Artikel / Krönika
So Much In Love/Blue Turns To Grey/(Walkin´ Thru´ The) Sleepy City
Av Per Magnusson

Även om den engelska gruppen The Mighty Avengers existens aldrig nådde var mans medvetande, så kunde i alla fall medlemmarna trösta sig med att de var den första grupp från Rugby som hamnade på engelska topp-50-listan. Under två veckor i skarven november/december 1964 placerade sig deras version av Jagger/Richard-kompositionen »So Much In Love« som högst nummer fyrtiosex.

Nu skall man inte ta den låga placeringen som intäkt för att Mighty Avengers enda listframgång inte förtjänade en bättre placering. Tvärtom, »So Much In Love« står sig bra i jämförelse med de flesta av till och med 1964 års listettor; Herman's Hermits »I'm Into Something Good«, Honeycombs »Have I The Right«, Cilla Black »You're My World, Peter and Gordon «World Without Love», Searchers «Don't Throw Your Love Away» för att nämna några. Och jag vågar nog påstå att den står upp även gentemot Beatles «Can't Buy Me Love» och Manfred Manns inspelning av «Doo Wah Diddy Diddy». Däremot var naturligtvis Rolling Stones «It's All Over Now», Beatles «I Feel Fine», Roy Orbisons «Oh, Pretty Woman» och Kinks «You Really Got Me» svåra att mäta sig med.

Tidigt 1964 fick Mighty Avengers kontrakt med Decca Records och släppte debutsingeln «Hide Your Pride/Hey Senorita», där framsidan är snyggt driven beat i stil med hur landsmännen The Roulettes lät medan baksidan mer drar åt rhythm & blues. Inte så tuff som den som spelades av Rolling Stones eller Pretty Things utan mer lik den Manfred Mann framförde under samma period.

Rolling Stones manager Andrew Loog Oldham träffade gruppen och erbjöd sig att producera deras kommande inspelningar. För Mighty Avengers innebar det även tillgång till material komponerat av Mick Jagger och Keith Richard som dessa inte hade för avsikt att använda för Stones räkning. Därav anledningen till att Mighty Avengers blev de som först kom att spela in «So Much In Love».

Om man bortser från det som skrevs under pseudonymen Nanker Phelge, vilken innefattade samtliga medlemmar i Stones, så var «Tell Me (You're Coming Back)» den första inspelning signerad Jagger/Richard som gavs ut av Stones. Först publicerad på en mindre framträdande plats - låt nummer tre på sidan två - på deras debutalbum «The Rolling Stones» från april 1964, därefter som singel i Amerika under gruppens där pågående turné i juni samma år. En inte allt för vågad gissning är att det var amerikanska London Records som forcerade fram beslutet att ge ut «Tell Me (You're Coming Back)», engelska Decca släppte den aldrig ens som singel, för att få del av gruppens turnéframgång.

I England skulle det dröja till februari 1965 och «The Last Time» innan Stones släppte en ren Jagger/Richard-komposition som singel. Det var först då de och Andrew Loog Oldham kände sig övertygade om att de var mogna för att placera eget material som en singel-a-sida, vilket tydligt framgår av Mike Stax intervju med Oldham i det nu aktuella numret av Ugly Things (#36, Fall/Winter 2013):

«'The Last Time' was the plane getting wings and engine. All the soppy ballads, all the good ballads, it's a different trick to write up-tempo figure-driven songs. They got it right with »The Last Time«. Brian, by the way, is incredible on that...»

Mellan den folkrockklingande, den amerikanska varianten, «Tell Me (You're Coming Back)» och den tuffare «The Last Time» skrev Jagger/Richard sånger som Stones alltså aldrig själva spelade in, eller spelade in men valde att inte ge ut, utan placerade hos andra artister.

Förutom «So Much In Love» fick Mighty Avengers, genom Oldhams försorg, även tillgång till «Blue Turns To Grey» och «(Walkin' Thru' The) Sleepy City». I Oldhams produktioner tas gruppen till svindlande höjder och gör alla tre låtarna fullständigt magnifikt.

Det hade varit förödande för Stones image om de hade valt att själva ge ut någon av sångerna. Möjligtvis skulle «Blue Turns To Grey» ha platsat på en undanskymd plats på «Out Of Our Head», men de två övriga är rena motsatsen till den brittiska rhythm & blues som var det tidiga The Rolling Stones själva signum. Jodå, jag vet att «Blue Turns To Grey» finns med på det amerikanska albumet «December's Children (And Everybody's)» som släpptes i december 1965, men den är å andra sidan mer av ett hopplock än en då nyinspelade skiva av Stones.

Att kompositörsparet Jagger/Richard redan från början var kapabla att utföra storverk även utanför sin egen genre är uppenbart. Bara suveräner i nivå med tidiga Lennon/McCartney kunde frambringa den typ av Merseybeatpop som Mick och Keith lämnade över till Mighty Avengers i form av «So Much In Love». Och Oldhams produktion tar den ett steg längre genom att ge den ett drag av amerikansk folkrock. Resultatet blev fullständigt ljuvlig popmusik, vars musikaliska hemvist mer är Liverpool än det Dartford i Kent där upphovsmännen växte upp.

Keith Richards själv anser dock att det mesta de skrev innan «The Last Time» var skräp. I sin självbiografi «Livet» (Norstedts, 2010) är han inte nådig då det gäller deras tidiga kompositioner:

«Marianne Faithfull spelade in och fick en hit med »As Tears Go By«. Det tog bara några veckor. Efter det skrev vi en massa verklighetsfrämmande, fjantiga kärlekslåtar som det inte blev något med. Vi gav dem till Andrew och, otroligt nog, fick han de flesta inspelade av andra artister. Vi vägrade att ge ut skiten med Stones. Vi hade blivit utskrattade. Andrew väntade på att vi skulle komma med »The Last Time«...Det tog Mick och mig månader att skriva innan vi hade något som vi kunde spela in med Stones. Vi skrev några fruktansvärda låtar som hette saker som »We Were Falling In Love« och »So Much In Love«, och inte att förglömma »(Walkin' Thru' The) Sleepy City« (en ripoff på »He's A Rebel).«

Trots Keith Richards aversion gentemot sina tidiga alster finns det fler än Mighty Avengers som sett storheten med »So Much In Love«. I mina egna skivhyllor hittade jag inspelningar gjorda av The Herd (1966), Ian & The Zodiacs (inspelad 1966 under deras långa Tysklandsvistelse), The Inmates (Shot In The Dark, 1980) och The Lonely Boys (Per Gessle och Nisse Hellbergs soundtrack till Mats Olssons bok »De Ensamma Pojkarna, 1995). På youtube finns ytterligare några inspelningar av «So Much In Love», men ingen är ens i närheten av den magi originalversionen besitter.

Med artisten Charles Dickens - mest känd för sin småcharmiga «That's The Way Love Goes» 1965 - gjorde Andrew Loog Oldham, för det egna Immediate Records, ytterligare en inspelning av «So Much In Love» 1966. Men, den kan ni glömma. Inte ens Oldham själv lyckades återskapa den optimala popkänsla kombinationen Oldham/Mighty Avengers åstadkom året innan.

Mest känd av de tre Jagger/Richard-låtar som Mighty Avengers spelade in är «Blue Turns To Grey», som länge funnits tillgänglig med Stones själva och som ingen mindre än Cliff Richard fick en stor hit med våren 1966. För oss som älskar Flamin' Groovies är det givetvis versionen på deras album «Now» från 1978 som gäller.

När både Mighty Avengers och Dick and Deedee tidigt 1965 gav ut «Blue Turns To Grey» så var de ingalunda först på bollen. Redan i december 1964 hade New York-sångerskan Tracey Dey gjort en flickaktig och mycket charmig inspelning på AMY Records, producerad av Bob Crewe som antas ha fått «Blue Turns To Grey» direkt från Oldham själv vid ett tidigare besök i England.

I «(Walkin' Thru' The) Sleepy City» är Andrew Loog Oldham på sitt allra bästa Phil Spector-humör. Enligt gitarristen Tony Campbell trängdes gruppen i studion med en symfoniorkester bestående av minst fyrtio man. Trots det stora antalet inblandade behövdes, enligt Campbell, bara en tagning, sen var «(Walkin' Thru' The) Sleepy City» redo att erövra världen. Eller borde ha gjort så. Istället sjönk «(Walkin' Thru' The) Sleepin' City" som en sten.

Samarbetet mellan Andrew Loog Oldham och Mighty Avengers upphörde och strax därefter upplöstes gruppen. Eller snarare förvandlade sig till Jigsaw och spelade initialt in några lysande singlar i lättpsychgenren som påminner mycket om det bästa Marmalade spelade in. Gruppen Jigsaws historia sträckte sig fram till tidigt åttiotal, men om det är andra mer lämpade att berätta än jag.


MIGHTY AVENGERS:
Tony Campbell: Gitarr & sång
Dave 'Biffo' Beech: Trummor & sång
Mike Linnell: Bas & sång
Kevin 'Bep' Mahon: Gitarr & munspel

DISKOGRAFI:
Hide Your Pride/Hey Senorita (Decca,1964)
So Much In Love/Something They Say (Decca,1964)
Blue Turns To Grey/I'm Lost Without You (Decca, 1965)
(Walkin' Thru' The) Sleepy City/Sir Edward And Lady Jane (Decca, 1965)

Fotnot.
Andrew Loog Oldham plockade bort s:et i Richards, varpå Keith Richards istället blev Keith Richard, för att det såg mer spännande ut. Det är därför det i texten skrivs Jagger/Richard, vilket det även gör på originalskivorna fram till cirka mitten på sjuttiotalet, då Keith återtog den rätta stavningen av sitt namn.

So Much In Love

Blue Turns To Grey

(Walkin´ Thru´ The) Sleepy City

Stort tack till British Beat-konnässören Anders Kauffeldt som outtröttligt skickar mig sina egengjorda fantastiska samlingar.

Läs mer om Mighty Avengers, The