scorchers inbokade på en stor festival i Norge. Vår ordinarie trummis Perry Baggs hade dessvärre gått bort strax innan och vår ersättare hoppade av i sista sekund. Då kom jag på att Pontus Snibb ju sannolik kunde de flesta av våra låtar sen Mad Cows-turnén. Jag ringde honom typ dagen innan spelningen, han hoppade in och gjorde succé. Sedan dess har vi haft Pontus på trummor så ofta det varit möjligt.

Vi hoppas att du kommer tillbaka till Skandinavien så snart restriktionerna lättat?

- Ja, jag kommer definitivt tillbaka 2022. Den senaste turnén jag gjorde där 2019 kändes oerhört bra, inte minst för att publiken verkade för att lyssna på Jason Ringenberg och inte bara kolla in sångaren från Jason and the Scorchers. Så jag ser verkligen fram emot att komma över och spela låtarna från »Rhinestoned«.

Läs mer om Ringenberg, Jason