Artikel / Krönika
Äntligen en bok om musikern Jerry Lee Lewis.
Av Rune Häger

Att skriva en bok om Jerry Lee Lewis kan inte vara speciellt svårt för en flink skribent.

Jerry Lees liv har varit kantat med skandaler och innehåller lika många sensationer som en ordinär TV-såpa i 12 delar.

Det är därför inte så konstigt att det finns ett antal böcker om honom och att de har det gemensamt att de djupdyker i smeten och gräver på skuggsidan av hans liv.

Det gäller även utmärkta böcker som Nick Tosches »Hellfire – The Jerry Lee Lewis Story« och Jimmy Gutermans »Rockin´ My Life Away«. Båda lika välskrivna och underhållande, men utan inriktning på att skildra det som är anledningen till att Jerry Lee har tagit en plats i både rockens och countrymusikens historia.

Men nu finns det äntligen en bok som handlar om Jerry Lee, musiken, konserterna och plattorna.
Joe Bonomo är språklärare och undervisar på Northern Illinois University några mil från Chicago. Sin fritid har han de senaste åren med beundran ägnat Jerry Lee. Och Bonomos bok, »Lost And Found«, skiljer sig radikalt från övriga Jerry Lee-böcker, för den handlar om musik. Det vill säga den musik som Jerry Lee har försett oss med från 1957 fram till nu.

Därför är den synnerligen givande att läsa, speciellt för oss som har följt Jerry Lee och hans karriär på grund av att vi gillar det vi hör.
Nu får vi äntligen bekräftat det vi har ansett hela tiden och det är två saker som Bonomo vill framhålla:

1. Jerry Lee Lewis har presterat världens genom tiderna bästa liveplatta inom rock´n´rollgenren.
2. Jerry Lee Lewis hör definitivt till världens genom tiderna bästa countrysångare.

Om detta skriver Bonomo på över 200 sidor, där han bygger texten på egna och andras ståndpunkter, intervjuer med kända och mindre kända branschmänniskor, tidningsartiklar och böcker. Tyvärr har han inte lyckats få ett samtal med huvudpersonen själv. Han avböjde alla inviter.

Boken är ändå en fröjd att läsa.

Vi får följa Jerry Lees karriär när han var som störst och sålde plattor i miljontals och vi får uppleva den panik som upptod i SUN-studion i Memphis, där Sam Phillips förgäves försökte hitta en väg tillbaka till hitlistorna, när Jerry Lees plattor bojkottades av radiostationerna.

Det var också en ny tid som hade börjat, en tid utan plats för rock´n´roll. Hela världen var på väg rakt in i det engelska popundret. Rock´n´rollen var närmast dödförklarad, precis som många av de tunga namnen i branschen: Buddy Holly fanns inte längre efter en flygolycka, där även Big Bopper och Ritchie Valens strök med, Chuck Berry hade polisen efter sig så fort han visade sig, Eddie Cochran var borta och Gene Vincent fick svårt att röra sig efter en bilolycka. Carl Perkins hade hoppat av från SUN och misslyckats i den fortsatta karriären. Och Elvis var sig inte lik efter lumpen.

Jerry Lee själv ryckte mest på axlarna och åkte runt på eviga turnéer där han spelade musiken som han själv gillade på småställen. Till och med när den stora popvågen var på gång och rock´n´roll började kännas som något farsan lyssnade på, fortsatte Jerry Lee på samma sätt som han alltid hade gjort. Ösig rock blandades med en och annan gammal countrydänga varhelst han framträdde ute på vischan. Och, visade det sig, i Europa, där han hade en publik som struntade i att rock´n´rollen var passé. Där kunde han kuska runt och fylla både konsertlokaler och rökiga småklubbar.

Den 5 april 1964 spelade Jerry Lee på ett berömt hak i Hamburg. Beatles hade spelat där i vecka efter vecka, som ett okänt brittiskt rockband och med fulla hus kväll efter kväll. Haket hette Star Club och här fanns en entusiastisk publik.

Den här kvällen visade sig vara speciell: Jerry Lee var i sitt livs form och fick alla gamla listlåtar att formligen dränka publiken i våg efter våg. Och publiken gav tillbaka. Hela konserten blev en som en VM-match i vilken gren som helst. Jerry Lee gav allt han hade och publiken fick så mycket den tålde.

Hela showen spelades in. Plattan kallades kort och gott för »Live at The Star-club«. När jag läste boken upptäckte jag att denna platta saknades i min Jerry Lee--samling. Så jag köpte ett ex och insåg att Joe Bonomo måste ha rätt: detta är helt enkelt världens bästa liveplatta i rock´n´roll-branschen. Den förmedlar allt det som är Jerry Lee, en unik man som kan få marken att gunga, som spelar piano på ett sätt som ingen annan har varit i närheten av, som sjunger varje sång med inlevelse så att man tror honom och som älskar att ge sin publik vad den vill ha.

Detta och lite till berättar Bonomo om i sin bok.

När det gäller den berömda plattan, sammanfattar han sina intryck så här: »Live at The Star-Club is the only album I know that can get you drunk even if there´s no alcohol in your house.«

Sedan övergår han till att ta upp Jerry Lees countryepok.

Under slutet av 1960-talet och början av 1970-talet producerades en lång rad LP-plattor släppta på Mercury-etiketten med både gamla och kända countrylåtar, men framför allt med nyskrivna låtar direkt för Jerry Lee. Producenten Jerry Kennedy fick »alla låtskrivare i stan« att skriva nya låtar direkt för Jerry Lee och de blev musik som han sög åt sig och tog tag i med ett överlägset framförande. Ingen av de stora countrynamnen i Nashville har varit i närheten av Jerry Lee, när han sjunger låtar som »What´s Made Millwaukee Famous«, »Another Time, Another Place«, »She Even Woke Me Up To Say Goodbye« och »Before The Next Teardrop Falls«
bland många andra, så är det sånger med berättelser som man tror är självupplevda av honom. Jag vet ingen annan är Willie Nelson, som kan komma upp i den här klassen. Det är formidabelt bra country, helt enkelt.

Men Jerry Lee har aldrig fått det där riktiga erkännandet av etablissemanget. Han nämns aldrig, får aldrig några utmärkelser och räknas inte in i countryvärlden som en fullvärdig medborgare.

Men det skiter han i, tror både Joe Bonomo och jag.

Och ett stort antal tunga namn uttalar sig i boken på ett sätt som visar att de högaktar Jerry Lee Lewis som en stor musikant och en unik sångare.

Boken heter alltså »Lost and Found«. Köp den!

Läs mer om Lewis, Jerry Lee