Artikel / Krönika
Ett drömspel i tretakt
Av Magnus Östnäs

”Allt kan ske, allt är möjligt och sannolikt. Tid och rum existera icke; på en obetydlig verklighetsgrund spinner inbillningen ut och väver nya mönster: en blandning av minnen, upplevelser, fria påhitt, orimligheter och improvisationer. Personerna klyvas, fördubblas, dubbleras, dunsta av, förtätas, flyta ut, samlas. Men ett medvetande står över alla, det är drömmarens.”

Med raderna ur Strindbergs Ett drömspel kliver jag in i en farkost som landat i en krökning i rum-tiden. Strax intill den ytfrusna Dalälven som tar sig från Siljan, Runn och Västerdalälven ut i Färnebofjärden och ut i Bottniska viken.

Allt kan ske, allt är möjligt och sannolikt. Personerna fördubblas och förtätas i tältet under stjärnbilderna av Lejonet och Jungfrun, Buddy Holly tar gestalt i Chris Mastersons magra gestalt med en röst som samlats ur den amerikanska dimmans alt-countryröster. Han lyssnar till en trumslagare med handleder som förtätar melodier till improviserade skulpteringar i tid, exakta träffar med stämjärnet; Timmy the Teeth samlar trumfäder som Levon Helm och Brian Blade och bygger en vagga av solid musikalitet kring Joshua James röst av handmålat porslin och vädjande sammet, en ung man utan ironiska speglar.

Utanför tältet bär träden frost, dörren öppnas och en del av det amerikanska sångskrivararvet kliver in i drömmen, en storstadscowboy med countrymönstrade hjärtväggar, pappa till Hendrix, Joplins och Frank Sinatras sånger; Chip Taylor. Han lyssnar till Elaonor Whitmores rustika fiolspel, klara sång. Han berättar om när Frank Sinatra ringde upp och ville träffa honom. När Chet Atkins undrade vem i helvete som gömde sig bakom namnet men ville ha alla hans sånger skickade till RCA-studion i Nashville. Han avbryter sig: sjunger That´s how I love you tonight: ”I hope your okey, I hope nothing’s wrong”.

Personerna klyvas, fördubblas. Chip Taylor sitter vid ett bord och äter köttgryta när den kringresande vandraren, gatumusikern, vittnet och delklyvningen av legendernas Hank och Gram, osedd kliver in i träbyggnaden och döljer ett leende under den vita bredbrettade Stetson-hatten. Doug Seegers möter min blick: Hi man! Good to see you! Och går vidare.
”Good to see you to.” Välkommen in i drömspelet. Här råder drömtid. Tid och rum existera icke. Med öppna ögon möter drömmaren gestalterna av allt som någonsin sjungits och diktats. Här i den frusna fristaden. Ett stenkast från visenterna.

Och det blev afton och det blev morgon, den första dagen. Och som det var sagt röjdes spår i snön och farkosten, den låg kvar.