Artikel / Krönika
Graham Nash - bara en fattig kille från Salford
Av Christer Olsson

Kan du berätta om nya plattan »This Path Tonight«?

-Det är en mycket personlig platta. En redogörelse för den emotionella resa som är mitt liv nu när jag är 74. Det är en spännande tid i livet – och i en tid när jag trodde att jag skulle ta det lugnt. Det är min flickvän Amy som tagit omslaget – I Woodstock. Jag hade aldrig varit i Woodstock, till själva staden. C S & N spelade på Woodstock, men det var i Bethel, 60 miles bort.

Du har varit gift i 38 år- varför kom uppbrottet nu?

-Jag väntade tills barnen var runt 30, men jag har inte varit lycklig på länge. Jag har vänner i min ålder som säger, jag har inte så långt kvar – det är bra som det är. Men det är inte jag. Jag måste följa mitt hjärta, precis som jag gjort under hela mitt liv – och det här är vad mitt hjärta ledde mig till. Det är vad This Path Tonight handlar om. Shane Fontayne, C S N & Y:s andregitarrist, skrev 20 låtar på en månad – det blir nästan en sång om dan. Vi spelade in rubbet på åtta dagar – det gick otroligt snabbt.

Vad handlar Beneath the Waves om? Ditt äktenskap?

-Inte alls. Den handlar om Crosby Stills Nash & Young. ”Falling sails” handlar inte om segel utan om ”falling sales”. Back Home skrev jag när Leven Helm var döende. En dag tar det här livet slut – det tror jag inte nån klarar sig undan.

Tror du på Gud?

-Absolut. Jag är troende, men inte i organiserad form. Jag tror på en högra makt – eller universum. Jag tror gud finns i allting – i dig, blommor, barn…

Är du rädd för att dö?

-Inte än. För det känns inte som om jag ska dö. Hade jag känt att jag var på väg att dö skulle jag kanske bli bekymrad.

Försonas man inte med tanken på döden ju äldre man blir?

-Jovisst. Vi inser vad livet är. Vi föds, blir tonåringar med hormoner som rusar runt, sen unga vuxna, äldre vuxna och sen är det en sluttande kurva – jag inser det.

Vad handlar »Golden Days« om?

-”I used to be in a band”, det är The Hollies och den andra delen handlar om slutet på andra världskriget och hur tufft det var att få mat och kläder i norra England. Den sista delen försöker förklara att vi fortfarande lever i ”golden days” även om det inte verkar så jämt. Det gäller att inse att det nästan bara är dåliga nyheter som hamnar i TV – det är ingen som bryr sig om allt bra som händer. Men trots alla problem är det gyllene dagar – till och med trots den jävla Trump! Frågar du mig så tror jag att den ende som kan besegra Trump är Trump själv. Han vill bygga en tjugo meter hög mur längs gränsen mellan USA och Mexiko – korkat, tänker man. Men vad händer – siffrorna bara ökar! Samtidigt som han vill vinna röster hos latinamerikanerna säger han att alla mexikaner är våldtäktsmän och du tänker nu har han gått för långt – men rösterna går upp! Han vägrar släppa in muslimer – rösterna går upp. Till och med när han bråkar med den jävla påven och jag tänkte att nu är det klippt – så går rösterna upp!

Det finns inga politiska sånger på den nya skivan – de ligger som bonus-låtar…

-Ja, eftersom det handlar om en känslomässig resa tyckte jag inte att de passade in. Mississippi Burning, som handlar om tre unga valarbetare som mördades i Mississippi på 60-talet, är väldigt ovanlig för mig…

Det låter nästan som om det kunde varit Steeleye Span eller Fairport Convention – väldigt traditionellt…

-Jo, men det var ju därifrån allt kom – balladerna kom från England och Skottlands, hamnade i Appalacherna och sen spreds de över hela landet.

Låter det inte lite gospel om rösterna på Missippi Burning?

-Det är en del av damerna som sjöng på ”Songs For Beginners” – jag ville att det skulle finnas ett eko av den skivan här också. Det är de som sjunger på Cracks In the City också.

Känner du dig fortfarande som engelsman?

-Jag är alltid engelsk – det spelar ingen roll var jag bor – jag är engelsman, och så är det inget mer med det.

Har du koll på engelsk politik?

-Nej. Jag har aldrig följt engelsk politik, men jag är mycket intresserad av amerikansk politik. Jag bor inte i England längre – jag är mycket mer intresserad av vem som kommer att leda USA – och jag hoppas vid Gud att det inte är Donald Trump! Vi lever i skrämmande tider. Glöm inte att vi valde Ronald Reagan två gånger, vi valde George W Bush två gånger – så allt är möjligt! Men vilken jävla mardröm! Fast glöm inte att Al Gore slog Bush med en halv miljon röster i det första valet – men av nån obegriplig anledning så tyckte de rika och mäktiga familjerna att det var högsta domstolen som skulle avgöra valet – och där satt Antonin Scalia som blivit invald i HD av George W: s pappa. Inte för att jag fattar vad fan högsta domstolen hade med valet av president att göra – men det hände! Så allt är möjligt…

Ändå gillar du USA?

-Det är ett fantastiskt land! Visst finns det problem, men det är ett stort land eftersom grunden är familjer som vill att deras barn ska få ett bättre liv än de själva haft. De vill att deras barn ska kunna äta sig mätta, de vill att de ska få utbildning och att de ska känna sig säkra. Det är vad vi alla vill, väl? Över hela världen. Det är det familjer är till för…

Vad tyckte du om USA första gången du kom dit med The Hollies?

-När du är med i ett lokalt band så är det första du vill göra att festa med alla de snyggaste tjejerna i stan, sen vill du ta dig till London och festa med tjejerna där och när du väl klarat av BBC och alla radio- och TV-shower så vill du erövra USA – och det gjorde vi. Första gången jag kom till USA var under påsken 1965. Vi skulle spela en show på Paramount Theater i New York som leddes av komikern Soupy Sales och ärligt talat så ville jag inte åka hem igen! Det var otroligt spännande! Skivaffärerna var öppna dygnet runt och du kunde beställa hem vilken mat som helst! Jag fattade ingenting – det var helt galet!

Det var på den tiden när alla pubar i England stängde elva på kvällen…

-Precis. Under många år spelade vi in i Abbey Road-studion och så fort klockan blev halv elva på kvällen var vi tvungna att sluta. Vi fick höra att ekomaskinerna inte fungerade längre än till halv elva… det dröjde flera år innan vi fattade att det var inga ekomaskiner som lade av – vi slutade då för annars hade inte vår tekniker Ron Richardson hunnit med en sista öl innan puben stängde. Ron är för övrigt en briljant producent – med fantastiska öron. Han visste alltid exakt vilken tagning som var den rätta.

Den 9 december 1984 slutade du ta kokain – och du har aldrig börjat igen?

-Aldrig. Jag fastnade aldrig för det. Jag tog kokain varenda dag i flera år med Steve och Dave, men jag behövde det aldrig. Efter en Crosby Stills & Nash-turné kom jag ner till avslutningspartyt, såg alla mina vänner där – och alla hade sådana där fejkade fånflin och då började jag tänka att om jag tycker det om dem så kanske de tycker precis samma sak om mig – och det vill jag inte. Så jag slutade direkt.

Tyckte du inte det var tråkigt utan kokain?

-Urtråkigt. Men… jag vet inte om jag är envis (ler), men jag vet vad jag vill. Och vad är det jag vill ha mer än nåt annat – fantastisk musik!

Det finns mycket som påminner om The Hollies klassiska hooks och starka melodier på den nya skivan…

-Det här är vad som hände: jag har aldrig gjort en sån här skiva tidigare. Den här plattan är till 98 procent mina texter och till 98 procent Shanes musik. Han såg The Hollies 1964 när han var 12 år gammal! Han älskar Tony Hicks! Tony var en fantastisk gitarrist! Han hittade på otroliga intron som var omöjliga att glömma när man hört dem en gång (nynnar)… riding on a carousel… Dessutom hade han ett fantastiskt öra för musiken. Han brukade gå runt på olika musikförlag och lyssna på vad de hade för nya låtar – den där låter bra – »Just One Look« – den tar jag – »Here I Go Again«…

Hur som helst… när jag skickade mina texter till Shane så kom de tillbaka med melodier som lät nästan exakt som om jag skrivit dem så jag tänkte – varför anstränga sig? Så har jag aldrig skrivit förr… jag ska berätta en sak, du vet låten »Myself At Last«? Det är den första tagningen på den första låten vi spelade in och Back Home är en demo som jag spelade in i turnébussen – från bussen för fan!

Varför har det dröjt så länge mellan dina skivor?

-Så här är det – anledningen till att det gått 14 år sen min förra skiva är lätt att förklara. Under de senaste tio åren har jag producerat 16 CD:s med C S N & Y – boxar, livespår – jag hade fullt upp men nu har jag fått nog av vår musik, för tillfället i alla fall. Jag ville att det här skulle vara min skiva. Det är därför David inte är med, det är därför varken Stephen eller Neil är med – även om de fanns bara ett telefonsamtal bort. Det här året koncentrerar jag mig på mig själv.

Du föddes mitt under brinnande krig. Kommer du ihåg något från det tiden?

-Visst. Mitt tidigaste minne är när jag ligger i en vagga intill den öppna spisen och ser min mamma sätta upp mörkläggningsgardinerna. Alla hus var tvungna att stänga ut ljuset annars kunde fiendens bombplan hitta en. Jodå, jag minns kriget…

Har det påverkat dig?

-Ja, på ett märkligt sätt. När du överlevt insikten att dina vänner kanske inte är i livet i morgon eller att huset du bor i kanske är borta i morgon, eller till och med i natt – när du klarat dig igenom sånt så vill du bara få ditt jobb gjort så snabbt som möjligt – för du kanske inte finns här längre om fem minuter. Det lärde mig att om vi skulle spela in en skiva så låt oss göra det så bra vi kan och ha roligt samtidigt – och så snabbt som möjligt! Bara kör!

Det var fattiga och eländiga tider…

-Fattigt och eländigt. Båda de orden beskriver perfekt hur det var.

Hur var det när du växte upp i Manchester – var du med i några gäng?

-Icke. Jag hade nog med att försöka få tag i mjölk, bröd, smör och snask – jag hade inte tid att vara med i nåt jävla gäng! Det var hårda tider. Jag kommer ihåg att jag brukade ta min systers dockvagn och gå ner till järnvägen och plocka upp kolbitar som ramlat av tågen till vår spis hemma. Så fattiga var vi. Jag tänkte på det när jag träffade Drottningen och fick min orden. Herregud, tänk om mamma och pappa kunde se mig nu – de skulle vara så stolta! Det är många som tycker att monarkin är omodern och att vi ska göra oss av med den, men när man träffar Englands drottning och inser att han har DNA från alla engelska kungar under de senaste 1000 åren i sig så inser man att det finns en viss tyngd i det, som jag måste respektera.


Kommer du från en musikalisk familj?

-Inte alls. Min pappa brukade vissla och ta mig med på bio – nä, jag var den ende. Men nu ska du få höra nåt intressant – två år innan min mor dog så frågade jag henne hur det kom sig att de aldrig opponerade sig när jag ville satsa på musik – tvärtom, så stöttade de mig och uppmuntrade mig. Då svarade hon att hon alltid velat bli sångerska, att hon tyckt att hon hade en bra röst och ville stå på scenen – men så kom kriget, hon träffade min far, fick tre barn och sen var det över för henne. Du lever det liv jag hade velat ha, sade hon.

Din pappa dog ung – hur gammal var han?

-46. Jag tror det hade nånting med hans lever att göra, men jag vet inte. Pappa hamnade på sjukhus när vi skulle till Danmark och Sverige och spela med Hollies. Jag var och besökte honom innan vi åkte. Han låg i en sjuksal med två rader med tolv sängar i varje, men jag kunde inte hitta honom! Jag frågade var William Nash låg och då pekade de på en kille som hade blivit helt orange i huden – jag kände inte igen min egen pappa! Men hur som helst satt vi och pratade ett par timmar och jag sade att vi kommer hem om några veckor. I Danmark ringde min första fru till mig och sade att pappa var döende och att det var bäst att jag kom hem så fort som möjligt. Klockan var elva på kvällen och det gick inga plan till Manchester så jag blev tvungen att hyra ett plan för att ta mig över Nordsjön – men jag kom två timmar för sent. Jag älskade honom. Han var en fin människa.

Ville han också att du skulle satsa på musiken?

-Självklart. Jag tjänade mer pengar än han nånsin gjorde – till och med i början. Han tjänade 18 pund i veckan som maskinist på David Brown Jackson. De tillverkade Aston Martin som bisyssla – det är därifrån DB i Astons Martins märke kommer. Jag minns att jag skulle cykla på min trehjuling till pappa på hans jobb med lunch och blev helt fascinerad av ett stort kar med smältande järn som långsamt hälldes ner i en form. Pappa var en bra, hederlig karl.

Påverkade det dig att han dog så ung?

-Absolut. När din far dör när han är 46 så går du bara omkring och undrar om du själv kommer att dö lika ung. Och dagen efter jag fyllt 46 insåg jag plötsligt att nu är resten av livet bara bonus – eftersom jag inte dött.


Det var Everly Brothers som fick dig och Allan Clark att starta The Hollies…

-Ja, men vi kan aldrig låta som dem, av en enda enkel anledning – de är bröder. Och även om det var mitten av 50-talet så var de moderna sångare, snygga killar som verkligen kunde sjunga. Deras stämsång var otrolig, särskilt för killar som Allan och jag som var bra på att sjunga ihop – och jag och David Crosby sjunger bra tillsammans, men vi kommer aldrig att låta lika bra som Everly Brothers – de hade DNA på sin sida!

När hörde du Everlys för första gången?

-Jag var 15 år gammal och skulle gå på skoldans i en katolsk flickskola en lördagskväll. Det var en lång trappa ner, och i slutet av trappan satt alla tjejerna vid ett bord. De hade precis spelat ”You Send Me” med Sam Cooke, en tryckare som gav alla tjejer och killar chansen att känna lite på varandra. När musiken tystnat blev det tomt på dansgolvet och Alan och jag såg en tjej, Norma Timms, på andra sidan golvet som vi båda var tända på. Vi började gå över dansgolvet och när vi var mitt på brakade ”Bye Bye Love” med Everlys loss från de stora högtalarna. I det ögonblicket svor jag på att om jag nånsin blev en riktig musiker skulle jag försöka göra musik som fick folk att känna på samma sätt som jag gjorde då. Dit har jag aldrig kommit, men jag försöker i alla fall…

Var det du som bildade The Hollies?

-Jag och Allan Clarke, i december 1962. Vi blev inte inspirerade av Beatles, Liverpool-banden eller Stones – vi var en av de grupperna. De enda som påverkade vårt sound var Everly Brothers och Buddy Holly. Vi var stora Buddy Holly-fans. Jag kommer ihåg kvällen när han dog, det var min födelsedag och jag och Allan Clarke grät floder – Buddy var en av oss. Han hade inte flottigt hår och roterande höfter – han hade glasögon och kostym. Han var ingen rockstjärna på det sättet! Vet du att han bara spelade in plattor under 15 månader? Sen dog han. Jag undrar hur han skulle låtit idag? Eller Hendrix – och Lennon? Det är en sån sak jag kan bli förbannad på – jag vet att när John blev mördad så kan jag garantera dig att han hade låtar i huvudet som vi aldrig kommer att få höra. Samma sak med George…


Han plockar fram skivans omslag. Tittar eftertänksamt på bilden av sig själv – med ryggen mot kameran. En skogsmulle i Woodstock som går med långa kliv.

-Jag såg direkt att det var en fantastisk bild. Jag bryr mig inte om vem som tagit den – jo, det gör jag eftersom jag är så kär i henne – men det var bilden jag föll för!

Ni kanske fastnade för varandra för att ni båda är fotografer?

-Jag har funderat en hel del på det… det verkar som om varje gång jag har ett problem så finns lösningen precis runt hörnet. När jag startade min konsttryck-firma Nash Editions bodde jag ihop med Joni (Mitchell) och hon hade en intressant konstutställning i Tokyo där hon blev mycket fint mottagen. Så hon sade… min pojkvän är fotograf, han kanske skulle kunna… så hon kom hem och tyckte att jag borde fundera på att ställa ut mina bilder, men jag sade nä, nä – jag är musiker. Det här är mina privata bilder. Men till slut övertalade hon mig att skicka ett halvdussin bilder till galleristen som ville göra en hel utställning. Vi behöver 50 olika bilder – inga problem. Vi behöver 50 kopior av varje bild – inga problem. De ska vara 2x2 meter – stort problem! Vem fan har ett mörkrum stort nog för såna bilder? Men lösningen fanns runt hörnet – i form av en av de första bläckskrivarna! Jag köpte den för 124 000 dollar och på tio minuter hade vi knäckt garantin totalt. Vi pressade maskinen till att göra det jag ville ha – och det jag visste att den kunde klara av. Men den var ju inte byggt för det…
Och när jag hade det som värst med min fru såg jag mig omkring – och där fanns Amy, precis runt hörnet. Jag älskar verkligen den kvinnan – hon är otrolig! En fantastisk människa och en vacker själ. Jag är en lycklig kille nu – och det har jag inte varit på åratal…

Du började fotografera innan du började göra musik…

-Precis. Jag fick min första kamera när jag var tio. Jag var tretton när jag började intressera mig för musik. Så här gick det till – jag hade en kompis Fred Moore (bokstaverar) som fick en cykel i födelsedagspresent och han cyklade från Manchester till Bad Nauheim i Västtyskland där han träffade Elvis (som gjorde lumpen där). Jag ville också träffa Elvis så jag sade till mamma att jag också ville ha en cykel. ”Det har vi inte råd med”, svarade hon. ”Vad har du för andraval?” En billig gitarr, kanske? Så började det. Och jag hamnade där jag hamnade – i stället för att bli Lance Armstrong (skratt)…

Varför sålde du hela din samling kända fotografier?

-Jag hade fått ut allt jag kunde ur dem. Du lär dig något från varenda bild du köper, men jag hade lärt mig allt jag kunde och dessutom behövde jag ett par miljoner för att dra igång Nash Editions för jag visste att den digitala världen kom med stormsteg och det gällde att anpassa sig eller svepas bort. Så 1989-90 startade vi Nash Editions och nu är min första printer på Smithsonian-muséet – vilken komplimang!

Du är lite affärsman också?

-På sätt och vis. Jag fattar vad vinst och förlust är och jag fattar vad det innebär att tjäna pengar för att överleva. Det begriper jag.


Nobbade inte George Harrison och Peter Asher Crosby Stills & Nash för Apple – var inte det lite märkligt?

-Eller hur? Vi tyckte det var mycket märkligt. Vi sjöng hela vårt första album för dem med ett par akustiska gitarrer – och vi var strålande! Jag vet inte vad som hände – de kanske såg oss som ett hot. Jag har alltid trott att idén med att ha ett skivbolag är att släppa skivor och tjäna pengar så jag vet inte varför de gjorde så… vi skulle aldrig sjungit hela plattan för dem om vi inte trodde att de tyckte om det. Vad gör man efter att ha hört »Suite Judy Blue Eyes« med en akustisk gitarr och tre stämmor – nä, jag fattar det inte! Och jag frågade aldrig George heller – jag fick för mig att det var ett känsligt ämne. Kanske George inte hade så mycket att säga till om ...?

Slutade du i The Hollies för att du blev kär i Joni Mitchell?

-Nä. Jag slutade i Hollies för att jag hade hört mig, Stephen och David sjunga tillsammans. Det räckte. Jag åkte tillbaka till England och förändrade hela mitt liv – hoppade av Hollies, skilde mig från min första fru, lämnade allt jag hade och åkte till USA med en enda resväska. Så mäktigt var det att höra oss sjunga ihop!

Men jag visste vad jag gjorde. När du hör mig, Stephen och David sjunga, och vi är i bra form, så är det ett otroligt skönt sound – och jag visste det. Och det var ett sound som föddes på en minut – vi höll inte på att repa i månader eller år. Det kom direkt!

Var du inte rädd för att kasta hela ditt gamla liv över ända?

-Nä, jag ändrade på hela livet – och nu gör jag det igen! Men vafan – jag vågar i alla fall! Men det är klart att det inte är lätt. Jag har tre barn, fyra barnbarn, egendomar, en gitarrsamling som är värd en del, musikförlag och all annan skit – det är klart att det inte är lätt. Och det har inte varit trevligt, kan jag säga. Jag tror inte det finns några trevliga eller vänskapliga skilsmässor.

Ändå gjorde du det?

-Det gäller bara att veta vad du vill – och det har aldrig varit svårt för mig. Sanningen är att jag aldrig planerar mitt liv – det bara händer. Jag kan hamna i de mest befängda situationer och undra vafan gör jag här? Som när Beatles skulle spela in ”All You Need Is Love” som skulle sändas i TV över hela världen. Paul ringde mig tidigt en söndagsmorgon och frågade om jag ville komma ner till studion och jag sade okej. Sen visade det sig ju vara en världshistorisk händelse – något som aldrig gjorts tidigare. Men vad jag menar är att det var inget jag planerat – det bara hände! Så livet bara fortsätter att hända och det enda jag kan göra är att hålla mig undan så mycket som möjligt och acceptera det som händer runtom mig.

Det är inte bara du som hittat en ny kärlek på gamla dar – Neil Young är ihop med Darryl Hannah nu. Har ni någonsin pratat om kärlek, ni två?

-Faktiskt, ja. Jag var på Neils födelsedagsfest när han fyllde 70. Jag tog med mig Amy för att hon skulle få träffa Neil. Sanningen är att Neil och jag har alltid älskat varandra. Jag har en otrolig respekt för honom, både som musiker och människa. Han var väldigt vänlig mot mig och Amy blev helt tagen över hur vänlig han var mot henne – han hade aldrig träffat henne tidigare, men han var hur trevlig som helst. Han var väldigt snäll mot mig för han vet att nånstans är vi lika. Jag vill hela tiden att vi ska göra den bästa musik som går att göra. Det är kanske fånigt att vänta sig, men vi kan väl börja där i alla fall?


Hysterin runt C S N & Y verkar aldrig ha bitit riktigt på dig?

-Du får inte glömma att jag redan hade upplevt allt det där under sju år i Hollies. Vi hade spelat konserter där man inte kunde höra ett ord eftersom tjejerna skrek så högt. En gång försökte vi komma undan ett gäng tjejer och en av dem fick tag i Tony Hicks stickade slips och bara drog, hårdare och hårdare tills han inte kunde andas – det var nära att vi miste Tony den gången… så jag hade varit igenom hela den jävla stjärntrippen innan jag ens mött Stephen och Neil. Det var därför jag inte brydde mig ett skit över att vi skulle spela för en halv miljon människor i Woodstock – på vår andra riktiga spelning …

De andra bråkar ofta med varandra, men du verkar alltid vara vän med alla…

-Det går inte att göra den musik vi har gjort utan att vara vänner. Vi kanske tröttnar på varandra ibland eller inte vill träffas – men de är mina bröder! Fan i mig!

Ser du dig själv som en skicklig hantverkare eller en konstnär?

-Både och. Du måste vara båda delarna om du är en bra artist. Jag är bra på det jag gör. Jag har hållit på länge. Om jag målade hus skulle jag vara fena på det efter 50 år, eller hur? Det är samma sak med musik. Men jag har också alltid varit den som kollat alla masters efter småfel, kollat grafik och omslag så allt stämmer. Jag kan inte se vitsen med att göra en skiva och sen skita i hur den låter och ser ut när den är klar. Jag gör så mycket jag nånsin kan för att allt ska bli rätt. Vi slåss för fan om utrymmet mellan Justin Biebers apa och storleken på Kim Kardashians röv!

Blir det ännu en skiva?

-Varför inte? Tänk på att vi skrev 20 låtar och vi har bara använt 13, inklusive bonusspåren. Det är sju kvar och Shane och jag skrev för fullt medan vi flög till Stockholm…

För ett par år sen kom din självbiografi Wild Tales…

-Två år sen. Den låg på New York Times bestsäljarlista. Jag fick hjälp av en kompis, Bob Spitz, som redan skrivit en 450-sidig biografi över The Beatles. Så han kunde redan allt om andra världskriget, om livet efter kriget uppe i norr och hur det var ute på gatorna. Han satte sig bara framför mig med en mikrofon och så sade han, Okej, berätta om The Hollies, och så pratade jag på. Jag frågade honom om han ville ha sitt namn på boken som medförfattare, men han sade ”det är inte jag som skrivit den – det enda jag gjort är skrivit ut dina ord”. Men ska du läsa den så köp audioversionen i stället. Den läser jag själv – jag ville att det skulle låta som om jag satt bredvid dig i köket och pratade.

Var bor du nu?

-I New York City. Efter att ha bott mitt i djungeln på Hawaii i 40 år. New York är en annan sorts djungel. Väldigt utmanande, särskilt på vintern. Men otroligt stärkande. Det händer så mycket – roliga samtal, filmer, gallerier, Broadway, pjäser, musik… du måste fatta att jag har bott mitt i den jävla djungeln! Det var nästan tio mil till närmsta bio! Men det är svårt att hinna med – det finns så mycket annat att tänka på och skriva om i livet… och det är en anledning till att jag fortfarande finns här – jag kan inte sluta skriva! Om jag skriver en sång och den passerar mitt filter – och jag är min egen hårdaste kritiker – så är det långt ifrån omöjligt att du kommer att gilla den!

Är du nöjd med ditt liv?

-Det pågår fortfarande! Det känns nästan löjligt ibland… så mycket som jag gjort… jag väntar fortfarande på att det är nån som ska avslöja mig. Nån som ska säga, försök inte – du kan inte ha gjort allt detta. Du är bara en fattig kille från Salford! Men än har det inte hänt…

Läs mer om Nash, Graham