Artikel / Krönika
Mac Gayden i repris
Av Magnus Eriksson

För mig har det i trettio år varit självklart att »Skyboat« med Mac Gayden är en av de bästa rockskivor som gjorts. Att dess storhet sällan erkänns beror på historieskrivningens grymhet. Musik som inte direkt kan kategoriseras hamnar gärna utanför blickfånget. »Skyboat« var Mac Gaydens första soloskiva på ABC. Gayden var musiker i Nashville, men countryn var aldrig någon given inspirationskälla för honom, trots hans erfarenheter som studiomusiker i staden. Som många andra infödda Nashville-musiker var han påverkad av soul och blues. Countryn kom inte från Nashville, den kom dit.

Mac Gaydens integrativa musik på »Skyboat« föll mellan stolarna. Ingen promotion, ingen radiospeltid. Året efter, 1976, gav Mac Gayden ut nästa skiva, »Hymn to the Seeker«. Då tog han själv kontroll över produktionen. Men den gick också obemärkt förbi, precis som »Skyboat« och den tidigare soloskivan »McGavock Gayden« hade gjort 1973.
Ändå är Mac Gayden en av de stora musikerna. Han lär ha varit med på Dylans »Blonde on Blonde«, fast han inte fått credits för det. Han utvecklade det stilbildande gitarrljudet på J J Cales tidiga skivor. Dessförinnan var han med i Area Code 615, täcknamnet för de ledande Nashville-musiker som 1969 och 1970 gav ut två banbrytande skivor med progressiv country.

Mac Gaydens bidrag till musikhistorien, förutom all fantastisk musik, är att han modifierade slidespelet med en wah wah-pedal. Det skapar en säregen skönhet när den utdragna slidetonen viks i en wah wah-effekt. Tekniken är svårbemästrad. Redan tidigt sammanfattade Allmans-gitarristen Dickey Betts Gaydens storhet i orden »He’s a devil on the wah wah-slide«. Ingen har matchat Mac Gayden i hans specialgren.

En av de vackraste manifestationerna av tekniken är »Morning Glory«, första spåret på »Skyboat«. Den inleds med en uthållen gitarrton och ett sockrat rytmkomp, innan Mac Gayden viker tonen och spelar sångens meloditema med wah wah-slide. Sedan ligger gitarren hela tiden på lur i bakgrunden, innan Gayden exploderar i två virtuost behärskade och underskönt känsloladdade solon. Andra utsökta uppvisningar finner vi i flera av Mac Gaydens inhopp som studiomusiker, främst med countrysångaren Steve Young på albumen »Renegade picker« och »No place to fall«.

Men Gaydens storhet ligger inte bara i hans radikala gitarrteknik. Från sydstatssoulen övertog han en osviklig melodikänsla och de läckra blåsarrangemangen. Hans röst är också mycket bra: ljus, kristallklar, lite vek, känslig i ett falsettläge som annars lätt blir maner.

Musiken på hans båda skivor från mitten av 1970-talet är dock svårbestämd. Rock? Pop? Soul? Eller kanske country med dagens mått mätt? Som ofta i Nashville, liksom i Memphis, smälter stilarna samman i ett organiskt uttryck. Mac Gaydens tolkning av Smokey Robinsons »Don’t Look Back« liknar i sin lekfulla reggaekaraktär en replik till Stones version några år tidigare. »Gettysburg«, med bara Gaydens röst och banjo inspelad utomhus i åskväder, ger Mac Gaydens bidrag till uppgörelsen med Söderns traumatiska arv i 1970-talets sydstatsmusik.

Han väljer samma försonliga linje som Tanya Tucker i »I Believe the South is Gonna Rise Again«, bortom den regionala självmedvetenheten hos Lynyrd Skynyrd, Steve Young, Charlie Daniels och Hank Williams Jr.

Allt bäddas in i tidstypiskt avspända hippieattityder. Vad hände sedan? Studiojobb, skivan »Nirvana blues« 1995 och fina inhopp på ett album med gruppen Zenphonic som leds av hans barn Oceana Gayden och Mac Gayden Jr.

Och äntligen: nu kommer »Skyboat« och »Hymn to the Seeker« på en cd-dubbel på Big beat.

Förutom gitarrtekniken har Mac Gayden avsatt ytterligare ett spår i pophistorien, hitlåten E»verlasting Love« som vi senast hörde med Jamie Callum i en Bridget Jones-film.

(tidigare publicerad i »Lira«, nr 4, 2008.

Läs mer om Gayden, Mac