Artikel / Krönika
Kris Kristofferson på Dalhalla Roots
Av Peter Söderlind

Söndag morgon. Stiger upp med smak av cigariller i munnen och sköljer bort det med en öppnad Oskar Blues IPA som blivit kvar sen kvällen innan. Letar fram en hyfsat ren skjorta ur smutspåsen och går ut genom dörren i stugan på Rättviks camping.

På väg tillbaka ser jag barnfamiljer som sitter i morgonsolen för att äta frukost. Campingen vaknar sakta till liv. Själv hoppar jag över att ta några klunkar extra som dessert från min öl utan håller mig till vatten. Lägger mig på britsen och börja skriva några ord om kvällen innan med Kris Kristofferson på Dalhalla Roots. Vet inte riktigt när jag börjar skriva varför det fyller mig med ett visst vemod. Under skrivandets gång upptäcker jag det.

Kris har varit på plats i några dygn nere i kalkstensbrotten vid en av de mäktigaste scener jag vet. Han har inte lämnat sin turnébuss på hela tiden sägs det. Några av hans egna chaufförer har inte ens träffat honom. Det är heller inte särskilt många han träffar, knappt några alls förutom sin hustru Lisa. Stegen mellan buss och scen är snabba och gången målinriktad. Träffade honom kort mitt på dan, ett minne som etsat sig fast av flera anledningar.

Att se Kris är inte bara en musikalisk upplevelse. Det handlar om ord, om poesi, om kärlek. Spelningarna är inte på något sätt perfekta, orden haltar och kompbandet Some Strangers som tidigare spelat med Merle Haggard hjälper upp, även om en del av det avskalade försvunnit. För trots ett bra band; att uppleva Kris ensam med sin gitarr slår det mesta. Så var det för 10 år sedan på Dalhalla. Att följa Kris genom åren har för mig handlat om åldrande, både mitt eget och hans. Inget består. Allt förändras.

Vi fick se en fighter i lördags. Måhända en klyscha men inte när det gäller Kris. Det jag såg mitt på dan, det jag kände i hans spontana kram innan han gick upp på scen, det fick mig att förstå. Sällan har orden ’The show must go on’ känts mer äkta än när han försvann in bakom dörren för att ställa sig på denna gigantiska scen. Här i det land, på den plats, som hans egna rötter kommer ifrån. Att framföra sina låtar är hans mission. Kris är en fighter till det bittra slutet.

Han ger allt av sig själv även om det inte når upp till vad han tidigare presterat men viljan är lika hård som innan. Orden är lika kraftfulla i sin innebörd men otydligare i uttalet. Mellansnacket är i stort sett borta. Han kämpar med orden. Han kämpar med gitarren, ja han kämpar sig genom konserten. Kom på mig själv med att undra om det regnade eller om det var tårar som fuktade min kind när han sjöng ’Help me make it through tonight’ istället för ’Help me make it through the night’.

För hjälpte honom gjorde vi, precis som han hjälper oss genom livet med sina texter. Kunde bara inte låta bli att reflektera över hur det sorgliga kan vara oändligt vackert, som hans blick när han såg person efter person lämna konserten. Kärleken tyckte växa sig starkare för varje tom stol. Vi som var kvar förstod vad allt handlade om. Jag var oändligt tacksam att uppleva detta ögonblick tillsammans med min tolvåriga dotter.

För nog har en av de mest legendariska låtskrivarna genom tiderna något att ge bortom perfektionen rent musikaliskt och estetiskt. Det blir poesi i sin mest utlämnande form och mest av allt vinner han min respekt för att leva som han skrivit. Det är långt ifrån en självklarhet och det får han min största respekt för. Har själv egna erfarenheter då låtskrivares texter landat platt efter att få se hur hen lever sitt eget liv och beter sig mot andra människor.

En annan legend, Chip Taylor, har skrivit en låt som sammanfattar mycket av vad jag känner; ’Fuck all the perfect people’. Är stolt att varken jag eller Kris tillhör den skaran. Oavsett om vi människor står framför, bakom eller på scen är ingen av oss utan skavanker på insidan, möjligtvis kan några ha maskerat sin yta till en illusion av att vara perfekt. Kris maskerar inget. Inte någonstans. Det gör honom till min hjälte.

På väg hem lyssnade jag på Kris i bilen och några ord från låten The Fighter får bli mitt avslut:

I seen an old fighter, tired and in trouble
Who just couldn't take anymore
Somethin' inside him kept fighting to finish
With only his feet on the floor

Läs mer om Kristofferson, Kris