Artikel / Krönika
J. Åsling Roots & Friends - the story
Av Urban Henriksson

J. Åsling Roots & Friends släpper nu sitt första album »The Stockholm Sessions (feat. Sven Zetterberg)«. Nog så viktigt påpekas på skivomslaget att det är »100% original music - all songs written and arranged by J. Åsling«. Fortsätter vi med innehållsförteckning på engelska så får vi veta att »the music is a blend of old style Louisiana Swamp, Blues, Gospel & Soul«. Albumet går i rootsy stil med instrument som dobro, banjo, fiol och hammond och ger mig sköna Van Morrison-vibbar. Skivan spelades in sommaren 2014 i Real Music Studio och som den uppmärksamme läsaren redan förstått så ligger den i Stockholm.

Men vår vän gitarristen, sångaren, låtskrivaren, frontmannen / entertainern Jörgen Åsling är från Malmö. Och han är sannerligen ingen nybörjare. Blues- och swing-gitarristen med T-Bone Walker och Big Joe Turner i blodomloppet har tidigare opererat som Sir Åsling & The T-Bone Orchestra och vid vissa desperata tillfällen till och med gått under pseudonymerna Sir Usling och Sir Böckling. Fast efter att en tysk recensent sagt ifrån på skarpen: »except of the band's stupid name, the band is fantastic« så ändrades namnet snabbt till mer gångbara Sir Jay & His Blue Orchestra...

Men vi tar det från början.

- 29/7 1981, då ändrades mitt liv från grymt dedikerad pingislirare till gitarrist.

- Jag gick till Pantbanken och hämtade ut min kompis Stefans gitarr. Fick hans kvitto för 100 kronor och köpte den för 365:-.

- Blev fullkomligt besatt från dag ett, spelade dag och natt!

- Det var en halvakustisk Goya med lite fräcka knappar. Köpte även en liten rå Yamaha-stärkare och en stämapparat.

- Lärde mig snabbt tack vare kvitto-kompisen som kunde lite fräcka grejor som »Jumpin' Jack Flash«, och Mick Taylors solon i »Sympathy For the Devil« hade jag redan visslande i huvudet.

- När jag kom till lumpen hade jag gitarren & stärkaren med mig. Satt i källaren med bandspelare och plankade Santana och Peter Green varje natt. Sov en timme och gick helt dimmig till morgonuppställningen, fast fylld av musik.

- Jag utvecklades mer på ett halvår än på 34 år efteråt.

- Jag blev käkopererad på MAS (Malmö Allmänna Sjukhus), sen hittade de mig inte när de gick ronden. Jag satt inne på toa med elgitarren och jammade...

- Jag hade en lång pingiskarriär som klass 1-spelare och tävlade varje helg. Hade gitarren med mig där också. Ibland hörde man en speaker-röst från sekretariatet: »Åsling kan komma och hämta ut sin gitarr«.

- En gång på resa i Småland söps det hårt. På morgonen när jag vaknade var det hål i gitarren.

- Jag har aldrig flugit eller rest nånstans utan min gitarr, och allt började av en ren tillfällighet.

- Tackar alltid min »kvitto-kompis« Stefan som tyvärr dog för några år sedan. Han var intuitiv och spelade på alla fester, jag fullkomligt röntgade honom.

- Åkte till Grekland med en kompis. Han jagade brudar och jag satt hela dagarna på en restaurang i Ios stad med min gitarr. Folk visade mig »Stairway To Heaven« och »While My Guitar Gently Weeps«. Sen höll jag på med dem tills jag kunde, gav mig inte.

- Så gör jag fortfarande. Hör nåt med Charlie Parker eller BB King, sen plankar jag till jag lär mig.

- Hade ett bra liv innan, men har inte haft en tråkig sekund sen jag fick gitarren. Längtar hem till den. Det blir en slags avkoppling.

- Länge var det inte viktigt för mig att spela inför publik, men det kom naturligt efter tio år när jag var tillräckligt bra.

- Första spelningen var en fest på Club Fredman, en ren tillfällighet det också. Några killar i ett bluesband frågade om jag ville vara med.

- Vaknade med dödsångest, men efter spelningen var jag hooked trots att jag spelade hela första låten i fel tonart...

- När man överlevt det så var det bara att köra!

- Efter det drogs jag in i det här med band. Fick in en fot på puben Bullen (Två Krögare) med mitt ex Pia Karlsson som sångerska. Vi körde Stevie Ray Vaughan, Jimi Hendrix, Stones, James Brown, party music. Ägaren tyckte vi var coola. Vi kompenserade tekniska brister med showmanship.

- Monica Zetterlund skiljde på musiker och musikanter. Är det fullt blås kan jag inte gå av!

- Efter bandet med Pia var det bluesjam på Chicago 33 på Kalendegatan med Pontus Snibb (först trummor & sång), Pascal Bjerrehus (bas) och Mange Nörrenberg (keyboard). I samband med det startade vi Malmö Bluesorkester. Även Fjellis, »Hungarian Hurricane« Janos och Marcel Strub var med. Tore Martinsson startade allt och var första basisten fast då hette vi WB Talking Band.

- Detta var ca 1995-98. Malmö Bluesorkester spelade även på festivaler som Mönsterås, privata fester och klubbar som Drop In i Köpenhamn.

- Det var en grym tid i Malmö. Kändes som det var bluesmusik sju dagar i veckan med Temperance, Bullen, Möllan, Chicago 33, Zarathustra och Retro.

- Jag har alltid hållit i bluesjam. Två år på Bullen och ett år på Retro (inklusive Lester Jackman) med Malmö Bluesorkester. Och sen 2005-2014 på Pickwick Pub.

- Malmö Bluesorkester med Pontus, Pascal, Nörrenberg och jag spelade free form blues jävligt snabbt, med galen ungdomlig energi!

I slutet av Malmö Bluesorkester började Herr Åsling sjunga.

- Anledningen till att jag började med det var att jag var trött på att kompa folk. Jag höll i banden och var en hyfsad gitarrist, men ofta gav sångarna mig för lite näring när de inte fick igång publikkontakten.

- Jag snackade redan mellan låtarna (jo tack, reds anm.) och tyckte det var lika bra att sjunga själv. Började direkt när jag bestämt mig, kastade mig handlöst ut. Inte perfekt i början, men..

- Sen satsade Pontus på låtskrivande och sin nya grupp Mescaleros (Pontus har ju sen funnit sin musikaliska lycka med exempelvis Snibb, Fjellisgalan, Led Zeppelin Tribute, Jason & The Scorchers och Bonafide).

- Och då satsade jag på Sir Åsling & The T-Bone Orchestra med blåsarna Jonas Palm, Jalle Hoffman och Ulf Fagerberg. Sjukt häftigt att duellera med en blåssektion! Detta var ca år 2000 (Pascal var basist här också, trummis var Ulf Göransson).

- Med hjälp av Jalle Olsson (Buckaroos, x-Wilmer X) på Box Records gav vi 2002 ut vår första skiva »Let's Jump Tonight!«. Även Jonas Palms entusiasm var viktig.'

- Det var en T-Bone Walker-hyllning med ett jävla tryck som fick väldigt fina recensioner.

Skivan består av covers som »T-Bone Shuffle« och »Flip Flop and Fly« fast i slutet har Åsling smugit in egna kompositionen »A Long Way To Go«.

- Jag skrev min första låt i slutet av 90-talet.

- Har lite koll på hur gamla jazzlåtar är uppbyggda. Försöker vara lite analytisk, lägger till en jädra svada och kokar sen min egen soppa på detta.

- Jag skriver låtar lika snabbt som jag snackar i god T-Bone Walker-stil.

- Uppe på Swing Inn (vägg i vägg med Pickwick) 2005-2007 gjorde jag låtar på plats. Vi bara drog igång och körde på. Inte sällan ölrelaterat, men ändå..

Detta ledde fram till Åslings andra skiva och där skrev han alla låtarna själv. Fast nu kallade han alltså bandet för Sir Jay & His Blue Orchestra. Skivan hette »Blues For Uncle Sam« och släpptes 2007 på Box Records. Trumpetaren Niklas Fredin utökade bandet och Mange Nörrenberg var tillbaka med sin instrument-arsenal (Hammond B3, piano, dragspel, munspel). Resultatet blev Åslings jazzigaste blues-CD hittills. Att många av låtarna skrevs på scen i Pickwick-kvarteret anas när man ser låttitlar som »Too Many Drinks« och »Time Is Running Out«. »I'm Stranded In Copenhagen« är en fin slowblues och »Tired of Being Your Main Fool« är en snygg swamp pop-ballad som Freddy Fender eller labelmaten Buckaroos varit stolta över. Gillar också glatt svängiga »My Baby's Decision« som dock handlar om att flickvännen slänger ut Åsling i regnet tillsammans med sina personliga tillhörigheter.

- Vi höll på med skivan i 1,5 år med perfektionisten Nörrenberg bakom spakarna. Jag var sjukt stolt och tyckte vi fick till fantastiska blåsarrangemang.

- Min enda sorg var att trots bra recensioner så drunkande denna skiva pga svag promotion.

2013 släpptes ofiltrerade livealbumet »2 Happy Nights« inspelad 2007 på Blå Båten i Malmö och Starapekarna Jazz Club i Brno.

Och nu är vi äntligen framme vid Åslings nya baby »The Stockholm Sessions«.

- Per Ängkvist (ljudtekniker / co-producer och ägare av analoga Real Music Studio i Bromma) ansvarar för jamsessionerna på Restaurang Santa Clara i Gamla Stan. Han har flera gånger låtit mig hålla i sessionerna när jag varit där. Kul att frilansa och få in en fot i Stockholms bluesvärld.

- Han har dessutom spelat in Sven Zetterberg och det var så vi fick kontakt.

Åslings nya band består av Svempa Lundeqvist (piano & hammond), Magnus Edring (banjo, dobro, slide & plåtgitarr), Micke Elofsson (elbas) och PA Tollbom (trummor). Alltså banjo, dobro (och fiol av Agnes Berg) istället för blåssektion. En klar kursändring mot ett mindre fullmatat rootsy sound.

- Vi satsade på spontana och personliga inspelningar med blues, swamp & soul-stuk. Bland mina husgudar prioriterades denna gång Van Morrison och Little Milton framför T-Bone Walker, BB King och Charlie Parker.

- Jag satt med en massa låtar som jag skrivit men inte spelat live eftersom det inte skrivits blåsarrangemang till dem.

- Jag saknade den där superspontana totala friheten och det har jag fått nu med den nya skivan.

- När jag fyllde 50 bestämde jag att det var dags att ge allt och göra mitt livs skiva. Detta mynnade ut i att vi drog fem man till Stockholm för att spela in med våra nya och gamla vänner där.

- Fick lite ångest och tänkte vad skall jag i Stockholm att göra? Vi hade bara spelat några av låtarna innan. Hälften att materialet hade bandet inte ens hört..

- Tänkte på Van Morrison som ger det två tagningar, sedan struntar han i det. Den där mixade känslan av kniven på strupen och spontanitet funkade.

Skivan inleds med »Jesus In the Cockpit« där banjon rullar fram låten i samklang med Åslings nyfunna Van the Man-röst.

- Vi pausade på en pizzeria i Gränna på vägen upp. Jag skrev fyra verser på tio minuter i bilen.

»Will There Be Peace Tomorrow« är improviserat Sydafrika-stuk med snygga soulstämmor i bakgrunden.

- Stod i en »telefonkiosk« i studion isolerad från bandet och lirade, men hade kört fast.

- Då vände trummisen på takten och det lossnade.

- Vi spelade in med gamla masterband och det var bara en minut kvar. Jag var mitt i ett solo och hade fått feeling. Klarade det med fem sekunders marginal!

Sen följer »Blues For Tarantino«

- En bluesinstrumental med surf- och 60-tals-prylar inspirerad av Tarantinos filmer. Plus att vi slänger in ett orgelsolo i mitten.

»Paps Is a Good Friend« får mig att tänka på Omar & The Howlers långt ute i Louisianas träskmarker.

- Låten handlar om en vän i Gambia och är i Louisiana style med Sven Zetterberg på munspel.

På »Swedish Stomp« är det improvisation som gäller.

- Jag ville ha med en boogie woogie-låt på skivan så jag sa till pianisten Svempa att starta en snabb sådan.

- Senare precis innan jag skulle iväg till flyget kom jag på att det saknades text till låten. Gick ut och snabbskrev en nonsenstext och satte den i en tagning. Producenten Per Ängkvist bara tittade på mig..

»Mama Used To Say (a Love Song)« är en långsam countrygospel med maffig hammond och Van Morrison dyker upp i kulissen igen.

- Jag satt på natten i soffan hemma i Oxie och plinkade på gitarren samtidigt som jag saknade min kära när hon var över i Köpenhamn och pluggade.

Glada »Down at the Wicked Pick« är självförklarande:

- En hyllning till mina nio år på Pickwick Pub. Första sex åren varje måndag, sen en gång i månaden, minst 350 gig.
Hyllas i texten som »The House of Blues« och barchefen Bryan och promotorn Stellan Viking namndroppas.

Mera soul får vi i »Done Lost All My Good Things«.

- Helgen i Stockholm körde vi både gig och inspelning så jag kände mig i världens form. Fredag och lördag kväll på Santa Clara, lördag och söndag dagtid i studion.

- Det var sista låten vi spelade in. Ytterligare en soullåt som vi testade och tog en sista chans med.

Tidlöst tillbakalutat gung med hammond / banjo blir det i »Please Tell Me«.

- Skrev låten en dag hemma när radiorösten Mats Nileskär skulle dyka upp framemot kvällen för grillafton.

- Spelade upp den för honom och frågade om han kände igen den. »Tror det, en cover va?«

- Nej, skrev den på balkongen för några timmar sedan..

- »Love For Just One Day« är en improviserad bagatell som vi satte på en tagning.

»She Whispered Sweetly« är däremot en riktigt hederlig shuffle som är svår att sitta still till.

- Jag har en riktig redneck-rockare, den behåller vi! Lät även studioskratten i slutet av låten ligga kvar.

- Och avslutande »After Bedtime« är helt enkelt min hyllning till favoriten BB King.

Då vet man alltså hur det går till att göra sitt livs skiva. Det enda som krävs är jamsessioner, pizzerior, spontanitet, kniven på strupen, ölstinna pubgig som aldrig tar slut, en låtskrivarbalkong plus en vardagsrumssoffa, vända på trumtakten, banjo, hammond, Van Morrison-mani, grillaftnar och mastertejper som håller på att ta slut. Plus boogie woogie då såklart. Don't try this at home kids!

Läs mer om Åsling, J. Roots & Friends