Artikel / Krönika
Med Rob och Bob mot Westward Ho!
Av Anders Sjögren

Det här är en artikel utan kärna men med en tes. De två hänger ihop. Tesen är att vi kan och bör surfa även utanför www-världen, att länkar finns överallt - i händelser, samtal, musik, böcker - och att ett klickande här och där gör oss gott. Nackdelar finns och bör inte tystas ner: att surfa live är tidsödande och inte utan risker, vi kan förlora oss i återvändsgränder och vi vet inte vart det bär hän.

I det här fallet börjar det med rockabilly på Droskan i Umeå en sommarkväll och slutar en dryg månad senare i en litterärt konstruerad semesterort på den engelska sydvästkusten. Däremellan har det krängt hit och dit på färden - en hel del Dylan, några sovjetiska fotografer, en falsk Gene Vincent, Shakespeare förstås, konstverk i miljonklassen, äventyrstyrsböcker från 1800-talet osv.

Istället för kärna har artikeln en sökmotor. Han heter Rob Stoner och är basist. När berättelsen börjar äntrar han scenen på Droskan för att tillsammans med trummis och gitarrist värma upp publiken inför huvudattraktionen. Han är 52 år och bär en uppknäppt, enfärgad hawaiiskjorta. En riktig gubbrockare. Han spelar några ytterst elementära rocklåtar och försöker ibland låta som Elvis. Det är inte så bra. Sedan
presenterar han kvällens dragplåster, Robert Gordon, en för 20 år sedan halvkänd rockabillyartist som alltjämt hankar sig fram i dunklet på små scener i världens rockperiferi. Han har inte blivit bättre med åren - särskilt inte om jämförelsepunkten är de år i början av 70-talet då han spelade tillsammans med gitarrlegenden Link Wray.

Där kunde kvällen ha tagit slut: länklös, utan sammanhang. Och varit glömd morgonen därpå. Men nu är vi några som vet lite mer om basisten i Robert Gordons band, vi har stött på hans namn tidigare, vi vet att han borde ha en del att berätta. Alltså har vi stämt träff med honom efter spelningen; en träff med länkar åt ett visst bestämt håll, hade vi tänkt oss. Föga anade vi existensen av stora, dolda länkar bakom huvudlänken.

Vad vi kände till när vi slog oss ner i Droskans trädgård för ett sent kvällssamtal var Rob Stoners relation till Bob Dylan. Han var i praktiken Dylans kapellmästare åren 1975-78, fixade bandmedlemmar, var medskapare till ett nytt unikt Dylan-sound, var det musikaliska kittet i den cirkusliknande antiarenaturnén som gick under namnet Rolling Thunder Revue osv. Stoners Dylan-period finns sparad för eftervärlden genom albumen »Desire«, »Hard Rain« och »At Budokan«.

Här satt han nu framför oss: avspänd, på gott humör och talför.

Berätta, berätta! krävde vi.

Och han berättade och han sa precis de ord som vi ville höra:

- Kom ihåg, pojkar, Dylan är bara som vem som helst, som du och jag... och ett geni!

- Hur vi än bar oss åt, hur vi än ansträngde oss... var Dylan intellektuellt alltid två steg före oss. Jag har aldrig träffat någon smartare.

- När vi skulle åka på turné till Japan i februari 1978 fanns det inskrivet i kontraktet att Dylan måste framföra ett visst antal gamla låtar. »Herregud«, sa Bob, »jag är utled på den där gamla skiten«. Jag sa: »Det finns en lösning, varför arrangerar vi inte om dom?«. Bob nickade: »Ja, varför inte.« Och det var vad vi gjorde. Vi lyssnade på en massa Count Basie- och Duke Ellington-skivor för att få inspiration.

Våra öron fladdrade i kvällsbrisen. Mer, mer!

Och det kom mer: anekdoter, glimtar från den kaotiska inspelningen av Dylans symbolmättade fyratimmarsfilm »Renaldo and Clara« där Ronnie Hawkins är Dylan och Rob Stoner spelar Gene Vincent och namnen på hur många levande och döda musiklänkar som helst.

Stoner verkade inte bry sig; men det känns inte rätt att prata med en mindre artist bara för att få veta något om en större artist. Det är dåligt bordskick.

Berätta om dig själv, sa vi. Och han berättade: grundlig musikalisk utbildning, började som kompositör i de sista resterna av Tin Pan Alley där han träffade Leiber-Stoller och arbetade med Doc Pomus, studiomusiker från och till (det är han som spelar bas på den moderna nationalymnen »American Pie« i Don McLeans originalversion), spelat med Tim Hardin och Rascals, startat några egna band, fuskat i de flesta genrer, har på senare tid komponerat en del off- eller off off-Broadway-musikaler med mera.

Så kom det, och som allt genuint stort, bara så där i förbifarten, mellan två ölklunkar:

- 1970 hade jag kontrakt med Columbia och höjdarna där bestämde sig för att göra mig till countrystjärna. Jag skrev en massa låtar, åkte till Nashville och gjorde ett album. Det blev ingen succé. Det var då jag bytte namn. Robert Rothstein lät inte bra i countrysvängen. Jag tänkte först kalla mig Rob Stone men det lät för mycket Sly and the Family Stone, så det fick bli Stoner.

- Rothstein... ja, mina förfäder var ryska judar... ni känner kanske till min far? Arthur Rothstein, fotografen. Ska jag vara ärlig så tror jag att det var farsan som Dylan egentligen var ute efter när vi först träffades i
New York i slutet av 60-talet. Så fort farsan fanns i närheten försvann Dylan med honom till närmaste bar där de diskuterade 30-talet, depressionen och Woody Guthrie.

Rob Stoner är Arthur Rothstein son - vilken släktträff! Men innan vi klickar på den nya länken ska sökmotorn Rob Stoner ta oss till en annan länk, en som också leder rakt in i den amerikanska bildhistorien, men nu som olja på duk.

Det torde knappast råda någon historisk tvekan - okej, violinisten Scarlet Rivera må ha rätt att protestera - att det som skapade den dittills okända tyngden, frenesin och rymden i Dylans musik på albumen »Desire« och »Hard Rain« var basen och trummorna. Trummisen, handplockad av Rob Stoner, var dennes gode vän Howie Wyeth. Han försvann från Dylans band två år senare inför Japan-turnén, eftersom han »inte ville ta några risker« sedan bandet beslutat att lämna alla droger hemma på grund av alla skriverier om de då
synnerligen energiska narkotikapoliserna i Japan.

- Det var synd. Både jag och Bob saknade Howie där bak. Nu är han död. Ni vet kanske inte att han var brorson till Andrew Wyeth, den kände konstnären, han med Christinas värld... och sonson till N.C. Wyeth, han med de klassiska bokillustrationerna.

Arthur Rothsteins son på bas, Andrew Wyeths brorson på trummor - och man hade på den här tiden fortfarande mage att kritisera Dylan för att ha vänt ryggen till den amerikanska traditionen och dess rötter. Så lite gnällspikarna visste - och så fel de hade!

En dryg månad efter den, ja, så måste den nog kallas, den magiska kvällen-som-övergick-i-natt med Rob Stoner i Droskans trädgård, åker jag till London. Jag går i bokhandlar och är naturligtvis ute efter böcker om Rothstein och Wyeth. Arthur Rothstein är fotojournalistikens gudfader, han praktiserade den som fotograf och teoretiserade senare kring den som tidskriftsredaktör och författare. Det blev ett tiotal böcker i ämnet. De flesta är utgångna och av övriga finns ingen i London. Men jag hittar något lika bra; en Rothsteinlänk till pionjäråren på 30-talet och till den tidens sovjetiska fotografkolleger. Boken heter »Propaganda & Dreams - photographing the 1930s in the USSR and The US«, är skriven av Leah Bendavid-Val och flödar över av emblematiska bilder.

Men kom ihåg: det här är en artikel som bygger på principen om datorlös surfing, den visar hur det ena leder till det andra, hur ett droppat namn skapar nya och varför man bör följa med den våg som då bildas; men den stannar inte upp och dyker inte ner i djupet. Därför, helt kort: »Propaganda & Dreams« handlar om de fotografer som i mitten av 30-talet kom att arbeta för FSA (Farm Security Administration), ett regeringsorgan med huvudsyfte att hjälpa de bönder och lantbrukare som ställts på bar backe av depression och dåligt väder. Fotograferna skulle dokumentera hjälpinsatserna, med sina bilder gjuta mod och framtidshopp i den amerikanska allmänheten. Men uppdraget växte - det togs över 100 000 fotografier inom loppet av en handfull år - och snart riktade fotograferna sina kameror mot allt som kom i deras väg: avfolkade byar, danstillställningar, fattiga heminteriörer, fackföreningsmöten, småstadsliv osv.

Om vi blundar och försöker visualisera det amerikanska 30-talet med dess misär och New deal-politik kommer bilder upp i vårt inre som helt säkert är tagna av Arthur Rothstein, Walker Evans, Dorothea Lange eller Ben Shahn - fyra av de stora i den tidiga amerikanska fotojournalistikens historia.

Men, visar Bendavid-Val i sin bok, de hade tvillingsjälar i Sovjetunionen, fotografer som under svåra umbäranden reste runt och dokumenterade, som tog liknande bilder, som ville skildra hur smuts och fattigdom kunde bekämpas, som ville använda sina kameror i bygget av ett bättre och rättvisare samhälle. Visst, det fanns naturligtvis skillnader: ryssarna var gärna storslagnare, hyllade oftare kollektivet och hade lättare att få ut sina bilder i dåtidens mest lästa tidningar. I dag är de bortglömda: kanske inte Rodchenko, men Markov-Grinberg, Ignatovich, Langman...

Att ni läser deras namn här och nu är bara en tillfällighet, en slump, en bieffekt av att Rob Stoner spelade bas i Robert Gordons band på Droskan i somras.

Woundrous strange, säger Horatio till Hamlet som svarar »...there are more things in heaven and earth, Horatio, than are dreamt of in your philosophy«. »Woundrous strange«, som jag tror brukar översättas »högst sällsamt« när Horatio och Hanlet pratar svenska, är också titeln på den bok jag hittar i London om Andrew Wyeth. Den har undertiteln »The Wyeth Tradition« och presenterar, förutom Andrew, hans son James, hans far N.C. och dennes läromästare Howard Pyle. Alla är de konstnärer och alla karakteriseras de som realister - men det finns något fördolt i deras verk, något trolskt, hemlighetsfullt under ytan, något »högst sällsamt" och mystiskt i den vardag som de troget återskapar. Mest gäller det här Andrew Wyeth, den störste av dem, i dag i 80-årsåldern och fortfarande verksam. Hans »Christinas värld« från 1948 är en amerikansk ikon i jämnhöjd med James Whistlers porträtt av sin mor och Grant Woods »American Gothic«. Mycket finns att säga om Andrew Wyeth och »Christinas värld« - men inte här och nu.

En tavla av Andrew Wyeth lär kosta en miljon eller så. Har man nått en sådan position måste man vara älskad och är därför också dömd att bli hatad. Jag bläddrar i boken, tittar på en måne bakom isdroppar som hänger från ett tak, tomma sjöstövlar på torra land, äkta makar som sover för öppet fönster, en man som har lagt sig i sin båt för att dö - högst sällsamt - och jag kan förstå både dem gillar det här och dem som fnyser åt det. Men, herregud, han är ju Howies farbror och som Howie spelar på Dylans »Hurricane! Jag glider in i supportergänget. Det här är konst i min smak.

Jag tittar på farfar N.C. Wyeths bilder. Det rör sig mest om bokillustrationer från 1900-talets första decennier: rafflande scener från »Skattkammarön«, »Den siste mohikanen«, »En världsomsegling under havet« och annat gammalt pojkgodis. Ett gott hantverk - och visst måste en sådan som Spielberg ha lånat friskt härifrån när han gjorde bildmanus till »Indiana Jones« och »Hook«..?

Jag lägger ifrån mig boken och tar tåget till Devon i sydvästra England. Uppdrag: släktträff. Min svägerska bjuder på en åktur efter kusten.


Plötsligt dyker det upp en namnskylt som säger Westward Ho! Utroppstecknet är inte mitt, det är byns. Märkligt, säger jag, högst märkligt med ett samhälle som har ett utropstecken efter sitt namn. Vi stannar och tittar oss omkring. Det är en semesterort men vädret är dåligt och gatorna och stränderna är tomma. Varför heter den Westward Ho? Jo, får jag förklarat: i staden intill, Bideford, satt i mitten av 1800-talet samhällskritikern och författaren Charles Kingsley och skrev en historisk sjörövarroman vars handling han förlade hit, till Devonkusten. Boken fick namnet »Westward Ho!«

I nuvarande Westward Ho! fanns vid den tiden endast en bondgård och några utspridda ruckel. Senare fick någon för sig att platsen skulle göra sig som semesterort och döpte skapelsen efter Kingsleys roman. Som turistattraktion har Westward Ho! aldrig blivit någon större framgång men den har fått en litterär anknytning till: Rudyard Kipling var under en tid elev i skolan här.

- Det sägs att man, om havet och vinden är på det humöret, kan surfa här. Men jag har aldrig sett det, säger min guide.

Jag återvänder nästa dag till London, bläddrar i »Woundrous Strange« och konstaterar: visst kan man surfa i Westward Ho! Jag var ju där och här är beviset: 1920 illustrerade N. C Wyeth en amerikansk utgåva av Charles Kingsleys roman och två av dessa illustrationer sprakar och gnistrar nu ur den bok som jag håller i handen.