Artikel / Krönika
Ömsint från stålverkets inre
Av Magnus Östnäs

Ögonblicket är kort. Men vi står i alla fall där invid t-shirtförsäljningen och pratar en stund. Ira Kaplan är precis så ödmjukt intelligent som hela hans väsen utstrålar från scen. Det är fyra år sedan de var här sist. Sju år sedan jag såg dem på Debaser förra gången. Femton år sedan den magiska kvällen på Studion, på S:t Eriksplan. Då hade de just släppt I can hear the heart beatin as one med framtida publikfavoriter som Autumn Sweater och Stockholm Syndrome. Det går ju inte riktigt att prata hits och Yo La Tengo, men just de två låtarna är väl så nära man kan komma med bandet som startade i Hoboken, New Jersey för en evighet och en sekund sedan. Bandet som länge trodde att de inte skulle bli av. Men den här novemberkvällen får vi dem. Hits, nostalgi och gnisterregn.

Ira minns inte att trumslagaren Georgia Hubley satt bakom en plexiglas-skiva den kvällen på Studion.Trumslagarna gjorde oftast det på Studion. Eller också har jag blandat ihop det med någon annan av kvällarna på scenen, fortfarande saknad som en av Stockholms absolut bästa klubbscener.
Han protesterar milt. Förbryllad över att han skulle ha satt sin fru och en av rockvärldens absolut coolaste trumslagare bakom plexiglas. Det låter ovärdigt. Jag håller med.

- That must have been the first time we played in Scandinavia, säger Ira. Skiner upp och berättar om en mycket märklig spelning i Göteborg där de frontade en vägg och publiken stod på ömse sidor om scen.

Nefertiti har ju lite av den utformningen, men vi lyckas inte där och då reda ut var detta kan ha varit eller om det var första gången.

Det är fler långa trådar som både fogas samman och lämnas öppna den här kvällen på Debaser. November 2013. Yo La Tengos senaste skiva Fade har mycket av I can hear the heart beatin as one i sig. De väver vidare på sin mycket speciella cykliska, rumsliga musikväv. James McNews sfäriska basostinato, Ira Kaplans filosofiskt tesprövande gitarrspel och Georgia Hubleys sångbara trumspel är byggstenarna i detta expanderande universum.

På Debaser öppnar de med ett akustiskt set där låtarna från Fade friläggs in på sina konstruktioner. Det sköra tydliggörs. Så här tydliga solitärer har de aldrig varit. Och samtidigt aldrig så beroende av varandra. Det är oerhört starkt.

Efter paus tar Ira Kaplan igen med råge för den andäktiga inledningen. Stupid Things och Super Kiwi från nya nya skivan görs från stålverkets inre. Sen fortsätter en hänryckt Ira Kaplan att leda bandet in i överljudsexcesser. Yo La Tengo levererar inte kronologi, de formulerar spatiala profetior som rester av söndersmulade filosofiska försanthållanden. Fragmenten dras i virvlar kring Georgia Hubley som är bandets gravitationsfäste.

“What can’t come back is what we can’t bear to lose.” Sjunger Ira och bandet med ett lätt, klarsynt vemod. Det är sånger för en nostalgisk, agnostisk generation. En generation som vill gå med öppna ögon in i förvandlingen.

Läs mer om Yo La Tengo