Artikel / Krönika
Överlevaren Jason Isbell
Av Magnus Östnäs

Jason Isbell är låtskrivaren, sångaren och gitarristen som tjugotvå år gammal klev in i Drive-By Truckers turnébuss, lärde sig bandets låtar under resan till det första giget och blev kvar under de år som många anser vara bandets bästa.

Tillsammans med bandets två andra frontmän, Patterson Hood och Mike Cooley, skrev Jason Isbell låtarna till tre Drive-By Truckers-skivor innan Hood till slut såg sig tvungen att uppmana Isbell att lämna bandet. Huvudorsaken var Jasons tilltagande drickande.

Motvilligt lämnade Jason bandet. Men redan året efter uppbrottet, 2007, kom den första soloskivan Sirens of the ditch, där Isbell bland annat besjunger livsöden från hembygdens Alabama.

»Southeastern« är 35-årige Isbells fjärde skiva efter uppbrottet från Drive-By Truckers. En samling sånger som fullt ut bär all den klarhet i lyriken som de föregående albumen »Sirens of the ditch«, Jason Isbell and the 400 unit och Here we rest, bara delvis lyckades med. Ryan Adams var tänkt som producent för »Southeastern«. Det blev istället David Cobb som övertalade Isbell att sjunga det mesta av sången live, utan pålägg i efterhand.

Tanken var att få mer av den råa närvaro som texterna förmedlar. Och både kritiker och lyssnare tycks överens om att det lyckats.

So girl hang your dress up to dry/we ain't leavin' this room
Til Percy Priest breaks open wide and the river runs through
Carries this house on the stones like a piece of drift wood.

Jason Isbell sjunger de ödesmättade raderna med en röst som fångar magnolia-träden i det skarpa vårljuset. En röst som bygger en ark för den älskade, om dammen The Percy Priest skulle brista.

»Southeasterns« sparsmakade orkestrering för tankarna till den amerikanska folksångartraditionen, marinerad i den bluegrass, southern soul och countryrock, som Isbell fått med sig hemifrån från släkten på båda sidor men kanske mest från sin farfar, prästen och gitarristen och bluegrassfiddlaren, som Isbell lärde sig att kompa från tidig ålder. Mandolin var det första instrument Jason lärde sig att spela som sex sju-åring hemma på gården i hans hemstad Green Hill, ruvande på gränsen mellan Alabama och Tennessee.

– Hela min släkt spelade instrument och sjöng när jag växte upp. Speciellt farfar och hans bröder och mina farbröder. Alla utom mina föräldrar. Jag vet inte varför men jag tror att vissa människor inte har andan för det helt enkelt. Men pappa lyssnade mycket på countrymusik från 1970-talet. Merle Haggard, Hank Williams Jr och även rockband som Lynyrd Skynyrd medan mamma var mycket för texter och lyssnade på John Prine, John Hiatt och Bonnie Riatt, säger han på sin mjuka sydstatsdialekt.

Att lyssna till Jason Isbell är som att höra rösten från någon som överlevt. Någon som kommit ut på andra sidan alla bakfulla morgnar och utsläckta nätter, döpt i en förtröstan att var dag är en ny dag att leva, en ny dag att minnas, inte en ny dag att förinta i whiskey och förnekelse.

Med den nyfunna nykterheten har han hittat djupare in i hantverket. Han berättar att han fått mer tid att ägna sig åt låtskrivandet. Det har gett resultat. Southeastern var, enligt Americana Music Associations Airplay chart, förra årets mest spelade americana-skiva, före Steve Earles The low highway och Emmylou Harris och Rodney Crowells hyllade Old yellow moon.

– Jag tänker att mycket av det ligger i hantverket, att ju bättre låtar du gör desto fler kommer låtarna att tala till. Jag har alltid skrivit om det som betytt mycket för mig men jag har inte lyckats förmedla det på ett sätt som jag kan nu. Det hänger ihop med att jag blivit nykter. Eftersom jag inte har haft behovet att dricka varje kväll eller vara bakfull varje morgon så har jag kunnat tillbringa mer tid åt att jobba med låtarna, säger Jason Isbell.

I juni och juli kommer han och bandet The 400 Unit till Sverige för att göra fyra spelningar under den ambulerande americana-festivalen Rolling Rootsy Review tillsammans med bland andra Israel Nash, Doug Seegers, Matraca Berg, Willy Clay Band och Ellen Sundberg.

Läs hela artikeln i Lira nummer 3/2014

Läs mer om Isbell, Jason