Artikel / Krönika
Rune Häger: En skivsamlares vedermödor
Av Rune Häger

Det började med en EP där Rock-Ragge sjöng »Teach Me To Rock«, »Be-Bop-A-Lula« och två andra låtar.

Nja, eller egentligen med en 78-varvare, där Elvis sjöng »Tutti Frutti«. Men den sprack och blev därför aldrig någon början på en skivsamling.

Mina kusiner i Helsingborg, som var tjejer och lite äldre än jag, sa att Elvis var det nya, det var honom man skulle lyssna på. Så jag kastades direkt från farsans »Moonlight Serenade« och »American Patrol« med Glenn Miller« och »A Kiss To Build a Dream On« med Louis Armstrong till »Tutti Frutti« med Elvis. Men plattan klarade inte cykelns pakethållare på hemvägen från Halmstads Musikhandel till Timmermansgatan 18, trots att den hade kommit hela vägen från RCA i Amerika och hade gjort slut hela veckopengen.

Det investerades emellertid i en modernare skivspelare där hemma och man kunde börja köpa plastskivor med två eller fyra låtar. Jag vet idag inte varför jag började med Rock-Ragge, men han var i alla fall tuffare än Little Gerhard, som snodde sin första och största hit från Louis Prima. Att Rock-Ragge snodde låtar från Gene Vincent och Eddie Cochran visste jag ännu inte, för Bild-Journalen hade aldrig mer än en halvsida om rock´n´roll i veckan och någon annan information fanns inte, förrän man flera år senare upptäckte New Musical Express. Sen kom Klas Burling i radion också, om man hade FM-antenn.

Rock-Ragge såg tuff ut på bild och det var därför han lade grunden till en skivsamling som idag omfattar några tusen plattor. Jag minns inte om jag fick dem till över 2000 eller över 4000 senast jag räknade dem, men det var några år sedan och det har ingen betydelse. Jag hinner ändå aldrig spela dem. De bara finns där som ett arkiv innehållande musik som har betytt något antingen långt tillbaka i tiden eller för en månad sedan.
Det svåra är att veta hur man ska organisera sin samling.

–Det är väl bara att börja på A längst till vänster och sedan fortsätta till Ö, säger de okunniga. För så enkelt är det inte. Köper jag t ex en ny CD med en artist som börjar på H, måste då alla CD från den artistens namn och vidare bort mot Ö flyttas ett steg till höger. Det är ett arbete som kräver mycket tid, men också tålamod. Och det kräver en sak till: utrymme. För vad händer om alla hyllor redan är så sprängfyllda, och det är de, att det inte är möjligt att behålla den sista plattan på Ö i arkivet? Vart ska den ta vägen?

Nä, vi pratar taktik här. Det måste finnas en lösning som får en skivsamling att fungera. Eller så gör det inte det.

Min taktik har varit att dela upp arkivet i mindre enheter.

I början var det enkelt. Rock och pop för sig, blues för sig, country för sig, jazz för sig och resten för sig. Det fungerade i flera år, givetvis med vinyl för sig och CD för sig. (Vi bortser här från vinyl i 45 v/min; de åkte in i skåp och lådor. Några fyllde jukeboxen i källaren, varvid de efter tre-fyra spelningar var totalt utslitna och därmed förbrukade.)

Samlingsplattor hamnade givetvis för sig, precis som LP- och CD-boxar.

I några år var detta en riktigt bra lösning. Sen började det bli trångt i flera enheter.

Stora arkivet, som innehöll rock och pop, svällde rejält, speciellt så länge jag recenserade plattor i Nöjesguiden. Det vällde in högar varje månad. Själva huvudarkivet började bli ohanterligt. Då kom jag på idén att ha ett A- och ett B-lag för rock och pop. Jag plockade bort alla plattor som spelades sällan och sorterade in dem för sig själv i en egen enhet. I A-arkivet fick bara de plattor stå, som jag var angelägen om att spela när som helst. Detta lättade på trycket tillfälligt, speciellt när jag kompletterade hyllorna med ett smalt CD-golvställ från IKEA, som rymde en hel del. Men vad skulle jag ställa där? Innan jag kom så långt hade jag förresten sorterat ut alla tjejer, oavsett vilken musikstil de företräder, i en egen enhet. Här kan man hitta alla från Billie Holiday till Eva Cassidy och Rosie Flores. Och här är det nu helt fullt. Norah Jones tog sista platsen.

I IKEA-stället sorterade jag så småningom in musik från Texas. Tish Hinojosa får stå här, trots att hon är tjej, jag vet inte varför. Kanske för att jag har träffat henne i Austin och för att hon är lika mycket Texas som tjej. Däremot står inte Willie Nelson här. Jag har för många plattor med honom, han kräver helt enkelt en egen enhet, precis som Elvis och Jerry Lee Lewis på vinylavdelningen.

Det är förresten samma sak med Thelonious Monk, Frank Sinatra och Ray Charles. Legender kan man inte blanda ihop med vem som helst, de kräver eget utrymme. Därför borde jag flytta ut alla mina Doug Sahm-plattor, där också allt med Texas Tornados ingår, från Texas-hyllorna. Men var ska jag ställa dem?

Efterhand som hyllorna har blivit sprängfyllda, och vissa av dem buktar oroväckande, har jag plockat bort vissa plattor och lagt dem osorterade inne i skåp och lådor. Allt med Wilmer X ligger t ex i en låda, alla blues-CD ligger i ett skåp och CD-album med 50- och 60-talsartister har också hamnat lite huller om buller i ett annat skåp. Men jag vet var jag ska leta när jag vill höra något.

Problemet är att nu är det fullt överallt. Jag vet inte längre vad jag ska göra.
Varenda platta jag har representerar någonting, ingen finns där av en händelse.
Försöker jag tränga in en enda till någonstans spricker alltihop, hyllorna rämnar och jag kommer att få rubriker i kvällspressen, som kommer att skrika ut något om »CD-chocken på Rosenvång«. Enda sättet är att sluta köpa plattor.

Men Willie Nelson släpper förmodligen något nytt i nästa vecka.

Det brukar han göra.