Artikel / Krönika
Israel Nash och drömmen om den goda sådden
Av Magnus Östnäs

Jag minns honom från ett litet kapell i Norrtälje. Senhösten 2011. Skivan, “Barn doors and concrete floors”, hade fått kritikerna att räta på ryggarna och skåda drömmande in i spåkulan. Här kom en kille från ingenstans och levererade tolv starka sånger genljudande av den amerikanska myllan. Stöpta i en egen självklar form men med ett stadigt grepp om alt-country traditionen.

Vi var sexton personer i publiken och det var så stilla att vi kunde höra löven falla mot fönstren. Kvällen innan hade han och bandet fullständigt knockat ett igen-immat Akkurat.

Nu satt han ensam med sin Gibson Montana. Spelade för oss i den lilla församlingen som om vi var de första och sista. Redan då, i den där råa, fuktiga höstkvällen, insåg vi att han styrs av en alldeles egen själsökande närvaro.

Med två låtar kvar av konserten satte han sig på scenkanten och pratade med oss om sin uppväxt och om den amerikanska drömmens fokusering på framgång. Allt föll på plats. Han “går en mycket ljus och intressant framtid till mötes, den stundtals överbefolkade americana-scenen har fått en ny älskling. Håll utkik efter honom.” Skrev jag efteråt, sittande på körläktaren i Elimkapellet.

Sedan dess har surret kring Israel Nash Gripka antagit en avsevärt högre ton. Kritiker får något drömmande, stirrigt i blicken och publiken har slutit upp under den månadslånga turnén i Holland, Irland, Spanien och i Skandinavien.

Jag hittar Israel och trumslagaren Josh Fleischmann utanför Quality hotel i Sickla. Ett stenkast från Hammarby sjöstads övre medelklass-kaserner.

Håret har fått grå inslag. Skägget är bibliskt. Han röker bakom pilotglasögonen. För tjugo år sedan hade han passat in fint i området Lugnet. Fyllt med små verkstäder, lagerhus och replokaler.

Han ursäktar sig för att han inte minns mig från bandets första nio-veckors-turné i Europa.

- Någon sade fel och sedan dess har den alltid varit the-nine-month-tour, jag vet inte om det är freudianskt, säger han.

Men vad det gjorde, så drev det bandet tillsammans.

Israel Nash Gripka har fyllt 31 år och tillsammans med sin fru lämnat Williamsburg, Brooklyn, New York City, för en gård ute bland markerna i Texas Hill country. Dripping Springs. 1000 tunnland och egna getter. Han har hittat sitt hem. Vardagsrummet gjordes om till inspelningsplats för nya skivan Rain Plans som är något som enklast kan beskrivas som ett tonsatt landskap.

- Jag ville göra skivan som landskapet kring Texas Hill country ser ut. Jag vill dö där. Jag vill bli begravd där. Det är det skivan handlar om, säger han medan det bleka novemberljuset letar sig igenom ett allt tunnare lövverk.

Den nya skivan »Rain Plans« har toppat den europeiska americana-listan. Han jämförs i lyriska ordalag med Neil Young. Men att fastna för skivan som ett slags uppdaterad »Harvest« eller att förväxla Nash med Young är att missa den självklarhet med vilken Nash och bandet förvaltar och bygger vidare på ett bredare musiklandskap.

- Jag är ett stort fan av Neil Young, som konstnär, människa och som musiker, men jag har en massa influenser utanför Neil, säger Israel och nämner Nick Drake och The Band som några andra med avgörande inflytande på honom.

Storstadsbetraktarens svärtade längtan har ersatts av en mer kontemplativ ton. Gripkas svärtade röst har flyttat in i musiken, blivit mer en del av helheten, mer av det där landskapet. Mycket är bandets förtjänst, menar han.

- Jag skrev inte de här nya låtarna annorlunda. Jag hade ingen klar idé att de skulle låta på ett nytt sätt. Men vi tog oss fram till det tillsammans, säger Nash.

Neil Young-associationerna har tagit stor plats i recensionerna. Själv övermannas jag av en stark känsla av »Dark side of the moon«. Israel nickar.

- I’m a huge Pink Floyd-fan, säger han.

Från pappa batistpastorn fick Israel Beach Boys, Creedence »Cosmo’s factory« och Rolling Stones »Exile on Main Street«.

Nick Drake och Lou Reed hittade han själv.

- I’m trying to bring touches of that together. Not so much like, this is supposed to be »Harvest«, or this is supposed to be metal, or this is supposed to be Drakes »Five leaves left«.

Israel Nash hade kunnat skriva en uppföljare till »Barn Doors and Concrete Floors« och gått den utstakade väg som fått bland andra Bruce Springsteen att komma ner till Ashbury Park och lyssna på honom under en välgörenhetsspelning.

Nash vill vidare. Låta det han har omkring sig i livet korrespondera med rösten i honom. Analogin finns till de frågetecken som mötte just Springsteen när han gick från »The wild, the innocent, and the E Street shuffles« vindlande, eklektiska storstadsserenader till »Born To Run«-skivans färd genom ett mer fastlagt landskap.

- Det har kommit människor som klagat på att de vill ha refränger och att de vill ha en ny »Barn Doors« men jag är inte den person som gör likadana skivor. Jag vill göra något nytt och om det innebär att jag gör en galen skiva som ingen vill lyssna på så må det vara hänt, säger Israel. Jag vill alltid gå vidare.

Men låt mig bara göra det helt klart: Israel Nash har nått en större klarhet med »Rain Plans«. Ekot av det karga landskapet har återvänt i skivan som byggstenarna i ett själsligt minecraft. Det är ett nytt lugn i berättandet. Liksom sprunget ur skördemånen. Långt bortom stadsljusen.

- »Rain Plans« markerar verkligen en förändring för mig. Musikaliskt och konstnärligt är det här jag vill göra. Jag vill att album ska ha ett tema. Någonting mer än bara singlar. Jag vill att människor ska kunna gå upp i skivan och vara en del av den.

Ett par timmar senare gör han hela »Rain Plans« i ett svep på ett närmast fullsatt Debaser. Från inledande »Woman at the Well«, till »Rexanimarum«, själarnas konung. Det är så oerhört fysiskt att jag dras mot scenkanten och plötsligt befinner mig en armlängd från pedal-steel-gitarristen Eric Swansons fotknölar. Nash gör rent hus med många av samtidens alt-skägg med sin blottlagda, svärtade röst.

Det är tyngd, framfört med en närvaro och råhet som skivan inte helt och fullt kan matcha.

Efter »Rain Plans« kommer låtarna som blivit allsånger. För Gripka har redan hunnit skaffa sig en liten katalog. I sammanhanget blir de mer som ett post-klimax-tillstånd.

- »Woman at the well« var den sista låten vi gjorde till skivan. Det kändes som om vi tagit oss igenom något och kommit ut på andra sidan. Alla var utmattade och hade gett allt de hade under de där två veckorna.

Det hörs på skivan. Det finns ett klarlagt lugn som är kommen ur den processen.

»Finally floathin down the river of gold«. Landskapet är igenomtröskat.

Det är så här han vill spela in. Samla bandet i två veckor och skapa en kreativ atmosfär.

Israel berättar att 90 procent av skivan är inspelad utan pålägg. På en Studer 16-kanalig bandspelare som han köpte med de inspelade turnépengarna. Ljudteknikern satt mitt i rummet bland musikerna.

- De enda påläggen är sången och stämmorna och lite keys. Några av låtarna är första tagningar, de flesta består av högst fyra tagningar, säger Israel och fortsätter: Det är rätt kul för en del recensioner har beskrivet plattan som mycket mer producerad än den tidigare, men det är jag och bandet på en 16-kanalig bandspelare.

- Att skapa en atmosfär där alla har möjligheten att ge allt de har är det bland de allra viktigaste sakerna för en inspelning. Jag började det arbetssättet med »Barn Doors«. Visst kan man göra bra skivor i studio, men jag vill att det ska vara en känslomässig process att göra en skiva. Du ska inte gå hem från studion och betala räkningar eller kolla på tv och leva ditt vanliga liv. Två veckor tillsammans med fokus på hela varat, det är det jag begär och det är så jag vill göra det.

Han har hamnat en bra bit från uppväxtens kringresande mellan små kyrkor i södern. Med pappa sydstatsbaptistspastorn. Med dans- och popmusikförbudet. Om vi ska förstå något av ortodoxin så kan vi tänka på våra breddgraders laestadianism.

- Pappa ville att jag skulle bli advokat eller jurist och när jag var sexton och talade om för honom att jag tänkte ägna mig åt musiken istället för att plugga på universitet sa han bara: det är inte acceptabelt.

Det blev universitetet för Israel. Han lyckades dock få till en kompromiss som gynnade hans musikverksamhet. Han valde ämnen efter hur sent de startade på förmiddagarna så att han kunde lira på nätterna. Det blev tillslut en master i political science. Och det politiska intresset är i allra högsta grad levande.

- Jag är imponerad av de skandinaviska ländernas välfärdssystem och sätt att ta hand om sina medborgare. Det vi nu fått med Obamacare är en liten, basal grund som motståndarna utmålar som rena kommunismen. Det är rätt häpnadsväckande. Det finns människor i USA som argumenterar som om Obamacare är ett slags socialistiskt övertagande fastän det bara är en skugga av vad den europeiska hälsovården är. I deras sinnen är det som om staten vill ta över deras liv och jag önskade verkligen att några av dessa nej-sägare kunde komma hit och se om det är så fruktansvärt galet som man ger sken av.

Jag nickar men är ändå rätt glad att det inte blev professor av honom. För det var i vevan kring fadersnejet. Vid 16–17-års ålder som Israel hade upptäckt Velvet Underground.

Tillsammans med en kompis var planen att sno föräldrarnas kreditkort och dra till New York över helgen för att träffa Lou Reed.

- Vi tyckte att han var den coolaste snubben på jorden och hade hört att han hängde på ett legendariskt ställe som hette Alices Diner, någonstans på Manhattan.

Det blev ingen resa till NY. Den gången. När Israel ett antal år senare flyttade till New York så fick han faktiskt träffa honom.

- Det var på ett ställe där jag brukade spela med några vänner. Jag fick hänga med honom en kvart. Det var en kort stund men jag försökte att inte vara ett fan, försökte vara cool, säger Israel och skakar på huvudet. Jag får fortfarande gåshud när jag tänker på det.

Israel fick dödsbudet backstage inför en konsert i Holland. Han berättade historien om mötet med Reed för bandet.

- Nu lyssnar jag till Velvet för att de var en sådan stor del av mitt liv när jag var 17, 18, 19 år gammal. Lou Reed var en sådan grym introduktion till punken. Det känns märkligt att han är borta. Life is Surreal.

Han tystnar. Det gäller att inte glömma allt det goda som finns omkring oss trots det onda som återkommande sker i våra liv. Att bli pappa har förändrat livet. Att lämna NY och flytta ut på landet är en annan livsförändring. Nu får han båda extremerna. Det sociala livet på turnéerna och avskildheten hemma. Det är då han skriver.

- Livet handlar inte bara om musiken, jobbet, familjen, dina barn och vänner. There is more to it. Det som håller ihop allt. The glue that holds us together.

Jag funderar över det medan mörkret faller över staden. Det är timmarna före den konsert som med all sannolikhet innebar en vattendelare för Israels liv i Sverige. Hur stor han vill bli, bestämmer han nästan själv nu. Embryot till nästa skiva finns där redan. Rullbandspelaren står redo i vardagsrummet i Dripping Springs.

Israel Nash Gripka har bara börjat skriva in sig i landskapet. Det är ett löfte.

Lyssna när han försiktigt kör ut mot delstatsgränsen, in i det okända.

Mot drömmen om det livgivande regnet. Som en bön om den goda sådden.

Läs mer om Nash, Israel