Artikel / Krönika
The word according to Garth – Dylan, ordet och Levon Helm
Av Magnus Östnäs

För exakt ett år sedan, tog The Bands Garth Hudson sig tid att prata om minnena av sångaren och trumslagaren Levon Helm, sin nyss bortgångne vän och spelkamrat sedan mer än femtio år tillbaka. Det blev ett samtal om själar, Dylan och en skymt av bakgrunden till ”The Last Waltz”.

Det är natt i Woodstock. Det har gått exakt en månad sedan beskedet kom att The Bands sångare och trumslagare Levon Helm förlorat kampen mot strupcancern. Kvar från det ursprungliga bandet finns nu bara gitarristen Robbie Robertson och organisten, dragspelaren och saxofonisten Garth Hudson.

När jag når Mr Hudson på telefon är klockan tre på natten. Han är märkbart rörd när han berättar om all den kärlek, sorg och omtanke som nått honom efter Levons bortgång.

Han har ägnat en stor del av tiden efter Levons död att gå igenom gamla inspelningar, kassetter, cd-skivor och minnesbilder av mannen som tillsammans med de tre andra blivande Band-medlemmarna Richard Manuel, Rick Danko och Robbie Robertson övertalade den då 24-årige Garth Hudson att börja spela med Hawks, kompbandet bakom Ronnie Hawkins.

Det var så det började. För 52 år sedan.

- Alla minnen kommer tillbaka. Alla sammanfogade ögonblick, fragment och ord som vi har efter en älskad vän. Med Levon kan vi gå tillbaka, lyssna och uppleva honom och hans arbete om och om igen. Och det är ett arbete av en mycket speciell själ, säger Garth Hudson.

Kan du beskriva den?

- Levon Helm var en person som var född att nå ut. Han valde att göra låtar som speglade hjärtat, kampen och besvikelserna i livet. Han hade ett leende, en röst som ingen annan och han spelade och sjöng bra fram till en månad innan han dog. Nu har han lämnat oss med vad vi närmast skulle kunna definiera som en mantel.

Mantel. Hölje. Kappa. Garth är inte riktigt nöjd med ordböckernas definition av ordet. Det finns mer i det än de har lyckas fånga. Han undrar om det finns något svenskt ordspråk för att ta upp och ta över, att fortsätta det musikaliska men också själsliga arbete som Levon Helm lämnade efter sig.

- Mantel betyder mer än vad ordböckerna säger om det. Det handlar om att lämna över en uppgift. Att axla hans mantel innebär också att ta över hans mission, hans uppgift i världen, säger Garth.

Det är en stor mantel. Levon Helm hade något av en leende melankoli i rösten och ett mycket speciellt vemod i sitt trumspel. Han bar med sig en tradition. Han var traditionen.

My Morning Jackets sångare Jim James har sagt att Levons röst “is the equivalent of a sturdy old farmhouse that has stood for years in the fields, weathering all kinds of change yet remaining unmovable.” Förvisso. Men den där gamla gården besjälades också av en längtan, längtan av ett slag som trängde ur husgavlarna och förenade sig med de tidlöst sökande.

Själv vill Garth inte tala om sin egen betydelse för bandet. Han värjer sig för frågan om vad det är som utmärker hans egen ton. En ton och en musikalitet som är närmast avgörande för att förstå The Bands storhet. Men den hänger ihop med ordet. Att formulera sig väl. Att vara på det klara med vad man säger.

Som organist måste Garth Hudson rankas som en av de mest originella bland de stora. Inte minst för hans ständiga strävan att hitta nya ljud och att testa ny teknik i udda kombinationer. Minns hans patenterade idé att köra en clavinet genom en wah-wah-pedal för att få fram det där träskiga mungige-soundet i ”Up on cripple creek” från skivan The Band från 1969.

- Min tanke var att varje sång skulle ha ett speciellt sound som förhoppningsvis gick i samklang med texten. Det var ett ständigt pågående experiment med olika ljud och ljudboxar, säger Garth med ett hest skratt och föreslår att det är dags för lite armhävningar.

Ett samtal med Garth Hudson är att finna sig utkastad i en expanderande associationsbana som börjar i en och slutar i en annan oväntad men kongenial ton. Däremellan går man på besök i ett ord- och klanglandskap som bär vittnesmål om hans närmast chockerande musikalitet och vilja att hitta nya uttryck, nya variationer och sökandet efter ordet, harmonien, som både kan härbärgera tanken och leda den vidare.

I den tidiga morgonen gör jag ett par armhävningar med Garth Hudson och sedan försöker jag styra över samtalet mot Bob Dylan.

Hur var det att spela med Dylan?

- Jag hade inga problem att spela med Dylan. Om det nu var ett problem att jobba med honom. Den största utmaningen var att spela in en ny låt som verkligen var bra och värd att lyssna på igen. Dylan ville inte lyssna på hela låten i ett svep, ofta ville han bara lyssna på en sektion eller en del av låten innan vi spelade in. Det var väldigt kort om reptid men vi kunde hans spelstil och Planet Waves är väl ett bra exempel på vår grupps kohesion, hur bra vi fungerade tillsammans. Planet Waves-skivan består bara av första tagningar, säger Garth.

Garth Hudson är klassiskt utbildad och man behöver inte ha radion inställd på P2 alla dagar för att inse att Bachs sätt att väva stämmor har satt spår i hans spel. Jag ställer frågan. Och Bachs betydelse kommer att visa sig kräva en vidare utläggning.

- The law. Let´s talk about the law, väste Garth i den natten.

Alltså: Bach. Johann Sebastian. Lagen. Ordet-Tonen. Eller den lagstiftande instansen: I begynnelsen var ordet och ordet var hos Bach och Bach sade: Låt det bli musik, och Gud fann att det var gott.

Mr Hudson berättar historien om hur Bach fotvandrade de 46 milen från Arnstadt till Lübeck för att lyssna på den tidens store organist: den i Helsinborg födde kompositören och organisten Dietrich Buxtehude som sedermera kom att bli Bachs lärare.

Så började det för Bach.

Garths mamma Olive spelade dragspel och sjöng, och pappa Fred hade en C-melodisaxofon, en saxofon stämd i C, som Garth började spela på när han var sex år gammal. Han minns moster Verna som ofta kom över och spelade.

- Vi hade ett självspelande piano och som 4-5-åring stod jag ofta och tittade på hur tangenterna slogs ned. Några av styckena var fyrhändiga och vi visste inte det. Så, det var väldigt fascinerande, säger Garth och spelar ett stycke ur ”A Love Story” på sitt eget självspelande piano, en Yamaha disclavier.

Min undran hur han lyckats hålla kvar nyfikenheten till musiken stillas ju längre samtalet pågår. Själv påstår han att det handlar om ett liv ägnat åt att fånga skönheten. Att samla små utsnitt av musikaliska element. Ett sätt är att spela in dem och göra en syntes av små segment, till exempel fills för gitarrister menar han.

- Jag hade alltid avundats gitarrister, speciellt steelguitar-gitarrister som gjorde piano-licks med böjda toner. Jag ville ta reda på hur de gjorde de där ornamenteringarna så jag provade alla sätt att spela slide på pianot, med att slå på strängarna, säger Garth och fortsätter på ämnet om sina influenser:

- Jag har två eller tre tekniker från teaterorgelspelare. En organist som jag lyssnade mycket på som ung var Ken Griffin. Och så pianisten Art Tatum. Han ger oss keyboardister huvudvärk och får oss att rulla runt på golvet och skrika. He is too marvellous for words, säger Garth Hudson och jag nickar instämmande.

”Du med”, viskar jag över Atlanten.

Men vi kan inte sluta här med den gryende Woodstock-morgonen i vardande.

Vi har ännu inte sagt något om den östeuropeiska, den ungerska och framförallt rumänska folkmusiken som satt spår i hans dragspel och som dyker upp som hågkomster på hans soloskiva ”The sea to the north” från 2001, hur dragspelet och klarinetten liksom lyfter melodin upp ur kompositionen.
Vi har inte sagt något om den specifika metodik i musikutbildning som han utvecklar tillsammans med sin fru, sångerskan Sister Maud Hudson; den ständiga frågan om hur den pedagogiska uppgiften - att bjuda in de yngre generationerna - ska formuleras.

Vi har inte sagt något om den där fina drömmen som skickar all världens studiopålägg ut i en bana i världsrymden: ett band går in i en studio och spelar en låt för första gången, allt sitter och efteråt frågar de inspelningsteknikern: Fick ni det? Och han svarar: Yes, we sure did!

Men vi måste säga något om The Last Waltz. Hur upplevde han konserten och allt kring den? Då?

- Konserten var en punkt i vår musikaliska historia. Och den gjordes med den gryende medvetenheten att folk skulle försvinna iväg åt olika håll. Vi hade ju mött en massa människor, vi började ha sessions med andra artister och hade möjligheten att kunna ringa in musiker för att spela med oss. Jag tror någonstans att det kom en känsla, en medvetenhet om att folk skulle försvinna åt olika håll. Den känslan går igenom konserten. Konserten tillkom som ett svar på frågan: Vad ska vi göra med all denna själarnas inre omvandling, där en själ gav liv till en annan.

Säger Garth Hudson. På en telefonlinje från Woodstock, 36 år efter ”The Last Waltz”.

Läs mer om Hudson, Garth