Artikel / Krönika
En tragisk fotnot i countryns historia blir film
Av Lennart Persson

– Glen Sherleys liv och samarbetet med Johnny Cash lyfts fram

Nu blir Glen Sherleys liv film.

Glen Sherley?

Han är en liten, sorglig, men också fascinerande fotnot i countrymusikens historia. Och alla som någonsin förlorat sig i den intensiva upplevelse som Johnny Cash-albumet »At Folsom Prison« är har stött på hans namn och hans musik.

I filmen, som nu är under planering, kommer Sherley att spelas av den 35-årige, blivande stjärnan Tom Jane. Som först övertygade i HBO-filmen om baseballegenden Mickey Mantle och sedan har dykt upp i bland annat »Boogie Nights«, Gene Hackman-thrillern »Under Suspicion«, action-spektaklet »The Punisher« och i den romantiska komedin »Sweetest Thing«, där han spelade mot Cameron Diaz och Selma Blair.

Hans resumé ser väl inte så där väldigt imponerande ut, men något säger mig att han kan göra sig utmärkt i rollen som den tragiske, självdestruktive, men också talangfulle fängelsekunden Sherley. Speciellt som Ondi Timmoner, som gjorde den suveräna musikdokumentären »Dig!« är intresserad av att regissera filmen.

Temat för filmen? »You can take a man out of prison, but you can’t take the prison out of the man«.

För Johnny Cash innebar albumet »At Folsom Prison« att han gavs en pånyttfödd karriär och en välbehövlig början på ett nytt liv.

Till Glen Sherley gav det berusande frihet, djup förvirring – och en kula genom hjärnan.

Mitten av sextiotalet var inte direkt den bästa perioden i Johnny Cash liv. Han hade haft sin sista riktiga hit 1964 och hans skivor sipprade ut i allt mer försumbara upplagor. Hans narkotikamissbruk accelererade desto häftigare; 1965 åkte han till och med fast för att ha smugglat in dexedrinkapslar och andra illegala piller från Mexiko. Han hade, med mycket små marginaler, räddats från att dö på gator eller i turnébussen. Hans röst var nerfrätt, full av hål och falsktoner. Han hade 1965 sparkats ut från all vidare medverkan i radioprogrammet The Grand Ole Opry; en förnedring som måste ha svidit i skinnet.

I countrymusikens Nashville talade man om honom som »Trash Cash«.

Idén att vintern 1968 spela in ett album på Folsom-fängelset, att knyta an till den kanske enda publik han hade kvar, skulle visa sig vara ett lyckodrag, en vändpunkt. Cash hade gjort fängelsespelningar sedan 1957 och de hade gjort honom till en skarp kritiker av fängelsesystemet och till en idol för dess ofrivilliga invånare. Stämningen på Folsom var tät och uppjagad och det brann om konserten, passionerat och med öppen låga. Bandet bakom Cash spelade genomgående låtarna med lite mer intensitet och framförallt lite snabbare än vad de brukade göra.

Publiken älskade albumet, köpte det i en mångmiljonupplaga och Cash var tillbaka i rampljuset. Glen Sherley tog samtidigt sina första steg in i det.

Folsom hade under lång tid varit en helvetesförvaring för bankrånare, mördare och våldtäktsmän. Ed Morrell, som Jack London skrev romanen »The star rover« om, satt inspärrad där redan i början av seklet och beskrev senare fängelset som »ett mörkt hål man hellre dog än befann sig i«.

Sherley hade inte så mycket annat att jämföra med; han hade tillbringat i stort sett hela sitt liv i olika fängelser. På Folsom satt han för ännu ett väpnat rån. För att kämpa emot ledan hade han börjat skriva låtar och en av dem, »Greystone chapel«, nådde på krokiga vägar Cash kvällen före inspelningen. Cash bestämde sig omedelbart för att ta med den i programmet och placerade den sedan, med osviklig dramaturgi, allra sist på skivan. Och Sherley skulle rida ut ur fängelset på sin låt; med hjälp av Cash och dåvarande guvernören Ronald Reagan släpptes han några år senare ut i frihet.

Innan dess hade han förflyttats till Vacaville-fängelset, där han i januari 1971 själv spelade in ett livealbum för skivbolaget Mega Records. Självfallet sjunger han där »Greystone Chapel«, men låten »If a Prison Yard Could Talk« hugger ännu hårdare. Sherley stirrar det människobyggda helvetet rakt i ögonen och frågar sig vad väggarna och golven i ett fängelse skulle kunna berätta för oss.

It’s felt hot blood
coughed up on it
by a man struck down
by another man
with a homemade knife

Och registrerar med grafisk tydlighet ett av sätten att fly undan jävligheterna.

It’s heard the madness
in the laughter of men
reachin’ out for
insanity’s warm embrace

Sherley gjorde sitt bästa för att gå vidare, utanför murarna. Han jobbade för Cash – skrev låtar och turnerade med hans show; var till och med i Sverige i början av sjuttiotalet. Men demonerna red honom, och efter att ha uppträtt hotfullt mot musiker i Cash-bandet kastades han ut ur gemenskapen. Och hans gamla heroinmissbruk knackade snart på dörren. Självmordstankarna stod precis bakom.

Efter en uppslitande skilsmässa och några svåra år på botten av Nashville drog han till västkusten, med alla sina ägodelar i några papperskassar.

Kanske trodde han att livet där ute skulle var lättare, eller att det åtminstone skulle vara lite lättare att andas, med hela Söderhavet framför sig.

Kanske sökte han sig bara så långt bort han kunde från problemen i Nashville. Kanske försökte han bara fly från sig själv.

Kanske kunde han inte längre bära friheten, som ändå bara gett honom en tom mage och hotet om att försvinna i showbizvärldens obarmhärtiga bortsorteringsmekanismer.

Kanske hade han insett att han inte längre ens hade ett val mellan hunger och anonymitet. Tio år efter första mötet med Cash satte han en pistol mot tinningen och tryckte av ett lika sorgligt som befriande skott.



Läs också artikeln Grov historieförfalskning! www.rootsy.nu/artikel.php?id=36


(Den här texten har i annan, kortare form publicerats i dagstidningen Sydsvenska Dagbladet.)

Läs mer om Sherley, Glen