Artikel / Krönika
Akkurat - en helig plats
Av Peter Söderlind

Heliga hus med rum där bardisken står som ett törstens altare där humle och malt offras för smaklökarna och ruset. De finns som en plats för oss vandrare för att vi ska kunna ställa ifrån oss vår stav och lyfta bägaren till en hyllning för de senaste stigar vi trampat upp eller de sånger vi skrivit. Dessa heliga platser ser man ibland direkt men ibland utvecklas de till det efter några återkommande besök, det sitter som man brukar säga i väggarna, och hos de som vistas i lokalen.

Man får inte glömma att många faktorer förutom glasets innehåll spelar in, en gudabenådad dryck kan förlora sin kraft i fel sällskap.

I denna krönika var tanken att fokusera på ett par stycken livsbejakande bardiskar men under arbetets gång blev inriktningen istället att fokusera på en enda.

Att valet föll på just den det gjorde har åtminstone tre anledningar:

1. Inte i någon annan svensk stad har min längtan till bardiskens lugnande verkan varit så stor.
2. Här finns maltdrycker i ett utbud som är svårt att hitta på andra platser.
3. Med Rootsy Live har denna plats också visat sig vara ett ställe som levererar musikupplevelser i toppklass.

Det är Akkurat jag talar om.

Redan på Björn Hults tid besökte jag Akkurat på söder i Stockholm. Som nyfrälst av ölgurun Michael Jackson, ej sångaren, blev det här den heliga plats att vallfärda till för en norrlänning som var på jakt efter drycker som kunde tillfredsställa nyfikna smaklökar. Mina första minnen från Akkurat är av en Björn Hult som går bakom bardisken med en näve jordnötter i handen och berättar för mig och mina föräldrar om en uråldrig Bowmore på samma sätt som en museitjänsteman berättar om gamla kungadräkter. Nyfikenheten på allt nytt man kunde få i glasen var omättligt, ruset blev till ett hinder för att upptäcka allt som stod till buds.

Akkurat blev i alla fall platsen för en stunds mediterande över en trappistöl i ett glas format efter den heliga graal. Här sjönk pulsen, här stannade Stockholm upp för en stund och även en vandrare från de mörka norrlandsskogarna kunde finna sin njutning och vara sig själv med en öl av högsta kvalitet. Måhända låter det som en reklamslogan men det här är the real stuff, inte någon ihopdiktad scen från reklammakare som vill sälja öl tillverkad långt från de norrländska skogarna men med norrland som lockelse.

Akkurat var ofta min plats för en öl efter jobbet som under en period på 90-talet var som säljare på Systembolagets enda ölbutik som låg på norra station. Vandringen, eller kanske ska jag säga pilgrimsfärden, från Norra Station drevs av tanken på det goda som flödade ur de polerade kranarna nära Slussen. I ett stressigt Stockholm blev det här ett andningshål, otaliga humlegivor fick offras för lugnet och mitt eget välbefinnandes skull, och gör så fortfarande med jämna mellanrum vid Stockholmsbesöken.

Musikmässigt började också mycket att hända här. Min glädje som turnéledare för bland andra Chip Taylor var stor när Akkurat stod på turnéplanen. Cirkeln började nu att slutas, god dryck och musik skulle finna sin gemensamma nämnare i Akkurat.

Höjdpunkten musikmässigt får jag nog säga var Deadmans senaste konsert. De levererade stort konserterna dagarna innan Akkurat men väl på scen framför bardisken tändes ytterligare en gnista i bandet. Någon timme innan konserten var lugnet backstage talande i sin tystnad, att det snart skulle bli fullständigt tryck på scenen visste alla och fokus flyttades istället till de dofter och smaker som fanns i glasen. Aberlours tunga sherrydoft blandades med de mjuka rökångorna från Ardbegs Lord of the isles.

Själv var jag mycket glad för att just Ardbegen var i mitt glas. En exceptionellt bra Ardbeg, de 25 åren på fat har varit vänliga nog att låta torvigheten få sitta kvar och mjukna med fatets smakämnen.

Minnet av denna Ardbeg kommer att förknippas med Deadman och just denna stund av meditativ tystnad där rökelsen som fyllde rummet kom från en eld som brann för mer än 25 år sedan. Vi talade om whisky, vi talade om musik, och inte minst, Steven Collins, sångaren i Deadman talade om Sagan om Ringen och hur en stund som denna kändes som ett av de stopp som hobbitarna gjorde på sina äventyr. Kan inte annat än att hålla med honom, en pub som Akkurat för onekligen tankarna till en värld där magin alltid är närvarande och goda drycker flödar ur faten. Sedan får man leva med att en och annan ljusskygg person gömmer sig i hörnen.

Denna krönika började att skrivas en juninatt i ruset från en norsk IPA från Nögne Ö, en av Norges stoltheter inom ölvärlden. Ni förstår säkert min tanken med att knyta ihop säcken med Akkurat. För det var givetvis på Akkurat denna öl blev upphälld åt mig av två unga damer, ja de var faktisk två om saken och den skumkrona som slutligen blev klar var det definitivt inget fel på. Detta var en öl innan återresa med tåg till Göteborg och som brukligt ett kort stopp för lite vattenpåfyllnad i den oas som gör att vandringen genom Stockholms stressiga gator klaras av utan uttorkning.

Tilläggas ska att Stene på Akkurat hann med att bjuda på något extra gott till Nögnes fruktiga IPA. Denne bardiskens store tänkare och rockstjärna har nyligen lanserat ett album ingen bör missa. »Good enough for bad times«, en soulfylld platta jag bar med vördnad till tågstationen medan jag började tänka tanken på att kanske nästa krönika ska handla om en särskild plats nästa gång, en pub som är något utöver det vanliga.


Här kan du läsa Peter Söderlinds förra krönika Must Be The Whiskey.