Artikel / Krönika
David Urwitz favoritfärg är grå
Av Lars Svensson

Det är torsdag i februari. Vi sitter i David Urwitz lokal i Hängmattan i Majorna. Lokalen ligger i gatuplanet och trafikbruset utanför gör sig konstant påmint. En trappa ned ligger en inspelningsstudio. Piano, gitarr, en nyckelharpa på golvet, bredvid ett extremt litet kontrollrum. Två killar går nedför trappan för att jobba med musik, en tjej ansluter efter en stund.

Själv flyttade jag 1974 till ett näraliggande kvarter, samma år som David Urwitz föddes! Trots åldersskillnaden har jag alltsedan hans albumdebut med Det var väl inget mer med det 2005 med stort intresse följt hans karriär via de sju album som släppts sedan debuten. Nu sitter jag här för att försöka fånga vad David vill med sin musik, med en låtkatalog som så begåvat och, inte minst envetet försöker beskriva tillvarons ambivalens, en längtan efter något som inte lätt låter sig beskrivas som självklart.

David Urwitz är kanske den mest konsekventa och originella av de låtskrivare som kommit fram i det här landet sedan millienieskiftet. I jämförelse med Lars Winnerbäck och Tomas Andersson Wij, för att nu nämna några som rör sig inom samma genre, är David Urwitz avgjort mer utmanande i sitt låtskrivande, med en förmåga att inte pådyvla lyssnaren någon absolut sanning. Tolkningen överlämnas oftast till mig som lyssnar och jag är inte alltid tvärsäker hur jag ska tolka det David berättar.

Det är 14 år sedan du debuterade med den lite Springsteen influerade »Det är väl inget mer med det« som fick fem fyrar i Göteborgs-Posten. Så här i backspegeln, hur tycker du den står sig i jämförelse med de senare plattorna?

- Jag tänker nog att den första skivan var jätteviktig. Jag var 30 år och alltså inte purung. Jag var helt på det klara när jag var ung att till varje pris hålla på med musik, det blev närmast som en tvångstanke. Men jag gjorde aldrig någon stor affär av att jag spelade. Jag var i det läget då, runt 2005, att köpa en stuga i Bohuslän, men jag lade alla mina pengar på min första skiva. Jag kände att jag måste komma i gång och då var jag tvungen att avsluta allt det jag gjort tidigare. En kille som heter Charlie Storm producerade. Jag minns att det var mycket bråk. Jag ville att det skulle låta som Springsteen medan Charlie ville det skulle låts som The Cure. Men han lärde mig mycket hur man ska tänka när man producerar. Det finns bra låtar på första plattan men man hör också att jag var en annan person då. Men jag kan inte säga att jag lyssnar mycket på mina gamla skivor.

Du är ju uppvuxen i Trollhättan, hur var det? Låten »Hej då« från albumet »Undrar om det syns« (2007), till exempel, är en kongenial uppväxtskildring, där även jag som är 25 år äldre än du kan känna igen mig i den tidlösa stämning av både leda och hopp som du fångar i den sången. Att vara på väg någonstans men inte veta vart. Där chansen att man trots allt blir kvar där man är är lika stor. »Vi står rökande i regnet/Jag o Micke hade band/Vi spelade nästan aldrig/men det var mycket tal om namn/O att komma ut/o helst på turné/Vi satt i ditt rum/tills din mamma kom ner.«

- Musiken var jätteviktig när jag var yngre. Som sagt; jag hade alltid en tanke om att det var musik jag skulle hålla på med. Jag hade ingen plan B. Men jag var inte en av dem som spelade på skolavslutningar. Däremot hade jag en kompis jag spelade mycket med, jag spelade säkert in närmare hundra demolåtar under de här åren.”Hej då” handlar delvis om den tiden men också om personer som var viktiga i mitt liv men som nu försvunnit ur mitt liv. Jag tror alla känner igen sig i det.

Varför blev det Göteborg och inte Stockholm?

- Jag tänkte att jag måste göra något. Jag trodde att det att det skulle vara lättare att komma igång om jag flyttade till Göteborg och började plugga, men det var mer av en slump att det blev Göteborg och inte Stockholm. Mina föräldrar är från Stockholm och jag visste att jag aldrig skulle kunna bli stockholmare. Sedan hade jag kompisar som var inne i musiklivet i Göteborg. Jag träffade på en kille som jag spelade ihop med. Men han hade en annan ingång i musiken, han avskydde mina favoriter som jag lyssnade på, Lundell, Eldkvarn, Peter LeMarc. Eva Dahlgren, Marie Fredriksson. Jag måste brottas för att få fram vad jag gillade. När jag sedan debuterade kände jag inga musiker vilket ju var en konstig sits. Nu har jag ju lärt känna många, men under många år hade jag inga kontakter. Jag kände inte någon. Det är säkert ovanligt. Jag har spelat in två album i Stockholm men har aldrig känt något behov av att vara där.

Ser du dig själv som en singer-songwriter?

- Ja, det tycker jag nog själv att jag är. Och jag tycker begreppet inte låter sig självklart översättas, jag föredrar den engelska benämningen, trots att jag skriver på svenska. Jag spelar ju bara egna låtar. När jag blev 19 år förstod jag att jag måste ta en paus från mina förebilder, annars skulle jag aldrig få något eget uttryck. Jag bestämde mig för att inte lyssna på någon svensk musik överhuvudtaget, vilket jag nästan inte gjorde på tio år. Det var i samband med det jag hittade Cohen men också The Cure och Nick Cave. U2 och Springsteen har jag alltid gillat men även grupper som A-ha och Eurythmics, jag måste ju vara ärlig. Jag har nog alltid gillat blandningen av gubbrock och pop. Emmylou Harris är min singer-songwriter favorit.

På scen växlar du mellan gitarr och piano, vilket av instrumenten trivs du bäst med?

- Jag är ingen bra pianist, men jag har vuxit upp med och tillbringat mycket tid vid ett piano. Jag trivs att spela piano, jag är aldrig otrygg där, men jag är långsam när jag skriver.

Vad kommer först när du skriver? Text eller melodin?

- Det är lite olika vad som kommer först, ibland är det texten ibland musiken. Jag är en långsam typ, skriver långsamt. Jag brukar tänka att jag lever med låten tills den blir färdig. Har jag otur kan det ta flera år. Det är en stämning jag vill åt när jag skriver och som får visa vägen. Jag gör aldrig så här: att nu ska jag skriva om hur det är att vara på Koster.

Har jag rätt i att du allt mer lägger tid på scen till att berätta historier som gärna får ta lite utrymme? Är det medvetet? Flera av dina kollegor som Wiehe och Lisa Nilsson uppträder ju nu med ett format där den egna historien vävs in i musiken. Springsteen har precis avslutat ett årslångt engagemang på Broadway där han kopplar ihop sina memoarer med sin musik. Är det något du kan tänka dig att utveckla?

- Jag jobbar medvetet med detta. Innan jag kom igång hade jag en sådan scenskräck som närmast kan liknas vid motsvarande telefonskräck. Jag vågade inte säga någonting från scen, släckte ned så mycket det gick, ju mörkare desto bättre. Det här släppte när jag spelade i Norge. Jag spelade väldigt mycket där. Då tyckte jag plötsligt att det blev roligare. Jag var och lyssnade på Emmylou Harris när hon spelade på Liseberg för två år sedan och hon berättade historier kring låtarna jag tyckte jag kunde bära med mig, hela upplevelsen blev plötsligt mycket starkare. Jag fick ett mervärde där låten och storyn kompletterade varandra. Jag tror det blir roligare inte bara för mig utan även för lyssnarna. Det är kul med 'pratet', men det får inte bli för mycket.

Låten »En eftermiddag«, från »Undrar om det syns« (2007) avviker i sin uppbyggnad då den är skriven som en berättelse, närmast som en novell. Det är också en av de låtar din publik verkar ha en alldeles särskild relation till. Det är en låt som berör väldigt starkt. Har du funderat på att skriva skönlitterära texter?

- Nej, det har jag aldrig gjort men jag älskar att läsa böcker men jag har inga litterära ambitioner. Det som »En eftermiddag« handlar utspelar sig när jag var utbytesstudent i Nya Zeeland. Jag skrev ned vad som hade hänt i min dagbok, sedan fick historien en melodi och blev en sång som blev liggande i åratal. Min producent Charlie Storm tvingade mig att spela in den, jag ville inte, jag kände att jag använde någon annans sorg.

Peter LeMarc producerade ditt album »En gång i världen«. Hur kom det samarbetet till och vad ville du uppnå?

- Det var lite av en slump. Peter hade varit med och sjungit och spelat munspel på en av mina tidigare skivor. Då lärde vi känna varandra och han var oerhört supportande, som en äldre släkting som ville hjälpa mig på alla sätt. Nu höll jag på och skulle göra en skiva med Ulf Lundells band och rådfrågade Peter om allt och inget. Till slut sade Peter att det är bättre att han producerar, men det var egentligen aldrig tanken.

På ditt senaste album »Jag fick ett piano av Pär och hans bror« (2018) finns en låt, »Titta bort«, som förmedlar en närmast olycksbådande stämning där jag som lyssnare har att tolka texten utifrån mina egna referenser.

- Låten skrev jag när alla tiggare började dyka upp på våra gator. Sen tänkte jag även på den rasistiska aspekten när jag skrev den. Jag har velat att texterna ska bli lite tydligare med vad jag tycker i vissa frågor. Det går inte att bortse ifrån att vi måste våga stå för det vi säger.

Hur vill du beskriva dina låtar?

- Jag tror att jag skriver mycket om längtan. Men låtarna är inte negativa utan realistiska. Vad är det som händer. Låten »Det sista jag vill är att såra dig« är ett bra exempel, att lämna över tolkningen, vad är det som händer, som lyssnare fyller du själv i. Andra låtar handlar om att jag valt bort mycket för att få göra det här. Det har varit tokigt viktigt för mig. Det handlar om att det blir konsekvenser hela tiden att jag gör vissa saker, inte minst för omgivningen.
När jag lyssnar på mina tre första album kan jag se vad som hände längs vägen, vilket är svårare att göra från de senare, men någon förändring har säkert skett.

Att göra covers verkar vara en trend nu för tiden, har du själv funderat över att göra en coverplatta?

- Nej. Det jag gör måste bottna i mig. De här tv-programmen gör ju att det ösregnar tolkningar. Men jag förstår att det är inte är lätt att tacka nej, det är svårt i dag att nå ut. En medverkan förändrar ju onekligen möjligheten att nå ut via konserter. Gammel-tv är inte död. Jag skulle inte kunna tacka nej om jag fick frågan, men jag är för långt ned på deras önskelistor.

Finns det några planer kring ett nytt album?

- Vi får se, inget konkret just nu. Jag är ju skolad att släppa något som är fysiskt paketerat på något sätt. När jag kom fram gick det fortfarande att sälja skivor, vilket gjorde att jag fick en plattform att utgå ifrån. Jag kan sakna att kunna läsa låttexter när jag lyssnar digitalt. Det är lite av en brytningstid nu, alla digitala grejor är fortfarande lite trubbiga.

Till sist, vilken är din favoritfärg?

- Favoritfärg? Jag brukar säga att det är grön, men det tror jag inte att det är. Det är nog grå. Egentligen.

I David Urwitz musik låter sig tillvaron beskrivas i palettens mer dova färger, han följer sin egen tradition. Få, om ens någon svensk låtskrivare fångar vårt ständigt närvarande behov av musiken som en dröm om något annorlunda.



Skivor utgivna av David Urwitz på Alvy Records:

Det var väl inget mer med det (2005)
I väntan på vad (2006)
Oj Oj (EP 2006)
Undrar om det syns (2007)
Så långt det är möjligt (2009)
Ta mig nånstans där solen skiner (2012)
En gång i världen (2013)
David, vad är det du vill höra? Ett försök till samling (2015)
Jag fick ett piano av Pär och hans bror (2018)



Kommande spelningar:

4 april, Uddevalla
6 april, Stockholm
12 april, Göteborg (utsålt)
13 april, Göteborg
25 maj, Malmö

Läs mer om Urwitz, David