Artikel / Krönika
Rootsy Live 2012 – Minnen och folk
Av Björn Pettersson

Det finns en sak som jag har bestämt mig för. Mitt arbete med Rootsy Live ska vara lustfyllt, annars får det vara. Musik och kultur är lust för mig och att få jobba med det musikaliska uttrycket jag gillar allra mest ger goda förutsättningar. Jag har lärt mig att lusten kommer från två saker. Dels så är det viktigt att det är trevliga och positiva människor i alla led som är på samma våglängd och som har åtminstone delvis har samma ingång till musiken. Dels så måste man fånga de exklusiva och unika ögonblicken den här verksamheten bjuder på. Fånga stunden när den dyker upp och skratta, gråta eller kanske bara njuta.

Människorna runt Rootsy är kort och gott ett härligt släkte. Förenklat kan man säga att den musiken vi jobbar med samlar en kategori människor som har mycket gemensamt. Det vilar någon sorts grundläggande humanistiska ideal hos allt ifrån artister till lokala arrangörer som jag har väldigt lätt att identifiera mig med. Ett gott gäng av moderna hippies som sålt bort det onyktra och ansvarslösa men behållit de vackra värderingarna och kärleken till människan och kulturen.

Att fånga ögonblicken kan vara svårt när allt snurrar fort. Trots det har jag fångat många ögonblick 2012 och det är några sådana som jag tänkt dela med mig av här. Det första minnet från 2012 måste bli kopplat till urhippien Arlo Guthries turné. Jag spenderade en vecka med Arlo och det var en fascinerande man. Att få sitta bredvid honom i bilen när han berättade historier från Woodstock, om Dylan eller när det kom ett SMS från Wille Nelson är overkligt. Speciellt för en person som läst alldeles för många rockbiografier och som för bara för ett par år sedan aldrig skulle drömma om att ens få träffa en människa som Arlo Guthrie.

Man lyssnade på Arlo och han är nog en av de människor som bäst läst av mig och gett mig uppmuntran om saker jag tyckt varit jobbigt. När jag förklarade att jag har svårt med mingel och annat ytligt nätverkande sa Arlo: ”No worries Björn, you meet the people you need to meet”. En floskel kanske men jag sög i mig den och lever efter den. Och det verkar som att Arlo haft rätt. Det dyker hela tiden upp människor som jag gärna jobbar med och det utan ett enda påklistrat leende i miljöer där jag vantrivs.

Det starkaste minnet med Arlo var innan konserten vi hade på Bryggarsalen i Stockholm. Han hade bett mig om att vi skulle åka förbi och överaska Izzy Young på Folklore Centrum på Södermalm (Läs lite om Izzys spektakulära historia på http://www.folklorecentrum.se/empty_7.html). Arlo hade inte träffat nu 83-åriga Izzy sedan tiden i Greenwich Village på 60-talet. Då hängde Arlo med sina kompisar i Izzys legendariska bokaffär. Vi knackade på och gick in till Izzy som satt ihopsjunken över telefonen i sin källarlokal. Izzy fräser till oss att det är stängt men Arlo säger glatt, ”Hey Izzy, Its Arlo Guthrie and i wont leave so easy”. Izzy tittar upp och starkare känslor har jag kanske aldrig stött på. Vi kom knappt ifrån lokalen i tid för soundcheck men Izzy kom till konserten och satt längst fram i mitten och njöt. Vilket återseende mellan två så viktiga personer i musikhistorien.

Ett annat minne som jag måste nämna är när jag efter P&L tog med Garth och Maud Hudson på en roadtrip i Dalarna. Garth hade lämnat några önskemål om vistelsen i Sverige. Han ville spela en kyrkorgel och träffa svenska folkmusiker. Rootsys egen skribent och kyrkoherde Jonas Eriksson fick en förfrågan om han kunde hjälpa mig och det gjorde han. Vi kom nästan iväg i tid från Bjurfors Hotel och Konferens på morgonen där Leffe Johansson tagit hand om oss de senaste dagarna. Lite ”vita lögner” till Maud om när vi behövde vara framme hjälpte oss att anlända ”bara” 30 minuter sent till sockenstugan vid vackra Bjursås Kyrka. I stugan hade Jonas samlat ortens dragspelsklubb. En fullständigt bisarr lunchkonsert för Garth med följe slutade med att Garth placerade sig i mitten och jammade. Det häftigaste var att ingen av folkmusikerna hade en aning om vem Garth var och dom måste ha undrat vilket spektakel de hamnat i. För mig var det desto större och bara när Garth sedan fick spela på kyrkans orgel såg jag honom lika lycklig. Vi avslutade med ett besök på Hagströms i Älvdalen. Dom visste vilka vi var men struntade befriande i det. När Maud efter en massa tjat försökte tigga till sig en keps av Hagström Jr så vänder han sig om och fräser till henne: ”Shut up bitch”. Maud älskar det och skrattar högt. Hon fick sin keps!

Andra minnen som jag har från året är så klart mängder av bra konserter. Deadman gjorde att par spelningar som jag kanske måste ranka som de starkaste konsertupplevelser jag haft. Cirkusen runt tributen på P&L låter sig inte skrivas än men det är nog de galnaste dagarna jag varit med om. Veckan under AMA i Nashville bjöd på både möten och musik som vi kommer få se frukterna av 2013. Johan Örjansson var med och visade vid ett par tillfällen upp sig för en mäkta imponerad publik och musikbransch. Alla turnéerna har varit mer än bra och uppskattningen för våra artister bara växer. Folk verkar hungra efter något verkligt och osminkat. The real deal.

Vi hade vår första Rootsy träff i mars. Håkan och jag samlade arrangörer och ambassadörer i Skebo för middag och trivsel. En trevlig eftermiddag och kväll som kröntes av en Will Kimbrough i absolut högform på Skebo Pubens scen. Will är väldigt speciell för mig. Det blir man om man är en av de finaste och mest empatiska musiker och artisterna i världen samtidigt som man hjälper mig med disken efter Rootsyträffen precis innan han ska gå på scenen. Stort i min lilla värld och kanske en bra bild av varför jag trivs så bra i den här miljön.

Imorgon ska jag se lite framåt och presentera vad som är på gång för 2013.

Bästa Hälsningar
Björn