Artikel / Krönika
Trampled by Turtles i Köpenhamn
Av Christer B. Jarlås

Trampled by Turtles är på sitt första besök i Norden. Denna amerikanska institution gör det inte för pengarna. De kommer hit och spelar på ställen som bara tar någon enstaka procent av storleken på de arenor och lokaler där de normalt brukar spela. Men bandet hade ett avbrott på några år härom året av olika anledningar; som att det inte kändes lika kul längre och att sångaren Dave Simonett ville satsa på sitt soloprojekt Dead Man Winter, och nu 2018 är det nytt album ute och det här är en rolig utmaning.

-Jag är så glad att ni är så många här, säger Dave Simonett och tillägger, att vi har inte spelat här förut så vi undrade om någon alls skulle komma…

När man är på den nivån och möter den enorma kärlek som Trampled by Turtles normalt gör på hemmaplan, kan det vara bra att återvända till rötterna. Den här sextetten från Duluth, Minnesota, bildades aldrig för pengarna utan för att ett gäng ville pröva spela akustiskt när deras elinstrument blivit stulna. Sedan har det varit en framgångssaga med ett avbrott.

Nåväl, nu är de här. Hotel Cecil är en ganska ny, mellanstor konsertlokal nära Gråbrödretorv i Köpenhamn. Kvällen är välbesökt, nästan utsåld säger arrangörerna, och gissningsvis är det runt 400 i lokalen när Trampled by Turtles stiger in på scenen. Det blir 90 minuter vi besökare kommer att ta med oss länge.

Trampled by Turtles sägs att ett bluegrassband. Det är att göra en ganska smal definition av deras musik. De är snarare ett americanaband med bara stränginstrument. De ofta svarta och vemodiga texterna spelas ibland just svart och vemodigt och ibland med fullt ställ med suveräna soloinsatser av urstyva musiker. När bandet höjer tempot skulle det värsta speedmetalband få svårt att hänga med. Så spelningen svänger mellan gripande ballader av högsta klass och en slags bluegrasspunk med furiöst tempo. Allt lika imponerande.

Jag har ibland hört andra bluegrasskonserter som gärna kört fast och blivit lite för mycket sammasamma. Så var det inte den här kvällen och så är nog inte Trampled By Turtles. Men så har de ju en diger lista låtar att välja bland. Det blev närmare 20 låtar under den halvannan timme de spelade. Och eftersom de var medvetna om att den här publiken, ja, förutom ett ganska stort amerikanskt inslag, inte hört dem förut spelade de till att börja med en hel del äldre låtar och titellåten från årets album, ”Life Is Good On An Open Road”, kom först som trettonde låt.

Visst är det märkligt att man ska ha så kul med vemodiga låtar om ensamhet, längtan, skilsmässor, drogberoende och annat. Ryan Young på fiolen fick briljera, men det kom även sköna solon från Eamonn McLain på cello, banjomannen Dave Carroll och Erik Berry på mandolin. Till dem är det basmannen Tim Saxhaug och alla sex bidrar med sina röster. Det hörs att de har nästan 15 år tillsammans på scenen och att de har spelat i alla amerikanska delstater på fastlandet. Tight är väl bara förnamnet.

Men visst, det är Dave Simonetts röst som hörs, en röst som berättar tidlösa amerikanska berättelser med samma patos som vilken Bruce Springsteen eller Bob Dylan som helst, även om hans röst i sig inte tillhör de mest speciella, men det låter äkta och ärligt. Trampled By Turtles berättar om ett USA som är deras verklighet. De förtjänar att höras på en och två gånger.

Det är en väldigt lyx att kunna uppleva dem live på små scener Norden runt just nu. Vi ska vara så väldigt glada för att det var hit Trampled By Turtles kom när de få lite omväxling och omstart i karriären. Bättre än så här kan det knappast bli.

Läs mer om Trampled by Turtles