Artikel / Krönika
R.I.P. Magnus Lindberg
Av Bernhard Vigen

Magnus Lindberg er død. Rotrocker, singer-songwriter, visesanger, eller kanskje man ikke skal sjangerinnsnevre det som var akkurat hans: sårbarhet og outsiderobservasjon og et belastet ord som sjel. Men først og fremst troverdig.

For meg skinner solokarrieren sterkest, og i senere år spilte han heller ikke mye med band. Gitaren og låtpermen var hans følgesvenner. Jeg blar 10 år tilbake i Outlooks almanakk, til 3. juli 2009 da Tom Pettys «Swingin» var et av ekstranumrene på Café Augusts utescene i Karlstad:

*
Ingen skal få se meg når jeg går

Lynet har slått ned tidligere på ettermiddagen, meteorologisk bokstavelig «faller regn från en mörk, mörk himmel». Arvikafestivalens dystre engangsregnjakker er tilbakelagt. Notestativ og munnspill prikkes av dråper når Lindberg i vid, hvit linskjorte innleder alene med den intenst vibrerende «Ser du»:

En satt på Centan tills vakterna stängt där
Det sista av alla försöken
Långt ner i city där skrattar dom rika
Vad bryr dom väl sig om nån annan
Det verkar som dom bara leker med lika
Dom slagna får andra ta hand om

Sannheten

Lynet deler også den brune himmelen på baksiden av «Ljus i natten»-omslaget fra 1999. Plata Per Bjurman i Aftonbladet kalte Birger Jarlsgatan Freeze-Out. Fra sommerdagen i 1999 da Pelle Alsings trommestikker dro i gang åpningssporet «Sanningen» på JVC-anlegget, har jeg vært der ved Magnus Lindbergs side. Siden da har omslaget fått en kledelig glassflenge over kinnet til Lindberg på forsiden. Kutt fra levd, spilt liv.

Sannere enn mangel på jugekors, uler han, rasper han «En ensam varg» mot den småborgerlige Karlstad-himmelen.
Med troverdigheten som komp.

Citys røde lepper brenner

City er en mørkeblå gjennomgangstråd i tekstene helt fra 70-tallet. Det er gitarhikst av «Tårar över City», «Midnatt i City» og asfalten er et hjem man suges mot og mer enn noe vil vekk fra.

Tittellåta på den nærmest fullendte «Röda läppar» fra 1981 er i min pocketbok en av svensk rocks kanskje beste låter. I et sjuhelvetes driv beskrives blant annet rockerens beundring for noe så, i alle fall da, rockepolitisk ukorrekt som kvinnens selvstendighet. Lars Winnerbäck covret låta i 2001.

«Jag ska se när du brinner» er en «Positively 4th Street» så besk at Bob ville blitt rørt hvis han kunne svensk. Et kjeftslag fulgt av orgelet som bølger og bruser som kornåkre i brysk vind.

På kne

Kall gjerne tilstedeværelsen hans inderlig. Han gløder, flammer. Går ned på kne foran den unge gitaristen under en solo. Firemannsbandet på Café August groover og river – og er lydhørt dynamiske.

Og Lindberg har vært på kne. I livet, i musikken (er ikke det det samme?). En av disse som med stahet kusker rundt og spiller på skjærgårdsbåter, sushisteder og små söderpuber. Hør akustiske «Jag är inte ensam» fra 2006. Et egenutgitt liveopptak han selv har kalt bootleg. Overlevelse, nødvendighet. Det staves formidling.

Der oppe

Med Landslaget (bl.a. Lasse Lindbom) og Grymlings (Pugh, Rickfors, Lagerberg – og Ronander i siste utgave) nådde han de såkalt bredere lag. Han fikk en kasse tekster av Lundell på 70-tallet, hvor noen – som den såre visa «Blåklint» – har festet seg på repertoaret. Anna Stadling og Idde Schultz gjorde to av låtene hans på 2006-skiva «Vägar hem». Sophie Zelmani har fremhevet ham.

På «Ljusterö» fra hans første soloplate, en låt som også innleder den fabelaktige historieleksjonen «Diamanter» fra 1993, bidrar ABBAs Anni-Frid.

Noen andre svenske klassekamerater? John Holm og Toni Holgersson, kanskje. Plura i det noe mindre episke hjørnet. En urban Per Persson. Men hvorfor sammenligne?

Det egne

2009s «Ett eget liv» befester, refrengsterkt og pågående. Hes gamlisrock mer ekte enn etterkrigstidens besteforeldregenerasjon; musikalske Post-it-lapper å ramme inn.
Tilbake på EMI, men en atypisk «storbolagsman».

«Ingen ska få se mig när jag går» om en venns selvmord, planlagt slik at ikke engang postbudet skulle oppdage ham, jager frem gåsehuden. «Nåt som du gjorde, gjorde du fel / nu är du trasig och blir aldrig hel», heter det i nevnte «Från en mörk, mörk himmel».

Magnus Lindberg trengs, i en verden som har tinnitus og magesår. Han fortjener en porsjonspakning lykke. For han «vet hur det känns / att bara falla ner / dit där ingen ser”.

Publikum ved kafébordene har forlatt stolene, danser med gud og hverkvinne i det våte gresset, det rosa lyset innvarsler sommerskumring. En plog av hvite skyer. Herr Lindberg avslutter med «Jag kan gå ända till Kina». Denne rockepoeten burde ikke vært big in Japan. Han skulle vært svær i Kina.

Folkhemmets falne

Formiddagen etter – på perrongen på Karlstad C – tusler en skjev gubbe i svetteluktende, rutete tweedjakke og åpner søppelkurvlokkene. Plastposene slår mot hverandre med den lyden bare brukte plastflasker avgir. Jeg tenker: Magnus Lindberg synger for deg, for de utsatte, utslåtte; folkhemmets falne. Synger «Jag har aldrig vart i Memphis» for alle som ikke kom seg ut, ikke kom seg dit de ville, til det de trodde skulle forandre.

*
Morgenen 4. juli, i frokostsalen på hotell Drott, kjenner jeg et klapp på skuldra og snur meg:

- Tack för i går! Kör försiktigt hem nu.

Jeg var en i signeringsrekka kvelden før; han ikke bare husket, men orket og ville gi det.

I det lysegrønne bakspeilet blinker to senere kvelder i Rådhuskällaren i Vadstena. Magnus Lindberg og kona Larissa hilste på en villfaren nordmann med vennlighet og entusiasme. Han fortalte meg hvem «Jag ska se när du brinner» egentlig handler om.

Det kan være fristende nå å trekke frem låta han sang med Caj Karlsson, «Resan når sitt slut», den muligens definitive versjonen av Dan Anderssons «Omkring tiggarn från Luossa» på duoalbumet med Basse Wickman («Vita lögner + svarta ballader, vol. 1», 2010), men jeg velger noen linjer fra fjorårets «Magnus Lindbergs skörd» og mesterverket «När sekunderna försvinner»:

Dagarna har blivit korta
Nattens mörker är så långt
Du är där men du är borta
Allt på en och samma gång

En trolsk tåke senket seg i Oslo natten etter dødsdagen 26. februar 2019. Som for å illustrere bortgangen til en artist altfor få så.

Magnus Lindberg ble 66 år, like gammel som Tom Petty. Jeg minnes Lindberg med dypeste respekt og takknemlighet. Jeg håper det «känns lite lugnare».

Bernhard Vigen
forfatter

Läs mer om Lindberg, Magnus