Artikel / Krönika
Den moderna soulen – en introduktionskurs i 20 steg
Av Tony Ernst

Mycket gammal soul här på Rootsy. Gammal musik överhuvudtaget. Gubbar och kärringar. Men det finns faktiskt en hel del unga killar och tjejer – fyrtio minus, skägglösa, modemedvetna – som också gör musik väl värd att lyssna på. Soulen är inte bara för stofiler; även den ansiktsbehåringslösa ungdomen kan. Jo, det är sant. Jag lovar. Och inte bara det: jag ska nu guida er i den djungel som är den nya soulen. Den som tar sin början 1995 när D’Angelo släpper sitt debutalbum »Brown Sugar«.

Se det som en genomgång för alla som är det minsta intresserade av musik. Se det som en chans att hämta in ett försprång. Se det som en inköpslista. I vilket fall: här kommer de senaste tio årens tjugo finaste soulalbum. Den nya soulen är ju egentligen bara en förlängning av det som Aretha, Marvin och Curtis sysslade med på sextio- och sjuttiotalet: självsäker, själfull och ur hjärtat flödande afroamerikansk musik. Det enda som är nytt är hiphopattityden som finns där och vibrerar och ser till att skapa ännu starkare musik.

D’Angelo: Brown Sugar (1995)
Skivan som startade den nya soulvågen. »Brown Sugar« kändes faktiskt som ett rent punkalbum när det kom. Totalt hämningslös attityd, ruff produktion, vidöppna texter. Och detta i en tid när allt annat lät som »Miami Vice«-soundtrack. Håller fortfarande sin plats som hela nittiotalets bästa soulalbum.

Mary J Blige: Share My World (1997)
Rösten. Hiphop/soul-hybridens drottning. Amerikas verkliga first lady. Har idag släppt åtminstone fem fenomenala album, men aldrig har hon låtit mer övertygande än här. Lyxorienterad soul som aldrig släpper taget om vare sig känslor eller verklighet.

Rahsaan Patterson: Rahsaan Patterson (1997)
Det mest traditionella soulalbumet på den här listan. Helt liveinstrumenterat och fullt av låtar; fullödiga melodier och tillhörande texter. Fick aldrig någon riktig skjuts i Sverige, men blev stilbildande i USA för en ny generation soulsångare. Många är de artister jag intervjuat som vittnat om Pattersons betydelse.

Lauryn Hill: The Miseducation Of Lauryn Hill (1998)
Ett av skivhistoriens modigaste album. Och det viktigaste album från en kvinna sedan Aretha Franklins debut tjugofem år tidigare. Lauryn skriver, sjunger, spelar, producerar och arrangerar direkt från hjärtat. Helt omistlig musik.

Gerald Levert: Love & Consequences (1998)
De återhållsamma tårögda balladernas mästare. Gerald Levert är ojämn. Men den här plattan, en av alltför många under nittiotalet, är som en tyst storm, ett ljudlöst skrik. Alltihop med en av de mest kraftfulla rösterna i branschen i centrum. Och, jo, Gerald är son till O’Jays-sångaren Eddie.

R Kelly: R (1998)
En dubbel-cd med över två timmars musik. Riktig soul, riktiga känslor. Bäst är de cirka tjugo ballader där Robert Kelly gör stor musik av sitt eget självömkande liv. Ett egensinnigt arbete av en häpnadsväckande man: ett livsverk.

TLC: Fanmail (1999)
Tjejtrions efterlängtade uppföljare till 1994 års mästerverk CrazySexyCool. Här är det maskinerna som står för musiken, men TLC:s röster är så vackra och viktiga att de skär igenom allt onödigt bråte och talar direkt till ens hjärta.

Sade: Lovers Rock (2000)
Hårt åtskruvat och superminimalistiskt album från Sade Adu och hennes gäng. Dessutom en återkomst efter åtta års tystnad. Kanske det mest öppenhjärtliga och rakt ut ärliga album som någonsin spelats in. Autonom musik.

Erykah Badu: Mama’s Gun (2000)
Erykahs andra album. Tillika hennes mest underskattade platta. En av de mest innovativa och egensinniga låtmakarna i soulvärlden. Gör precis som hon vill hela tiden. »Mama’s Gun« är en sagolik röra av soul, kärlek och hudknotter.

Jaheim: Ghetto Love (2001)
Stenhård och sammetsmjuk soul i den skönaste av föreningar. Med så mycket känslor i text- och ljudbild att det knappt går att lyssna utan att börja gråta. Samtidigt som detta är Jaheims debut så är det den egentliga uppföljaren till D’Angelos »Brown Sugar«: på pricken samma skoningslösa attityd.

Koffe Brown: Mars / Venus (2001)
En systerplatta till Jaheims: samma bolag och samma producent. En obarmhärtigt stark souldebut. En man och en kvinna som tillsammans, hela tiden, visar bägge sidor av en relation. En oantastlig duo. Det handlar om svek, misstag och blödande sår. Ditt soundtrack till livet, lusten och längtan.

Angie Stone: Mahogany Soul (2001)
Tidlös, klassisk soul. Från en kvinna som varit med länge länge i gamet. Via gospel, hiphop och studiosaxofonspel skapade Angie Stone förutsättningarna för en egen karriär; fri från allt yttre tryck. Ja, det doftar sjuttiotal. Ja, det är retro. Men det har en egen kärna, kompakt som nästan inget annat.

Aaliyah: Aaliyah (2001)
Resan från under age-bröllopet med R Kelly, via de fina men aningen för traditionella soulplattorna i början av karriären, över den fullständiga futurist-R&B:n tillsammans med Timbaland, till dödskraschen i det där olycksaliga flygplanet tog bara åtta år. Här är hon i sitt absolut finaste ögonblick.

Faith Evans: Faithfully (2001)
Inte fullt ut lika omskriven som sina mer utåtagerande soulsystrar. Inga omslag på VIBE, inga strömlinjeformat syndiga videos på MTV. Men det här, hennes tredje album, är en ängels röst placerad i en modern hiphopkontext.

Jaguar Wright: Denials, Delusions And Decisions (2002)
Märklig mix av gatusmart hiphopattityd och lätt flummig åttiotalssoulkänsla. Philadelphia-baserade Jaguar Wright ror allt i land med en osviklig helhetskänsla. Ett av de nya millenniets mest suggestiva soulplattor. Bonus: den styggaste tacklista som någonsin skrivits till ett album.

Cee-Lo: Cee-Lo & His Perfect Imperfections (2002)
Cee-Lo startade sin karriär i Atlanta-gruppen Goodie Mob. Var med på deras tre första album innan hiphopkostymen kändes för trång. Det här är hans första soloalbum och det är en ljuvlig röra av brännande soul, dödlig funk och hutlös innovation.

Raphael Saadiq: Instant Vintage (2002)
Den mest besynnerlige av alla nya soulmän. Startade som relativt homogen låtmakare och sångare i fina soultrion Toni Tony Toné, men gick sedan sina egna vägar. Svår att bli klok på. Det här är hans första egentliga soloalbum och det är cutting edge-musik i samma anda som, säg, Shuggie Otis.

Dave Hollister: Real Talk (2003)
Kvinnornas man. En biffig soulröst som ständigt tar det täcka könets parti. Det här är hans fjärde soloalbum sedan han lämnade Blackstreet i mitten av nittiotalet. Oupphörligt känslorivande; ständigt intressant. Och med en pondus och kraft i rösten som inte många är nära.

Calvin Richardson: 2:35 PM (2003)
Det perfekta exemplet på hur den nya soulartisten låter. Vaggad i gospeln som barn, uppvuxen med Marvin och Aretha i hemmiljön, tonårsstärkt med hiphopen. Det här är Calvin Richardsons andra soloplatta; en enhetlig symbios av alla intryck och soft sybaritsoul när den är som allra bäst.

Anthony Hamilton: Comin’ From Where I’m From (2003)
Fem sex sekunder in på den här plattan så svartnade det för ögonen på mig. »Herregud«, tänkte jag. Föremålet för den här svindeln var naturligtvis Anthony Hamiltons röst; förkrossande i sin allomslutande nerv och rent Al Greenska känslostyrka. Det senaste årets absolut finaste soulalbum.

Fotnot I: Jo, TLC:s »CrazySexyCool« från 1994 (alltså året innan hela den nya soulrevolutionen startade enligt den här texten) borde kanske varit med. Men det är ingen platta som förebådar det som komma skall. Den är inte startpunkten för revolutionen på samma sätt som D’Angelos debut året efter. Men samtidigt tillhör inte heller »CrazySexyCool« den gamla tidens soul. Den är inte besläktad med Jodeci, Blackstreet, New Edition eller några av de där andra grupperna som existerade i New Jack Swing-eran innan den stora soulrevolutionen tog vid. Den är ett mellanting; ligger i ett tomrum och vilar. Hör varken hit eller dit. Är bara ett allomslutande mästerverk in its own right.

Fotnot II: Nej, inga artister fick förekomma två gånger på den här listan. Om så hade varit fallet så hade D’Angelo, R Kelly, Mary J, Erykah Badu och Dave Hollister haft fler än ett album med.

Fotnot III: Och visst är det så att det fattas en massa artister, sångerskor och plattor. 112, Joe, Monica, Whitney Houston, Toni Braxton, Cody Chesnutt, Syleena Johnson, Tweet, Kelly Price, K-Ci & Jojo. För att bara ta tio bra exempel. Men nu fick jag bara plats med tjugo album; och då får ni helt enkelt lita på min kunskap och kärlek.