Artikel / Krönika
Preaching the good news
Av Jonas Ericson

Countryn talar ibland om 'Saturday night and Sunday morning'. För Mike Farris finns inte denna skillnad. Han 'is preaching the good news' såväl på lördagskvällens gig som i söndagens gudstjänst. Och det är en musikalisk predikan av Guds nåde där liv och tro binds samman i en helt oemotståndlig Gospel.

Jag minns inte datumet men det var senare än vanligt som Rootsy Lives Björn Pettersson ringde. Carrie Rodriguez liksom Malin Foxdal var bokade sedan länge till Bjursås kyrka där också ett flertal körframträdanden är planerade fram till jul. ”Kan ni ta emot Mike Farris också?”, frågade Björn. Jag trodde att Björn skämtade. För en tid sedan pratade vi om möjligheten att ta Farris till Sverige. Ett tag var det nära men det blev inget. ”Jo, det är sant!”, sa Björn. Vi spikade ett datum.

För ett antal år sedan hade jag inte aning om vem han var. När det skrevs en Lost in the Blåst på Rootsy.nu om Farris kunde jag luta mig tillbaka och sälla mig till dom som faktiskt hade lite koll på Farris. Men den kollen var bara några år gammal. Jag hade inte hört southern-rockbandet Screaming Cheetah Wheelies och jag hade inte hört honom som soloartist. Det var samme Björn som tipsade. Jag kollade upp honom och köpte omedelbart samtliga CD. Det fanns bara tre att tillgå: »Salvation In Light«, »Shout Live« och den allra bästa »The Night Cumberland Came Alive«.

Jag var helt uppslukad och dammsög Youtube på det ena suveräna klippet efter det andra. Hos denne Farris sammanföll så mycket av den musik jag älskar. Här finns rootsig Gospel ,Spirituals, Southern soul, Blues, New Orleans, musik som levererats från bolag som Stax och Specialty. Ofta framfört med suveränt band och kör: Roseland Rhythtm Revue och McCrary Sisters. Alltid med Farris starka och mycket utrycksfulla stämma. Alla vänner som varit i Nashville och Austin talade med stort leende om hur om suverän han är live. Några hade sett honom flera gånger. Själv lyssnade jag i bilen. När barnen var med fanns det bara två artister vi kunde enas om: Chuck Berry och Mike Farris. När jag berättade detta för Mike skrattade han, sjöng spontant en Chuck låt och sa att han skulle börja kalla sig Mike Berry. Buddy Miller har sagt att Farris har 'enough power to light up a city'. Det är den kraften som mött mig och många som hört honom och som lett till gospelpriser och framträdande när Aretha Franklin skulle hyllas på Rock And Roll Hall of Fame.

Klockan var 18.40 och allt fler började komma till kyrkan. Telefonen ringer. Mike har brutit av en nagel och behöver superlim. Det har vi inte kyrkan så Mike får lov att handla lim på Konsum i Bjursås. När det är fem minuter kvar till att konserten ska börja kliver Mike in i kyrkan. Han bär hatt med fjäder, gula solglasögon jeans och skinnjacka. Han är intensivt glad. Vi hittar varandra direkt genom skämt och skratt. ”I´m gonna sing a song for you”, säger han. Senare gör han »Jonah and the Whale«.

Så vandrar han genom mittgången där han hälsar och snackar med publiken. Framme i koret plockar han upp sin Gibson för att göra ett snabbt soundcheck men märker att han inte har någon gitarrkabel. Vår vaktmästare ringer sin son som repar med sitt band. Tyvärr kan sonen inte vara med. Det hade han gärna varit eftersom han känner till att Farris sjungit i Steve Ray Vaughans band Double Trouble. Sonen kommer rusande med en kabel, Mike pluggar in, drar ett ackord och sjunger några toner. Hela tiden glad, hela tiden pratande med publiken som blir allt mer förväntansfull. Han utstrålar en slags omedelbar värme som tycks komma bäst till uttryck när det inte är allt för uppstyrt. Sen är han igång. Han inleder med »Mary Dont You Weep« och varvar sedan uptempo med stillsamt allvar. Alltid med extremt uttrycksfull sång och ett gitarrkomp som i all sin enkelhet kanske påminner något om Missisippi Fred McDowells suggestivt andliga stil.

Vi får lära oss hur det går till i kyrkorna i södra USA. Vi lär oss fotstamp och handklapp. Vi får sjunga med i Mary Guthiers »Mercy Now« och i »This Little Light of Mine«. Så börjar han predika. Han berättar om tiden i Screaming Cheetah Wheelies, om droger och alkohol, om överdosen, om smärta och lidande men också om AA, om människor som bryr sig och litar på varandra, om Kristi kyrka som varken är ett museum eller gemenskap för några få utvalda utan en öppen levande gemenskap som bär varandras bördor i tro på den Jesus som bär allt. Han talar om Gospelns ursprung i det svåra och dess kraft att svetsa samman i tro, hopp och lovsång. Vi skrattar och vi gråter. Vi får flera extranummer. Efter dessa gör han »Streets of Galilee« och Tom T Halls »That's how I got to Memphis« som en hyllning till sin fru. Jag sitter bredvid hans hustru Julie. Hon ler, suckar lite och säger ”nu kommer han aldrig att sluta”. Men det gör han och det är en lysande konsert. Något av det allra bästa jag någonsin upplevt.

Efter konserten står tre barn längst ner i kyrkan där Mike signerar skivor. De sjunger »Always Look at the Bright Side of Life« och visslar så där som i filmmusiken i Life of Brian. Mike släpper signeringen - och samtalet med några om att Jesus finns närvarande hos de som gjorts och blivit minst - och hänger på. Dom sjunger, visslar, dansar och det är helt fantastiskt.

Sen åker vi hem till mig där ett flertal vänner slutit upp. Jag får en flaska vin av Farris som säger att den kommer direkt från AA. Bra säger jag, då är den inte tom! Vi garvar. I mitt kök börjar vi prata om Donny Hathaway. En stor förebild för Mike Farris och en av de största musikerna jag känner till. Euforiskt går vi igenom hela Live. Så här i efterhand tror jag knappt att det är sant. Jag står vid min spis och gör basgångarna till »Everything is Everthing« med munnen medan Mike Farris sjunger texten!

Någon spelar min box »Complete Specialty« med Sam Cooke och Soul Stirrers. Vi avslutar Hathaway och börjar prata om hur Sam Cooke blev illa omtalad när han lämnade Stirrers och gav sig ut på den bredare popscenen. Trosgemenskaper kan bli mycket trånga där det kan vara svårt att komma in och ut. Det är bra att inte Jesus själv fastnat inom sådan gränser utan också är närvarande långt bortom konfessioner. Det råder ingen tvekan om att Mike Farris är en röst för detta som tycks tilltala både de som delar hans tro och dom som inte kan göra det.

På söndag firar jag gudstjänst sen hoppas jag få möjlighet att åka till Akkurat där Mike Farris 'is preaching the good news'.

Läs mer om Farris, Mike