Artikel / Krönika
Alla är nöjda, några är saliga
Av Magnus Östnäs

Det är osedvanligt hög hipsterfaktor på Debasers Strandscen denna aprilafton. Filmfolk, skådisar och mediamän står upptryckta längs den långa baren, de flesta är för upptagna med sin egen cred för att notera att Lykke Li är här, eller att Ellen Sundberg håller ett vakande öga över skivförsäljningen vid ingången. Who cares, liksom?

Israels konsert har flyttas från Debaser Medis till mindre Strand. Jag vet inte om det påverkar honom och bandet men det är inte samma magiska laddning under tisdagskvällen som det var under den där närmast kultiska seansen på Medborgarplatsen i höstas. Då kom Israel med ett pinfärskt album i ryggen. Han och bandet gjorde en elektrifierad albumspelning med Rain Plans från första till sista låt. Koncentrationen skars i bitar och plockades hem av stjärnögda recensenter, gråtmilda skäggmän och övervintrade psykedeliker.

Men eftersom skivan är mer av ett tonsatt landskap än ett smart uttänkt studioalbum med låtar i sedvanlig ordning, kräver den lite större utrymme och höjd för att fullt ut kunna bygga sin klangrymd och låta publiken orientera sig i terrängen.

I lätt klaustrofobiska Strand-bunkern väljer Israel istället att blanda och ge från sina tre studioalbum och öppnar med två låtar från Rain Plans, Through the door och Myer Canyon där Eric Swanson spelar pedalsteel så att de återvändande flyttfåglarna surfar i uppvindarna.

Efter inledningen blandar Israel ur sin katalog, Evening från första skivan New York Town, och med extranummer som frälser såväl hardcore-fansen som nya lyssnare: Louisiana och Fools Gold.

Alla är nöjda, några är saliga, men vi som varit nära magin vet att det finns mer att hämta ur Israel Nashs trollerilåda.

Lykke Li hängde kvar länge.

Läs mer om Nash, Israel