Artikel / Krönika
Anteckningar från en turné i Italien
Av Richard Lindgren

VICENZA, Bocciodromo 14 februari

Anländer ”on time” efter en skakig flygresa med lågprisbolaget EasyJet. Vi möts på flygplatsen av amerikanen Jono Manson, en man med många bollar i luften och ett dussintalet plattor bakom sig. Visar sig att han är något av italienkännare och därmed den perfekta introduktionen till landet. Han har bott här, talar flytande italienska och har en stor portion humor. Efter två timmars bilfärd och ett första möte med en aldrig sinande ström av vägtullar når vi Vicenza, en medelstor stad bara några mil från Venedig, det spritter i benen direkt och jag och Simon går på upptäcksfärd. Vi pratar om att se det ”riktiga” Italien och hamnar således på nån sylta för en första öl. Bara man beställer öl eller vin får man småbrickor med diverse ostar och skinkor, något som inträffar i princip överallt under resans gång.

Bocciodromo är en slags förening konstaterar jag omedelbart när vi kommer in i lokalerna för soundcheck. En stor sal med meterhög scen, påminner om nåt man ser i Staterna, en danshall där Elvis anno 1956 kunde ha spelat. Här möter vi också det formidabla italienska bandet ”The Mandolin Brothers” för första gången. Kvällens upplägg är att jag och Simon öppnar (vi tillkom sist) och bara spelar ca 40 min, vilket passar oss bra efter en lång resa. Minns att jag tycker det är förvånande bra ljud och inte alls ekar som man kunde ha trott. Det är fullsatt vid alla bord och det är en fin start på turnén. Vi öppnar med ”Dead Man” och sen rullar det på. Det finns även ett piano som utlovat. Eftersom inga låtlistor skrevs under hela turnén minns jag inte exakt vad vi spelade men ”Drunk on Arrival” gjorde vi för det var ett önskemål från Mandolin Bros som hört den på Youtube!

Vid midnatt, efter spelningen, lyckas jag och Simon få med oss alla (Mandolin Bros, som är sex personer och Jono Manson) till en tysk Bierstube som även är en italiensk pizzeria, mycket förvirrande. Där avrundas första kvällen och där bestäms det att på söndagens spelning skall två av boysen i MB vara med och lira några låtar med oss. Det visar sig bli nåt helt annat!

MONTEROTONDO MARITTIMO, Teatro del Ciliego 15 feb

Hisnande vacker bilfärd över Toscanas gröna kullar. Jono kör idag igen, Simon mår illa av alla slingrande vägar på ganska hög höjd, jag sitter i baksätet (min plats under hela turnén) och försöker komma på lämpliga Dylanlåtar till kvällens show som är en hyllning till denne. När vi rullar in i Monterotondo kommer då den där känslan av att allt är bara en dröm, staden ligger på toppen av ett berg omgärdad av en säkert tvåtusen år gammal ringmur (skydd mot inkräktare antar jag). Vi bor en bit nedanför själva bykärnan på ett lantligt hotell där det efter kvällens show skall bli stor middag med många inbjudna!

Efter en kvick soundcheck (som sig bör) på den fina gamla teatern med plats för 120 personer är det fördrinkar med publik och borgmästare nere på en av byns tavernor. Bokaren Andrea Parodi/Pomodori Music är där och hälsar oss välkomna. En man med stort, svart burrigt hår och smittsamt skratt. Han presenterar mig för stadens borgmästare och det blir omfamningar och foton skall tas, ja just det, som i en dröm.

Precis innan vi skall upp på scenen blir vi intervjuade av en lokal tv-station och jag få frågan om vad tycker om Italien och svarar just så: ”It's like in a dream”. Showen går bra och vi blandar mina och Bobs sånger, tror vi spelar bl a ”Blind Willie McTell” och ”One More Cup Of Coffee”.

Kvällen avslutas med gigantisk middag med Andrea och hans släkt och vänner och folk från publiken. Ett fint slut på en underbar dag!

Måste även nämna att under konserten så fanns det en konstnär på scen som målade en tavla av just Bob Dylan. Otroligt skicklig.

PAVIA, Da Trapani 16 feb

Jag och Simon får skjuts till Pavia, söder om Milano, av Federico Sponza, en trevlig man med en något allvarsam min. Sponza kör en Alfa Romeo och är något av en ”hang around” till The Mandolin Brothers. Sponza är också, visar det sig senare, en seriös och skicklig fotograf. Vi tar in på Hotel Rosengarten i Pavia där vi för första gången träffar Marco Corrao, vår chaufför, vårt ”förband”, vårt alltiallo. Marco är från Sicilien, något kraftigt byggd med rakad skalle men han ser snäll ut. Han har mest spelat på Sicilien och detta är en chans för honom att visa upp sig på mer nordliga breddgrader.

Da Trapani visar sig vara ett ganska litet ställe men ett viktigt stopp på turnén. Här är nämligen fullknökat varje söndagkväll. En av ägarna är Paolo Piereto och han säger att han ser framemot konserten ikväll och att det är fullbokat. Jag går ut i baren och ställer iordning mina plattor för försäljning medan Simon fixar med ljudet. Ikväll har jag återigen ett piano till mitt förfogande och beslutar mig för att öppna med ”Reconsider Me”. Jag samtalar lite med nämnde Paolo och hans bartender och fattar genast tycke för båda två och för deras anspråkslösa ställe. I bakgrunden hör jag att Marco har påbörjat sitt set, han låter bra och bluesig och på publiken verkar vara på hugget.

Som sagt, jag öppnar ensam med ”Reconsider Me” och det är knäpptyst i lokalen, folk som inte fått tag på sittplats hänger längs väggarna. Jag får genast bra vibbar och tänker att ikväll skall jag verkligen njuta av detta mitt arbete. Nästa sång på den icke existerande låtlistan visar sig vara ”Drunk on Arrival” och jag presenterar Simon och Marco på mandolin och Riccardo på dragspel. De ser lite förvånade ut att de redan skall upp och ”gästa” men finner sig snabbt. De berättar att jag endast skrivit ner fyra sångtitlar på en pizzakartong i Vicenza och att de är de enda låtarna de känner till. Jag säger att det ordnar sig och att jag vill att de är med under hela konserten. Sen kommer det magiska ögonblicket när vi närmar oss refrängen, folk ställer sig spontant upp och sjunger med och applåderar. Jag och Simon tittar förvånat på varandra men jag njuter till fullo och det gör nog Simon med. Vi spelar en bra bit över två timmar enligt Paolo och efteråt känns det som om man verkligen varit med om något extra, nåt som inte händer varje gång man ställer sig på en scen. Skivförsäljningen går utmärkt och jag måste meddela Håkan Olsson på Rootsy att han nog måste skicka ner fler plattor till Italien. Marco och Riccardo är nog också nöjda, de har spelat oavbrutet i över två timmar mestadels material de aldrig tidigare hört och gjort det med bravur.

Vi återvänder sent på natten till hotellet, jag trycker ut en burköl ur en myntautomat och kryper till sängs. Imorgon är det TV!

ETV, COMO 17 feb

Vi hänger kvar så länge vi bara kan på Hotel Rosengarten, som ägs av Diana Dent och hennes man Angelo. Diana är från Isle of Wight, vilket alla bilder i hotellbaren avslöjar. De är genuint trevliga och mycket nöjda med gårdagens konsert. Vi snackar en stund om festivalen på Isle of Wight 1970 innan det är tid att dra igen.

TV-stationen är flott, allt ser proffsigt ut, förutom möjligen jag. Bestämmer mig för att sätta på mig en slips för att piffa upp det hela en smula. Tror inte det knepet lyckades! Claudia är TV-värdinna och programledare och hon talar obetydlig engelska så frågorna ställs på italienska och jag svarar på engelska. En aning förvirrande, minns inte om jag fick veta frågorna på förhand eller om någon röst översatte som sedan redigerades bort. Hon verkar vara lite av en ”stjärna” i denna regionen, hon är oklanderligt klädd, bra benstruktur och glider världsvant omkring i studion. Jag tänker att jag skall skriva en sång om henne så fort jag får tillfälle.

Efter TV-inspelningen hamnar vi på första, bästa ställe-ett riktigt sunkigt hak men har man varit med på italiensk TV kan man hamna varsomhelst, bara man får en öl.

CANTU' 1&35CIRCA 17 feb

Anländer i god tid till nästa konsert. 1&35CIRCA är en historisk klubb som hyst många låtskrivare och sångare bl a Mary Gauthier. Bästa soundchecken och bästa ljudet under turnén får vi här ikväll. Andrea, bokaren, är där för att kolla upp oss, tror han bor i närheten. Nu får jag tid över mellan soundcheck och spelning för att skriva lite. ”Song for Claudia ( Not For Jono Manson)” tar bara en halvtimme att klottra ner och jag tänker att den spelar vi ikväll. Låten är ju egentligen bara trams, som en kul grej, men ryktet sprids och låten hamnar på Youtube så vi får dras med den återstoden av turnén. Efter konserten får jag reda på att en av mina favoriter Phil Cody varit här och spelat. Jag blir alldeles lyrisk och närmast förhör kvinnan i baren som tydligen både lärde känna honom och skjutsade runt honom i sin bil.

Tillbaka på hotellet somnar jag bums. Imorgon är det en lång bilresa upp mot Alperna och gränsen till Frankrike.

AOSTA, Di Sana Pianta 18 feb

Aosta gränsar till Frankrike och Schweiz och ligger ca 500 m ö h. Staden grundades 25 f Kr av kejsar Augustus som romersk koloni och hette då Augusta Praetona. Omgiven av Alperna, nere i en dalsänka, är det en ganska hänförande syn. Om kvällens spelning vet vi inte mycket. Vi möter upp Max, vår kontaktperson i staden och hans skumme metal-polare, som tar oss till spelstället. Till vår häpnad rör det sig om en liten delikatessbutik mitt i centrum, man verkligen känner att nu är det tvära kast. Från cool, anrik rockklubb till en smörgåsbutik i Alperna, my God! Men kanske är det det som är charmen med att kuska runt. Tänk om alla ställen såg likadana ut! Max och skummisen riggar upp ett PA-system, jag tänker att här kan man väl spela helt unplugged men väljer att inte säga någonting. Jag och Simon drar iväg för en välförtjänt öl på ett hak strax bredvid.

Marco börjar på utsatt tid vid sjusnåret och Simon som tycks ha all ork i världen kompar honom på en del låtar. Delikatessbutiken är knökad och utanför vaggar en folkhop i takt med musiken. Jag går tillbaka till grannbaren och klämmer en öl till och funderar på vad jag skall spela. Så en stund senare står jag där, Simon har inte tid att ens hänga av sig banjon. Vi öppnar med ”Dead Man”, som jag tycker vi gör med otrolig skärpa alla kvällar. Det låter bra där bland alla förfinade mackor och dessertviner och folk är med direkt. En bra kväll som skulle ha slutat ungefär där men jag får nys om en bar som har Guinness och inte långt efter att sista tonen tonat ut är jag, Simon och Marco på väg dit med halva publiken. Det är upplagt för fest!

Mina Guinness smakar underbart och jag är lycklig, nu måste bara en sak fixas. Jag förklarar för Max att om det finns nåt hotell i närheten så tar jag in där. I Aosta har vi blivit tilldelade ett rum hos en generös, vänlig kvinna men tre man i ett rum varav en snarkar låter inte som ”Edelweiss” i mina öron. Inga problem, säger Max och genast bildas en liten kommité som följer mig över gatan där det ligger ett stort fint hotell och alla hjälper de till att boka in mig. Kommitén består av sex man! Jag tackar alla och envar för hjälpen och strax är vi tillbaka på Guinnessbaren. En efter en faller de sen, dock inte Simon måste jag säga men han lyckas med konststycket att hitta några nya polare och försvinner med dem. Han sparar 60 euros på det draget! Jag sitter kvar tills de släcker ner och stänger. En fin, liten stund med mig själv som kommer att straffa sig.

LA SPEZIA, Distro 19 feb

Vaknar och är ganska förvirrad innan allt faller på plats, just det Guinness och irländsk whiskey. Bilfärden ner till kuststaden La Spezia är inte kul, jag försöker sova men det går inte. Jag är dödligt bakis och tänker hela tiden på poeten Shelley som drunknade i La Speziabukten. Han kremerades på stranden men dessförinnan hade man gröpt ur hans hjärta. Shelleys hjärta vilar på den Protestantiska kyrkogården i Rom. Efter en besvärlig resa äntrar vi slutligen La Spezia och genast känner jag behovet av att bara försvinna och planlöst irra omkring i staden. Simon tar sig an att soundchecka och ger mig en gatuadress till stället vi skall spela på och som jag glömmer i samma ögonblick som jag drar iväg. Efter en timmes irrande i gränderna hittar jag en trevlig vinbar och tänker att det här blir bra för mig. Det är bara gubbar i baren, högljudda och gladlynta. Jag hittar kvickt en plats och skriver lite i min anteckningsbok, mestadels grubblerier över drunkningsdöden och klockan tickar när jag kommer på att jag inte har en aning om vart jag befinner mig. Spelningen är om en timme och jag är helt vilse i gränderna i La Spezia. Jag frågar barägaren om han talar engelska, det gör han inte och inte nån av gästerna heller. Jag skall till Distro, försöker jag men de skakar bara på sina huvuden. Det är då han uppenbarar sig, den fete mannen som istället för att tala skriker. ”Distro, vrålar han, svårt att hitta men jag följer dig dit” och allt detta på hygglig engelska. Jag tänker att kanske Shelleys spöke sänt dit honom för att ta hand om mig. Distro ligger inte långt borta och efter en slingrande väg genom de gamla gränderna med ett stopp för vin och en pizza slice kommer jag i god tid för att höra Marcos set. Simon, den outtröttlige, spelar med honom igen och det låter riktigt bra denna kväll. Marcos bästa kväll. Tveklöst.

Distro är en liten gatupub med en liten skivförsäljningsbusiness bredvid den minimala baren. Jag hänger där ett tag och snackar med min nya vän, vägvisaren. Andi min vän som även han just nu turnérar i Italien har spelat här en gång och han sa att det var ett litet ställe men inte att det var så litet! Det är mer gäster ute på gatan än vad det är i själva lokalen. Jag börjar må bättre men önskar att jag slapp undan ikväll men det går ju inte så det är faktiskt bara att gaska upp sig ett hack.

”Dead Man” har aldrig känts mer välplacerad som inledningslåt än här. Publiken är drucken och på festhumör men tyvärr här bjuds det inte på snabbrullande sötsaker, här handlar det om ”Poets Drown In Lakes” och andra inte lättflytande ämnen. Efter ett tag verkar de fatta att det går bra att lyssna utan att vråla till varandra sinsemellan. Det är bara en käring som fått för mycket vin som skrattar hejdlöst när de första raderna i ”From Camden Town To Bleecker Street” raspas fram. Jag tänker att hade det varit Mary Gauthier så hade käringen legat på sjukstugan nu eller åtminstone blivit så sönderhackad verbalt att hon aldrig mer hade haft nåt att säga. Jag småler åt tanken och jag och Simon kör på ett bra tag. ”Song for Claudia” gillar dem och kvällens version är den längsta hittills. Ett gott dagsverke, jag är helt slut efteråt men glad att jag fixade det. Jag unnar mig att röka några cigaretter därute på gatan och nu skall det fotograferas igen. ”I-phone is a friend of the devil” är det enda jag tänker men folk är glada och gillade showen så jag ställer upp. Jag ställer även upp och jammar några låtar med folk i publiken, Claudio som vill höra ”Pancho & Lefty, kvinnan vars namn jag aldrig greppar som önskar en Dylanlåt och får höra både Desolation Row och It's All Over Now, Baby Blue.

Simon lämnar först, sen Marco. Jag stannar en stund och tittar förbluffat på en charmig kvinna som efterapar Uma Thurmans dans med John Travolta i Pulp Fiction. Det känns okej att avrunda en lång, märklig dag med ”You Never Can Tell” med Chuck Berry. Och någonstans över oss alla svävar Shelleys ande.

POGGIO BERNI, Circolo dei Malfattori 20 feb

Jag vaknar och känner mig utvilad, nästan fräsch och ser framemot spelningen på Circolo dei Malfattori, som jag hört mycket gott om men det ligger på andra kusten, d v s på den östra sidan men det hindrar mig inte från att vara vid gott mod igen efter en tuff gårdag. Vi lämnar La Spezia i solsken, kör igenom en lång bergstunnel och möts av hällande regn på andra sidan. Skitvädret fortsätter sedan i sex timmar hela vägen till Poggio Berni. Marco som kör hela tiden är trött och måste stanna varannan timme för en kort tupplur, jag är rastlös och på italienska rastplatser i hällregn finns det inte mycket att göra när chauffören sover. Jag slösar bort några euros på ett par sanslöst fula solglasögon. Kanske solen kommer tillbaka igen.

Poggio Berni verkar vara en långsmal stad, tycker jag när vi rullar igenom vad som tycks vara huvudgatan och minst tre mil lång. Hotellet är okej och jag lyckas sova en liten stund innan det är dags för ytterligare en soundcheck. Jag drömmer om Wien och hur det var när jag och Andi var där och spelade på 1990-talet. Man tjänade en liten hacka sen på hemvägen hoppade man av i Prag, tyckte man hade gjort sig förtjänt av en semester när man haft tre gig på en vecka! Till vårt försvar skall sägas att några av de där spelningarna var sex timmar långa. Den hårda skolan, det var där vi utbildades oss.

När jag kommer in på Circolo dei Malfattori tänker jag ”Jisses, detta måste vara den coolaste klubben jag varit på”. Stället är stort, tar säkert tre-fyrahundra, på väggarna hänger konst som vittnar om klubbägarens politiska hållning, han är kommunist and damn proud of it, järnsmideskonst, återvinningskonst, gamla fotografier av stora italienska konstnärer och skådespelare, Simon lyckas i allt detta hitta en italiensk version av herraväldespelet ”Risk”. De spelar tydligen det i ett av banden han lirar med, Six String Yada. Jag minns att jag spelade ”Risk” som liten grabb på biblioteket i Bara och att jag var helt värdelös på strategiskt tänkande.

Klubbägaren, Roberto, är en fetlagd man med ett Marxliknande skägg som puffar för kommunismen och på cigarrer. Berlusconi har förstört hans Italien och påven gillar han inte särskilt mycket. Bakom scenen har han sitt kök och dit försvinner han efter soundcheck för att koka ihop en pastarätt med pesto till oss. Askan från hans cigarr faller som tyst snö rakt ner i kastrullen och vår måltid men detta är en man med stort hjärta. En man att älska.

Efter en välsmakande pasta med vin förkunnar Marco att gårdagens fyra glas vin tagit ut sin rätt och kan han slippa undan ikväll. Jag tycker synd om honom och säger att det är helt ok. Tydligen finns det sovplatser bakom scenen också och Marco försvinner in i ett av rummen för att inte synas igen förrän dagen därpå. Jag och Simon spelar lite längre, det är nästan tomt i lokalen men det låter bra och starkt och det är det första stället med ett välstämt akustiskt piano. ”Lungs” ( Townes Van Zandt) spelar vi långsamt och bluesigt för första gången, däremot så tycker jag att låga B-tonen i pianot rundar så det blir inte ”Driftwood” ikväll heller.

Efter gig är det gig och efterfest med de som är kvar. Roberto, fortfarande med cigarren i munnen, plockar ut en del mystiska gitarrer, bl a en liten plåtdobro och sen sjunger vi ”Devil Is A Friend Of Mine”, ”Dead Flowers”, ”It Takes A Lot To Laugh, It Takes A Train To Cry”. De andra tjugo låtarna har jag glömt.

Eftersom Marco fullständigt däckat så tigger jag och Simon till oss en lift tillbaka till hotellet. Imorgon skall vi tillbaka för ett frukostavsked med Roberto. Jag undrar vad menar han?

FINALE EMILIA, La Baia 21 feb

Frukost med Roberto innebär att man tar ett pintglas, fyller det till hälften med vodka och spetsar på med några centiliter apelsinjuice. En helvetisk Srewdriver m a o. Jag ser hur Marco grimaserar illa och tar sig för sin känsliga mage när jag och Roberto glatt skålar för rock'n rollens fortlevnad. Jag sover gott de två timmarna det tar att köra till Finale Emilia, staden med sprickor.

När vi närmar oss ser vi tydligt spåren av den jordbävning som drabbade området i maj 2012. Det som en gång varit stora lantgods ligger nu i ruiner, tillfälliga baracker har blivit de bostadslösas nya hem i väntan på återuppbyggnad. Jag ser även långa sprickor i gatorna i själva staden och det känns lite overkligt att det bara är två år sedan staden hemsöktes. La Baia är en stor restaurang men både scen och ljudutrustning skvallrar om att det här kan nog bli bra. En timme senare flyr jag ut i regnet med fingrarna i öronen, soundchecken är förfärlig och Simon får brottas med plötsliga rundgångar och språkförbristningar. Jag vägrar! Det visar sig att själva ljudet ut är ganska okej men att det låter för jävligt på scen är en mild underdrift. Nåja, jobbet skall göras även ikväll så vi biter ihop och levererar en hyfsat bra konsert för en hyfsat stor publik som verkar nöjd, som köper plattor, som bjuder på drinkar, som talar om allt utom jordbävningar.

Vi bor några mil utanför staden på det i särklass finaste stället hittills, ett lantgods som påminner lite om de som man ser i Gudfadernfilmerna. Här vill jag stanna och skriva ett par dagar men turnén är inte riktigt slut än. Imorgon är det spelning i en liten by precis vid Comosjöns strandkant.

BRIENNO, Birimbo 22 feb

Turnéavslutningen sker i en liten by vid Comosjön, Brienno. Det är en eftermiddagsföreställning och lokalen är knökfull. Stora panoramafönster vätter ut mot den djupa, kalla sjön och runt oss reser sig Alperna majestätsikt ännu en gång. Det är den vackraste utsikt jag någonsin haft från en scen. En timid, äldre herre närmar sig försiktigt, han förklarar att han skrivit en mycket positiv recension av ”Driftwood” och att han skulle vilja höra ”Heart of the Land” och om möjligt ”I Wish I Had Someone To Love Me”. Det blir en fin avslutning på en mycket lyckad och fin turné. Riccardo från Mandolin Brothers har förenat sig med mig och Simon igen och han spelar tjusiga drillar på sitt dragspel. Vi spelar i närmare två timmar, allt från inledande ”Dead Man” till den åtta minuter långa ”Heart of the Land”. Den allra sista låten blir ”Back to Brno” och sen är det slut.

Vi sätter oss ner med Andrea en stund och summerar kort turnén. Han verkar mycket nöjd. Eftersom Simon flyger hem imorgonbitti och jag stannar till måndag har Andrea tre olika förslag till mig. Följa med Simon och Marco till ett litet pensionat i närheten och gå upp kl fem och följa med till flygplatsen och boka in mig på hotell där, detta förslag förkastas omedelbart. Det andra förslaget är att få skjuts in till Milano, hitta ett hotell och därifrån ta mig till flygplatsen på måndag. Inte heller detta tilltalar mig men det tredje och sista förslaget gör: Riccardo skjutsar mig till Pavia, jag får ett rum på Rosengarten hos Diana och Angelo igen, jag kan gå och se Jono Manson imorgon på Da Trapani och det lär ligga en irländsk pub på ett av stadens gamla torg. Jag kramar om Marco och Simon, hoppar in i Riccardos bil och innan jag vet ordet av har jag lämnat Brienno och den sagolika Comosjön bakom mig.


PAVIA 22-24 feb

Jag tillbringar resten av lördagen på den irländska puben. Jag är på gott humör och börjar klottra ner lite rader i min anteckningsbok. Det är en idé jag haft ett tag nu. Jag skriver en vers sen tvingar jag mig själv att sluta. Jag sitter där en lång stund, tittar på människorna omkring mig, de är glada och druckna. Jag tänker lite på Simon och hur bra han var under hela turnén, ett riktigt proffs den grabben och snart har han examenskonsert i Örebro. Måste kännas lite märkligt att åka härifrån detta livet tillbaka till Örebro och nåt helt annat. Jag är säker på att han fixar det lika galant som han fixade den här trippen i Italien.

Jag vaknar ganska sent på söndagen, känner att jag är lite trött efter allt flackande, tar en espresso i hotellbaren och snackar en stund med Diana. Vi bestämmer att jag skall åka med dem till Da Trapani ikväll för att kolla in Jono Manson. Nåja, jag har några timmar på mig att planlöst flanera runt i staden. Jag korsar järnvägsspåren och floden Ticino. Pavia är en gammal universitetsstad och jag strosar runt i den uråldriga stadskärnan med dess smala gränder. Det är varmt, eller tillräckligt varmt för att inmundiga en skotsk ale på ett av torgens uteserveringar. Jag kollar anteckningarna från igår och konstaterar att jag inte behöver ändra något, det känns bra.

Det blir ett kärt återseende med folk på Da Trapani. Jag hänger i baren ett tag med Diana och Angelo, snackar en stund med Jono. Han är verkligen på hugget och gör en strålande spelning, han bjuder t o m upp mig och tillsammans med Jimmy från Mandolin Brothers gör vi Dylans ”Tomorrow Is A Long Time”. Det är en fin kväll som avslutas inne i Pavia på den irländska baren, där jag får två utsökt vackra pintglas i gåva från ägaren.

När jag på måndagen checkar ut säger Diana att hotellnotan redan är fixad, hon och Angelo står för den. Jag tackar, en smula rörd, och undrar om transport till flygplatsen. Det har hon också ordnat, en släkting med eget taxibolag hämtar upp mig och tar mig till flygplatsen.

Jag sätter mig i baksätet, av gammal vana antar jag. Solen står lågt. Jag tar en titt i anteckningsboken igen, nynnar svagt på en melodi. Kanske kan bli nåt tänker jag tyst när jag läser orden ”Sundown On A Lemon Tree”.

Richard Lindgren 12.3.14

Läs mer om Lindgren, Richard