Artikel / Krönika
True Detective och musikens roll
Av Anna Carlstedt

Jag skulle kunna fylla flera A4-sidor med politiskt korrekta invändningar mot TV-succén True Detective som bidrar till HBO:s framgångar. Serien skulle inte hålla för en queerfeministisk analys eller någon annan analys heller för den delen. Kvinnorna är antingen missnöjda, tråkiga fruar eller missnöjda, tråkiga horor. Männen är försupna, förljugna, desillusionerade. Barnen är antingen bortglömda eller torterade till döds. Serien saknar varje uns av tempo. Och allt är alltid någon annans fel.

Icke desto mindre är jag beroende. Jag vill vaggas till sömns av polisen Martin Harts (Woody Harrelsons) sydstatsdialekt, som är långsammare än en snigel släpande på tunga matkassar. Jag vill tro att Rust Cohle (Matthew McConaughey) till slut skall ta sig samman, ställa undan flaskan och göra det han är bra på. Jag tar in de kusliga miljöerna och naturen med sin skönhet som ruttnar inifrån. Det är Louisiana, det är melankoli, det är lågmäld eufori med bottenlös fasa lurande runt varje hörn i de bedövande vackra miljöerna.

Det har avgörande betydelse att det är T-bone Burnett, Americanas främst auteur, som står för soundtracket. Han har en enastående förmåga att få andra artister att lysa i rätt sammanhang. Som producent har han fått musiker och låtskrivare skapa ett unikt ”vintage sound” präglat av död, andlighet, epoker som går i graven, mörka kulturarv, mord, antihjältar från uråldriga folksagor och för evigt förlorade själar. Djävulen andas på artisterna i hans stall och det blir katastrofalt vackert. Vad hade filmer som Walk the Line, The Big Lebowski, O’ Brother Where Art Thou och Crazy Heart blivit utan T-bone Burnetts magiska fingrar? Hans märkliga, tankfulla sånger är tidlösa. Det känns självklart att när han väl dyker upp på en scen - gärna bredvid Alison Krauss, Ralph Stanley, Gregg Allman, Jeff Bridges, John Mellencamp, Jim James, Karen Elson, Leon Russell, Lydia eller Laura Rogers - så har han sin svarta prästkappa som sitter som en smäck.

Det känns självklart att T-Bone Burnett handplockade gruppen The Handsome Family när det gäller ledmotivet till True Detective. Deras sång »Far From Any Road« (från 2003) är perfekt för TV-seriens sotsvarta, våldsamma skönhet. Skulle man ställa sig vid disken i valfri honky tonk i valfri håla i Appalacherna och nynna den, vore det en tidsfråga innan David Lynch skulle glida upp bredvid en:

From the dusty mesa, her looming shadow grows,
Hidden in the branches of the poison creosote.
She twines her spines up slowly, towards the boiling sun,
And when I touched her skin, my fingers ran with blood.

In the hushing dusk, under a swollen silver moon,
I came walking with the wind to watch the cactus bloom.
A strange hunger haunted me, the looming shadows danced.
I fell down to the thorny brush and felt a trembling hand.

When the last light warms the rocks, and the rattlesnakes unfold,
Mountain cats will come to drag away your bones.

And rise with me forever, across the silent sand,
And the stars will be your eyes, and the wind will be my hands.


The Handsome Family spelar den 26 april i Stockholm nere på Stacken, Nalen.

Läs mer om Handsome Family, The