Artikel / Krönika
I studion med Doug Seegers
Av Håkan Olsson

Doug Seegers är en man som gör intryck. Den slitne gatumusikern som med intensiv och gripande röst sjöng »Going Down to the River« i Jills veranda gjorde i alla fall på kort tid ett outplånligt intryck på väldigt många svenskar. En skör, sårbar man, märkt av ett hårt liv, som trots allt har en inre styrka och en okuvlig stolthet. En låt, en röst, ett öde och en människa som gick rakt genom tv-rutan och berörde.

I början av april åkte jag till Nashville för att hjälpa till med inspelningen av Doug Seegers första album, »Going Down To The River«, och en intensiv vecka med Doug Seegers, framförallt i studion, bekräftar bilden av honom och gör den betydligt mer mångfacetterad.

Han är vänlig och omtänksam men också totalt förvirrad emellanåt. Första dagen när jag skulle köra honom från downtown till bostaden i utkanten av Nashville, hittade han inte hem.

- Kör mig tillbaka till busstationen. Det här pinsamt.

Doug kunde inte sluta att be om ursäkt.

Men när han är i studion för att spela in sitt debutalbum ”Going Down To The River” är förvirringen som bortblåst. Sound Emporium är en av Nashvilles klassiska studior och musikerna är av en dignitet som Doug knappast ens vågat drömma om att träffa, ännu mindre spela in med. Ändå verkar han helt oberörd av situationen. Han agerar med stor pondus och självsäkerhet. Ingen överdriven respekt för vare sig musiker, producenten Will Kimbrough eller den ovana miljö han befinner sig i. Och han har fullständig koll på vad som ska göras. Visserligen är det svårt att komma ihåg alla namn, men mitt under genomkörningen av en låt stannar han upp och ropar: - Hey Drummer Man, can you hit the snare harder?

Han vet hur han vill att det ska låta och klarar dessutom att uttrycka det med förbluffande precision.

Studion är inte bara fylld av musiker. Ett TV-team följer i princip varje steg Doug tar, en fotograf är ständigt närvarande och ett par journalister kommer och går. Och i Nashville sprider sig ryktet om att något mycket speciellt händer och musiker och branschfolk ser till att hitta anledningar att titta in.

Arbetstempot i studion är högt, på bara tre dagar ska grunderna till alla albumets låtar vara inspelade. Framåt seneftermiddagen börjar orken ta slut. Först hos oss mindre studiovana som sitter i kontrollrummet. Men snart även hos de rutinerade musikerna. Men Doug Seegers verkar helt oberörd.

När jag kör honom hem på kvällen fortsätter han att spela på verandan en halvtimma. Precis som när vissa fotbollsspelare måste jogga ner efter match för att bli av med överskottsadrenalin. Efter ’nerjoggningen’ ser han plötsligt bra trött ut och det är dags att dra sig tillbaka.

Att träffa Doug i Nashville innebär inte bara en lång geografisk resa. Det känns nästan som man även gjort en resa i tiden. Doug har levt utanför samhället så länge att man nästan kan tro att man är tillbaka på 70-talet när man träffar honom. Han har klara problem att finna sig till rätta i nutiden.

På grund av all uppmärksamhet i Sverige har Doug blivit utrustad med en iPhone av senaste snitt. Utan att överdriva kan man säga att Doug och telefonen inte har blivit vänner. Snarare bittra fiender. Med jämna mellanrum förbannar han den moderna tekniken i allmänhet och iPhone i synnerhet.

Nej, den moderna tekniken verkar inte vara något för Doug Seegers. Och pengar verkar han genuint ointresserad av.

Trots att hans ekonomiska situation håller på att ändra sig från misär till relativt hygglig kastar han sig inte ut och shoppar. Vid ett tillfälle bad han mig om hjälp att hämta en förstärkare som han köpt. Jag hinner tänka tanken att ’nu brinner pengarna i fickan’ innan det står klart för mig att han köpt ett renoveringsobjekt på pantbanken för $30.

- Det enda jag bryr mig om nu är att människor lyssnar på min musik. Money is the root of all evil. Säger en man som sovit under Nashvilles broar under många år.

Det finns ingen skriven biografi om Doug Seegers. Efter att ha hört honom berätta om sitt liv för att antal personer blir man inte mycket klokare.

Kronologin i hans berättelse är ofta ologisk, ibland helt uppåt väggarna och alltid tvivelaktig. När han försöker placera viktiga händelser i sitt liv hamnar de ibland tio-tolv år tillbaka och ibland på åttiotalet. Vad vi kan konstatera är att Doug Seegers med största sannolikhet är 62 år, född och uppväxt i New York-trakten. Mamma och pappa hade ett countryband, men pappa försvann från familjen när Doug var i femårsåldern. Efter en tid dök en styvfar upp som misshandlade hela familjen. Doug lämnade hemmet så fort han kunde och i den vevan (förmodligen) lärde han till snickare, som sedan dess varit hans yrke i de perioder han över huvud taget jobbat.

Någon gång, troligen i slutet på sextiotalet hade Doug ett band som spelade in en singel på egen etikett. Under första halvan av sjuttiotalet hamnade han i Austin där han en kort tid hade bandet Duke the Drifter tillsammans med Buddy Miller (Doug hävdar bestämt att det var långt senare, men Buddy känns i det här fallet som en mer trovärdig källa).

Tillbaka till nutid och Nashville. Will Kimbrough har under dagar försökt få tag på Buddy Miller, som haft sin mest sin mest hektiska vecka någonsin har inte hunnit svara. Dagen innan inspelningen ska börja får de äntligen tag på varandra och när Will börjar berätta om Doug Seegers och projektet verkar Buddy ganska ointresserad. Men plötsligt går det upp för honom att Doug är den som ha kände som Duke en gång i tiden. Han berättar senare att han gjorde en u-sväng och körde direkt till studion. En dag för tidigt. Dagen efter återvänder han till studion tillsammans med sin folkskygga hustru Julie och vi får bevittna ett magiskt och djupt rörande möte.

Efter tiden i Austin flyttade Doug tillbaka till New York och så småningom gifte han sig och under åttiotalet fick han två barn som han idag inte har någon kontakt med.

Efter en smärtsam skilsmässa blir allt oklart. Mycket alkohol och kanske även en del andra droger gör att Doug inte minns särskilt mycket av vad som hände sen. Och det han minns vill han helst inte prata om.

- Jag har gjort många saker jag inte är stolt över och vill inte berätta om dem.

Under de värsta åren verkar Doug Seegers även lagt musiken åt sidan. Hur han har hankat sig fram är svårt att veta. Kanske är det bäst att inte veta. Men någonstans på vägen kom han i kontakt med The Little Pantry That Could och föreståndaren Stacie, som hjälper Nashvilles många fattiga med mat och kläder. Men hjälp av Stacie, en nyväckt gudstro, sin musik och en stark vilja börjande Doug jobba sig tillbaka till ett anständigt liv. Och i den vevan dök Jill Johnson och Magnus Carlsson och det svenska TV-teamet upp och resten är, som man brukar säga, historia.

Doug Seegers är nu helt nykter, har spelat in sitt debutalbum med några av Nashvilles toppmusiker och har en omfattande sommarturné i Sverige planerad och har varit nummer ett på svenska download-listan i veckor. När Buddy Miller frågade Doug hur det känns svarade han:

- Well Buddy, I got to say, when the Lord provides, he sure provides plenty. Thank you Jesus!


Doug Seegers »Going Down To The River« släpps den 28 maj på Lionheart Music Group i samarbete med Rootsy.

Sommarens turnéplan hittar du på Rootsy Live.

Läs mer om Seegers, Doug