Artikel / Krönika
Från Scandic i Örebro till stora scenen på Peace & Love i Borlänge!
Av Peter Söderlind

Scandic Crown hotell i Örebro den 19 april i år, knappt en halvtimma sedan Deadman gått av scenen i kristallsalongen på övre plan. Det många väntat på men inte ville höra kom till oss i hotellbaren. Vid besked som skakar om tillvaron så uppskattar man de personer som finns i ens närhet, tillsammans med Steven Collins blev därför barhänget denna första turnékväll till en fin minnesstund och ett tillfälle att reflektera över musikens betydelse i våra liv. Kommer inte ihåg vem i Deadman som kom ned till baren och meddelade att Levon Helm gått bort under dagen, kommer bara ihåg att Steven och jag tyst höjde våra glas med whisky. Musikhistorien förändras inte men upplevelsen av musiken gör och efter denna kväll finns ytterligare en dimension i tonerna från The Band, en dimension med sorgband. Till och med Highland Park har numera en anknytning till bandet, doft och smak är ett bra sätt att hänga upp minnen på.

Deadman-turnen fortsatte med inslag av hyllning till Levon och i vackra Bjursås på Dössberget tog denna hyllning ett stort steg fram. Representanter från Peace & Love Festivalen fanns i publiken och skulle för första gången uppleva Deadmans musik live. Arrangör för kvällen var Rootsy Live Dalarna med prästen Jonas Ericson. Tillsammans med Björn Pettersson flödade kreativa tankar med toner från både Deadman och The Band. Natten avslutades med en vision – Deadman ska vara delaktig i en hyllningskonsert till Levon och The Band på Peace & Love i Borlänge. Nyss hemkommen som delaktig i Rootsys arbete på festivalen tänker jag på den utveckling som skedde efter sorgebeskedet på Scandic Crown i april och den fina hyllning till Levon och The Band på stora scenen på lördag. Fram till dess skulle Björn genom sina kontakter göra ett briljant arbete och ordna så att Garth Hudson deltar i denna hyllning.

Fredag i den idyll som är Bjurfors Hotell och Konferens, och gåshud i kylig junikväll innan lördagens stora spelning. Tillsammans med tre härliga kvinnor och en öl som dominerar all doft från sommarens blommor kan jag konstatera att gåshuden inte orsakades av kvinnorna eller Bödeln från Hantverksbryggeriet i Västerås, inte heller från den ovanligt kalla luften. Det som fick håret att resa sig var ljudet från ett öppet fönster där Mr Garth Hudson påbörjat vad som skulle bli en nästan fyra timmars lång repetition med Deadman. Stoltheten hos två av kvinnorna, Laura och Kate var slående, deras respektive lirade just nu med en av rockvärldens mest klassiska namn. Vi kunde skymta Garth och hans hustru Sister Maud mellan gardinerna och vi önskade inget annat än att få komma in i värmen orsakad av högoktanigt musikaliskt bränsle. En stund senare kommer Björn Pettersson ut, vi fick besked att vi var välkomna in att lyssna på vad som skulle komma att bli en nästan tre timmars lång seans i rockens anda. Musik handlar mycket om närvaro och att komma in i detta rum fyllt med all utrustning och levande ljus mellan bandet och Garth skapade en stämning som man blev fullständigt inbäddad i, inget annat fanns än just detta rum som var sprängfyllt av känslor. Garth själv satt vid sina orglar och styrde upp låt efter låt med några snabba tecken med sin hand. Jag satt mitt emot Garth och kunde följa alla rörelser, hans ansikte hade nu en helt annan närvaro och det syndes tydligt hur hela han levde upp i denna miljö. Skillnaden mellan att träffa Garth utan instrument och med är slående, det är två olika personligheter. Kanske var det också något mer denna natt som stärkte Garth, det kändes onekligen som att Levon var med i rummet och i vars och ens huvud var han säkert det. Hörde Björn säga dagen efter att detta var en av hans största musikupplevelser och jag är benägen att hålla med.

Det var en lång dag som tog slut när den nya redan hade börjat, utanför replokalen hade solen börjat titta fram. Garth gick med stapplande steg mot sin stuga medan jag och Leffe såg till att Sister Maud kom välbehållen hem. Tänkte på hur många timmar som gått sedan jag hämtade upp Garth, Sister Maud och deras manager Karen på Arlanda för två timmars resa mot vårt boende. Bjurfors hotell är en plats som börjar få rykte om sig att vara en musikalisk dold oas, i deras lilla westerninspirerade pub har Gripka, Will Kimbrough, Brigitte DeMeyer m fl lirat under sena kvällar helt oannonserat. Denna fredag när vi kom med Garth till hotellet kunde man höra Johan Örjansson och Gripka som repade i det lilla lusthuset i trädgården samtidigt som Deadman körde på för fullt i huset bredvid. Såna här upplevelser förstår man knappt när de sker, det är först efteråt när allt sjunkit in som insikten om stundens storhet kommer. Under tiden som Deadman och Garth repade genomförde Gripka och Johan Örjansson en konsert på Peace & Love som tydligen var riktigt riktigt lyckad, önskade mer än nånsin att man kunde dela sig i två en kväll som denna. Repetitionen var nu i alla fall avklarad, The Grande Final var bara timmar bort och här på Bjurfors Hotell, som ägaren och musikarrangören Leffe Johansson driver med bravur, finns denna sommarnatt en musikskatt nedbäddad för några få timmars sömn. Israel Nash Gripka, Deadman och Garth Hudson, morgondagen inväntades med stor förväntan.

Virgil Kane var bredvid mig medan jag körde Garth och Sister Maud mot stora scenen på Peace & Love. Virgil är Sister Mauds käpp som hon fått av Levon Helm, han använde denna en kort period efter en skottskada i foten, som jag fattade Maud, sedan ville Levon att hon skulle ha den. Sister Maud passade i alla fall på att sjunga upp i bussen innan vi kom fram till repet som hon och Garth skulle ha i vårt tält med John Hiatt, jag fick bland annat njuta av hennes stämma i en ovanligt känslosam 'Oh little town of Bethlehem'. De historier Maud berättade i bussen och alla episoder som inträffade under dessa två dagar som jag körde runt dem är i vissa stycken smått osannolika, känner att de behöver skrivas ned medan de fortfarande finns i minnet.

Att försöka berätta om hyllningen till The Band som var på Peace & Love skulle bli alltför långt och egentligen inte läsbart då jag bara skulle tråckla in mig i en massa filosofiskt-romantisk-teologiska utlägg och musikupplevelsen bli ändå svårare att förstå. Det var förbannat bra helt enkelt, makalösa artister som hyllade The Band på bästa sätt, bland andra Ebbot, John Hiatt, Gripka och Anna Ternheim. Lovorden är många och ni som inte var där får ångra er resten av livet. Själv häller jag upp en dram Highland Park, vattnar den med några tårar och slänger på en skiva med The Band. Vila i frid Levon.

Läs mer om Deadman