Artikel / Krönika
Memento: The Richard Lindgren Story
Av Urban Henriksson

»Memento« är en överväldigande påminnelse i form av en formidabel 3-CD-box som täcker in singer / songwritern Richard Lindgrens 15-åriga solokarriär. Richard tillhör en korsbefruktande musikscen med solister som Andi Almqvist, Pontus Snibb, Svante Sjöblom och Rag-And-Bone som fått vissa av oss att yra om Malmö som »Sveriges Austin« och Richard som »Malmös Dylan«. Från Bara till Brno, från Möllan till Barcelona, från Wien till Bakfickan på Köpenhamnsvägen. Häng med på resan när jag tar Richard själv till hjälp för att berätta hans historia.

BARA SCHOOL DAYS

Bara är en liten sovstad utslängd på slätterna öster om Malmö i närheten av den vackra Bokskogen. Det är dock knappast ett ställe där singer / songwriters växer på träd. Nåväl, Richard Lindgren (född 17:e mars 1968) växte upp här i alla fall.

- Jag kommer ihåg vår första spelning, jag var nog 12. Vår sättning var sång, orgel och trummor och det lät för jävligt, men vi tyckte vi var skitbra.

- Vi tog kända låtar och jag skrev om texterna (skratt). Paul Ankas »Diana« gjorde vi. Jag kommer inte ihåg vad vi kallade den, men vi skrev om den totalt.

- Skolaulan var fullsatt och vi blev fruktansvärt utbuade, även av alla mina polare som satt längst fram.

- Jag var lite envis där och gav inte upp. Jag tyckte inte det var riktigt så dåligt.

Något år senare var det dags att lära sig spela gitarr.

- Min morfar hade en husvagn parkerad utanför vårt hus i Bara. Jag lånade hans gamla gitarr, gick in i husvagnen och satt där i 3-4 dagar.

- Jag vägrade komma ut innan jag kunde spela hyfsat. Jag hade med mig en grepptabell in, hur man skulle sätta ihop ackorden så att det lät bra.

- Mina föräldrar var oroliga men de satte mat utanför dörren.

- Efter det kunde jag också spela gitarr i bandet jag hade, inte bara sjunga.

Richard skulle också få sin revansch i skolan.

- När jag gick ut nian då var det mer att man fick sjunga på avslutningskonserten. Då var det annat ljud i skällan och ingen som buade minsann.

ELVIS, JOHNNY CASH & DYLAN

- Mitt första egentliga minne av bra musik, det är Elvis och Johnny Cash. Mina föräldrar hade en massa skivor med dem.

Men Dylan kom väl rätt tidigt till dig också?

- Jo, det var väl han som kom sen. Det var nog 1979 genom en kompis jag hade.

- Det första jag kommer ihåg om Bob Dylan var att hur fan kan man sjunga så jävla bra? Jag vet att det finns en hel värld därute som inte håller med om det, men det struntar jag i.

- Jag kände direkt, att det här fattar jag. Det är bra på ett helt annat sätt, och det tycker jag fortfarande.

Andra favoriter?

- Townes ja. Det är en nästan lika stor favorit som Dylan. Både Townes och Hank Williams har jag lyssnat mycket på. Även gammal blues som Robert Johnson och Blind Willie McTell. Och Billie Holiday.

- Jag lyssnar väl mer på »äldre artister« än samtida med mig själv.

LATIN SCHOOL DAYS

Efter nionde klass var det dags att lämna sovstaden.

- När jag var 16 flyttade jag in till Malmö och gick gymnasiet här. Bodde med min syster i början men hon försvann snart till Grekland, sen bodde jag själv.

Richard läste Humanistlinjen på Latinskolan och kom där att möta två av sina absolut bästa vänner.

- Det var där jag träffade (min namne) Rikard Lindgren som nu har (puben / spelstället) Bakfickan. Vi gick i samma klass, en språklinje med nästan bara tjejer.

- Han brukade säga: »Sen när jag blir äldre så får jag öppna nån bar så har du någonstans där du kan hänga och spela.« 20 år senare blev det så!

Givetvis utnyttjade vännerna att de hade samma namn.

- Ibland när läraren frågade: »Richard vad tycker du om det?« så svarade den av oss som kunde.

Och den andre vännen var Andi Almqvist?

- Andi träffade jag också på gymnasiet. Första gången vi träffades hade vi spanska ihop. Jag satt längst bak och han kom in och satte sig bredvid mig.

- Andi sa att jag satt där med solbrillor på mig och sa inget. Efter en stund tittade jag på honom och sa: Diggar du Bob Dylan?

- Hade han inte svarat ja hade jag inte pratat med honom mer, men han påstod att hans föräldrar hade ett par Dylan-plattor som han hört.

Andi gick hem och förkovrade sig.

- Det visade sig att han var en rätt bra kille (skratt).

- Han började spela då i princip, han kom in på det genom mig.

Den första låten de skrev tillsammans var »Mezcal Mae«, en favorit både live och på deras skivor. En tidigare outgiven version finns på Memento.

- Vi har spelat ihop väldigt mycket under olika perioder av våra liv. Inte alltid, men eftersom vi rest så mycket ihop och spelat, så delar vi en lång historia och många minnen.

- Men det tog rätt lång tid innan han bestämde sig om han skulle satsa på ritandet eller musiken.

Andi Almqvists teckningar och serier publicerades under flera år i Sydsvenska Dagbladet. Huvudfiguren var lik Richard utseendemässigt.

Hur kändes det att bli seriefigur?

- Det var nästan roligt hela tiden, inga fler kommentarer.

- De är inte sanna allihopa...men vissa är sanna till 100 procent.

BRILLIANT MISTAKES, KETTLEFISH & TURTLE STEP

Under några år i slutet av 80-talet hade Richard bandet Brilliant Mistakes. Ett vanligt rockband med två gitarrer, bas och trummor. Hälften var Richards låtar, andra halvan covers.

- Namnet hade vi snott från Costello-låten »Brilliant Mistake« på King of America-plattan.

- Sen hade vi ett band som hette Kettlefish (ca 1992-1994). Det var betydligt mer countryinspirerat, bluegrass och en del irländska klanger också. Det finns låtar från den tiden som »Hello Mystery World« (som kan höras på Memento).

- Vi spelade rätt mycket ute under den perioden och var del av en scen med Bombyces Bryggeri och Åtta Bier Ti Min Far. Det minns jag som en lycklig tid.
Restaurangen Zorba på Bergsgatan där de ofta spelade hade deras gemensamma vinylsingel i jukeboxen. Kettlefish bidrag var »Goodbye Rosie« som finns med på Memento i en tagning från 2006. Ifall någon mot förmodan undrar vad de övriga låtarna på singeln hette, så var det »Leif Volvo« (Bombyces) och »Sicken Räli Karrajävel« (Åtta Bier).

Varje söndagkväll under en period träffades medlemmarna från de tre banden plus Andi och lite annat löst folk på puben 27:an (nuvarande Nyhavn) på Möllevångstorget.

- Vi beställde in en stor gryta som alla åt av. Alla hade instrument med sig. Så blev vi sittande där halva natten, vi spelade och förde en massa väsen.

Pubinnehavarna tyckte det var helt ok efetrsom det drog dit en massa hangarounds som också konsumerade mat och dryck.

- Sen skulle alla upp och jobba på måndagen, och det gick ju sådär...

Efter Kettlefish fick Brilliant Mistakes en ny chans.

- Jag använde namnet igen 94-95 med andra musiker, bland annat en tjej som spelade saxofon. Förutom en del livespelningar mynnade det inte ut i något konkret.
Det fanns även ett litet sidoprojekt till Brilliant Mistakes som kallades Turtle Step. En trio med dragspel, mandolin och akustisk gitarr som lät både irländskt och country. 50/50 mellan Richards låtar och covers.

- Det var då jag började ta mitt låtskrivande på allvar.

FÖRSTA CD:N

Sommaren 1996 var det dags att realisera drömmen om en fullängdsskiva i eget namn.
- På den tiden var det ingen som var ett dugg intresserad av att ge ut en skiva med mig. Men det var ett seriöst projekt som jag bekostade själv.

- Jag finansierade skivan genom att spela 35 kvällar i sträck på Öland. Högst uppe i norr i en liten håla som heter Byxelkrok, ett semesterställe. Där fanns två ställen: Marinan och Sjöstugan. Jag spelade på Marinan.

- Det var hårt, fyratimmarsspelningar varje kväll och ALLA skulle bjuda på dricka HELA tiden. Det var ett jäkla festande och jag var helt förstörd när jag åkte därifrån.

På dagtid försökte Richard sova ikapp, men det gick inte så bra.

- Det var rätt mycket bofasta sjömän som var hemma under sommaren. De klättrade upp på min balkong på hotellet och väckte mig för att jag skulle dricka öl med dem, varje dag.

Tillbaka i Malmö spelades skivan in och såldes i lokala skivaffärer och på livespelningar. Sju av låtarna finns med på Memento. »Goodbye Rosie« och »Memphis« är dock i nyare versioner. »Mixed-Up World« och »I Won't Recall You At All« är snygga Dylanpassningar med piano, hammond och flödande melodier.

»Black Morning, Black Train« är inspirerad av filmen »Zigenarnas Tid« och Richards möte med Emir Kusturica i en bar. »You Know Who Your Lover Will Be« är en bluesig folksång med bara Richards röst och en akustisk gitarr och »If My Name's Ever On the Tip of Her Tongue« är en eftertänksam månskensballad kryddad med en gråtande steelguitar.

BARANOVA STREET

Nästa skivprojekt var Outtakes From Baranova Street 1998.

- Jag satte ihop inspelningar som jag hade liggande. Vi färdigställde 200-300 exemplar som skulle säljas på gig i Österrike.

- På skivomslaget ser det ut som jag har en pälsmössa på mig, men det är min frisyr. Bilden på baksidan är min farmor som sitter och spelar gitarr, 1922.

Fem av låtarna är med på Memento, fast »Drunk On Arrival« är en nyare tagning. Waterboys-inspirerade »Hello Mystery World« och »I Can't Deliver That« där banjo och piano springer sida vid sida är inspelningar från 1994 med Kettlefish. »Goner« har också hämtat inspiration från Irland men Tiina W Edrings »harmony vocals« ger även Emmylou Harris-associationer. Richard behövde en låt till för att fylla ut skivan så han skrev »Untitled« och gick direkt in i studion och spelade in den ensam med sin akustiska gitarr.

Titellåten »Baranova Street« är inte med på Memento men den utgör den engelska förlagan till Richards enda svenska låt »Regn över Möllan« som återfinns på Malmö FF-CD:n »Blådårar 2« från 2002.

Det finns ju alltid en diskussion om man skall sjunga på engelska eller svenska?

- Jag har fått höra det hela mitt liv men jag kommer inte att ändra på det så här långt in i karriären. Det är bara att köra på som det är.

- Cornelis och Peps kanske, men annars lyssnar jag inte på svenskspråkiga artister över huvudtaget.

TJECKIEN & ÖSTERRIKE

Baranova Street är en gata i Prags zigenarkvarter, där Richard hade en favoritpub. Apropå Prag så pressas Memento-boxen där.

- Det känns bra. Det är nästan mitt andra hem. Jag har varit 37 gånger i Tjeckien och rest omkring där.

- Kommer man utanför Prag blir det genast billigare. Så gillar jag också den näst största staden Brno. Det är en rätt så ruffig och hård stad med tuff jargong och slitage.

För att komma i rätta Tjeckien-stämningen föreslår jag att ni lyssnar på min favoritlåt med Richard, »Back To Brno«, ett par-tre gånger. Den finns både på Memento och dubbel-CD:n A Man You Can Hate.

Take me back to Brno when it rains
Let me walk down your streets again
Excuse me honey for my drunk Irish manners
Take me back to Brno when it rains»
«Let me cool down in your arms again

I Tjeckien hade Richard och Andi en del halvofficiella smågig. Annat var det i Österrike.

- Jag och Andi spelade rätt mycket i Österrike. Vi åkte runt och spelade i Wien med omnejd. Det var reguljära spelningar, ibland 2-3 kvällar på samma ställe.

- Andis syster bor i Wien så det kostade inte en spänn att bo där.

- På vägen hem hoppade vi av i Tjeckien och gjorde av med pengarna vi tjänat på gigen. Ibland kunde man stanna där en månad.

- Så gjorde vi en gång i halvåret under flera års tid. Det var fruktansvärt roligt och jag sticker gärna dit igen (nu är det 7-8 år sen sist).

- När jag är ute och reser försöker jag i princip skriva varje dag. Även när jag är hemma försöker jag skriva något varje dag, bara för att hålla det igång. Men framförallt när jag är ute och reser, då blir det kanske 2-3 timmar om dagen. Även om det blivit sent kvällen innan försöker jag ta mig upp och gå och sätta mig på nåt ställe och skriva.

AUSTIN 1998

- I Austin då skrev jag hela tiden. Jag var där i två månader.

- Det var meningen att jag skulle gå i en musikskola i Los Angeles, men det var mest för att finansiera trippen. Jag blev ju antagen, men hade inga planer på att stanna där. Skolan betalade dit- och hemresan plus lite till.

- Den hette Voc tror jag, för gitarristernas hette Guit. Jag fick göra antagningsprov själv här hemma som jag skickade över till dem. Skolan var bara för att utveckla sången / sångrösten (inte låtskrivande).

Men du har ju redan din röst?

- Ja, så jag tyckte inte att jag behövde stanna där (skratt).

- Jag räknade ut att jag var i Los Angeles i exakt 16 timmar.

- Sen hoppade jag på en Greyhoundbuss som åkte hela vägen till Austin. 36 timmar tog det. Skitkassa bussar med klibbiga plastsäten osv. Swebus är rena rena lyxen i jämförelse.

- Den stannade bara på McDonalds hela tiden så jag åt ingenting, men det roligaste var att man inte fick ta öl med sig på bussen, och det visste jag ingenting om.

- Jag satt längst bak och hade bunkrat upp rätt bra. Hinkade bier helt öppet, det var ju varmt som fan. Så kom de ju på mig och jag blev tillsagd.

- När vi kom till Phoenix, Arizona efter 7-8 timmar kom det upp två stränga vakter på bussen och konfiskerade ölen.

- Men så stannade den i El Paso också, en söndag mitt på dagen.

En skum medpassagerare vid namn David Reynolds hade sett ölincidenten.

- Han tog med mig till det här mariachistället. Det var bara en stor ljudisolerad dörr och man hörde ingenting. Det var precis bakom busstationen och vi hade rast i två timmar.

- Man knackade på dörren och den öppnades. Därinne var det världens ös, fullt ös på bandet och fullt med mexikanska kvinnor. Det var helt fantastiskt. Jag tog några öl medan David Reynolds försökte kränga lite valiumtabletter för att finansiera sitt fortsatta resande.

Den tidigare outgivna låten »David Reynolds' Last Ride« finns med på Memento och handlar om hans livsresa.

- Vi kom till Austin klockan sju på morgonen. Det spöregnade och jag undrade var skall jag nu bo?

- Jag stannade på ett motell första natten, men sen hittade jag och min kompis Benny ett billigare ställe där vi stannade i två månader.

Benny Mårtensson spelar bas och är med på de flesta av Richards studioinspelningar fram till 2000.

- Vi var runt på olika spelställen i Austin som Continental Club, Hole In the Wall och La Zona Rosa.

- Jimmy LaFave var bra, han körde mycket Dylanlåtar. En kväll frågade han publiken om de ville önska någon Dylanlåt.

- Jag ropade »Tonight I'll Be Staying Here With You«!

- »Oh my god, I hope not« svarade Jimmy. Men vi bytte skivor efter konserten.

- Redan innan vi åkte till Austin hade vi kollat in vad det fanns för mikrobryggerier där och när de hade happy hour. Vi hade till och med gjort en karta som man kunde gå efter på dagarna.

- En kväll när vi spelade biljard fick jag ryggskott, men vi tog ändå en taxi till en konsert. I förbaren stod en stor, bedagad kvinna och sa: »Du är alldeles för full för att komma in i konsertlokalen«.

- Nej, nej, jag har ryggskott. »Oh förlåt, jag skall genast hjälpa dig«.

- Så gav hon mig en gigantisk painkiller och ett glas whiskey. Jag svalde det och ryggen rätade ut sig på en gång.

- Sen gick vi in i en jättesal där ett fantastiskt bra countryband spelade. Jag och min polare var de enda i publiken. Vi fick stå där hela kvällen, det var ju pinsamt att lämna när man var enda publiken.

- Dan efter när »bedövningen« släppte fick jag ont i ryggen igen. Fick ligga tre-fyra dar på hotellet och kolla Simpsons.

- Jag har varit i New York en gång också. Jag stannade i 17-18 dagar och det är också en favoritstad. Där skrev jag »From Camden Town To Bleecker Street« (som finns med på Memento och A Man You Can Hate).

BAD-LUCK STORIES & ANDRA SESSIONER

Samma år som Austinresan gick Richard in i skicklige producenten Martin Hennels studio för att spela in två låtar tillsammans med Andi, Pontus, Benny, Fredrik Savbrant och Jörgen Wernefeldt. »One Step Behind« som fått äran att inleda Memento är från denna session.

Nästa album blev Bad-Luck Stories 1999. En skiva som få känner till, och ännu färre äger.

- En akustisk skiva jag gjorde för att sälja på spelningar i Österrike.

- Omslagsfotot på mig är taget på nöjesparken Pratern I Wien när jag promenerar där en öde vinterdag med Orson Wells-hjulet i bakgrunden.

Skivan innehåller 13 låtar med bara Richards röst och hans akustiska gitarr. På Memento kan vi höra Richars inspelning av Townes Van Zandts »Brother Flower«.

Nästa försök att få ihop ett album gjordes i Sebbarp ute på den skånska landsbygden dit Richard släpade med sig ett gäng musiker. Ett tiotal låtar spelades in men det blev ingen skiva och inspelningarna blev liggande fram tills nu. Två lugna, atmosfäriska låtar valdes ut till Memento. Hank Williams »I'm So Lonesome I Could Cry« som Richard sjunger med rutinerade Maria Blom och egna kompositionen »Passenger« där Richard tar sig igenom den personliga texten halvt viskande.

I'm the only passenger on the train
Maybe you're better off without me
My destination's unclear
A little mystery to me

RYAN ADAMS & POSTCARD FROM ELSEWHERE

När Ryan Adams släppte sin legendariska solodebut »Heartbreaker« år 2000 kom han till Stockholm och Malmö för spelningar. Richard agerade uppvärmare på båda gigen.

- Honom lärde man ju känna lite också. Vi gick ut på krogen efter spelningen i Stockholm. Vi var rätt så sänkta dagen efter, men han tog sig snabbare till Malmö än vad jag gjorde.

- Han kom tillbaka till Malmö året efter. Då träffade jag honom på (restaurang) Möllan. Ryan sa till mig: »Va fan har du varit, jag har letat efter dig«.

- Så började vi snacka i baren men då kom hans manager fram och sa: »Stop, you two are not allowed to socialize. You are not good for each other«.

- På fullt allvar. Skitsamma, men Ryan var en rätt kul filur.

Våren 2003 kom Richards första skiva där han inte behövde agera skivbolag själv. Omnichord hette skivbolaget och plattan var Postcard From Elsewhere.

* Det var då det tog fart för dig?

- Det kan man nog säga. Jag fick skivkontrakt och en större publik och efter det har det ju kommit en ganska jämn ström av skivor från mig.

Omslagsfotot och alla bilderna i bookleten av en rökande, drickande, pianospelande och skapande singer / songwriter tycker jag ger ett ganska Ryan Adams-inspirerat intryck.

- Det låg kanske lite i tiden med »Ryanstuket« på omslaget.

Kompbandet kallade sig helt oblygt för Creme de la Creme. Det bestod av gitarristerna Pelle Jernryd och Pontus Snibb, pianisten Mats Bengtsson, basisten Micke Nilsson och trummisen Conny Städe. Andi var också med på ett hörn.

Postcard From Elsewhere är Richards »Blood On the Tracks«. Låtarna »Grand Hotel«, »Blue Sky Shut« och »Sweet Buttercup« (som alla även ingår i Memento) förmedlar starka känslor av tomhet, saknad och bitterhet.

I don't need no friends, they kill me when I'm asleep
I don't need no lover, the hurt just cuts too deep
Why does friendship needlessly grow sour?
Why did our love wither like a flower?
How I miss you now...» («Grand Hotel»)
«My trunk is loaded with regrets
All those things I shouldn't have said
Sweet buttercup (»Sweet Buttercup«)

»Lone Star Blues« beskriver målande den tidigare nämnda Greyhoundbussresan mellan Los Angeles och Austin. Även låtarna »Tennessee« och »Memphis« är såklart USA-inspirerade även om våran singer / songwriter uppriktigt erkänner följande i »Memphis«: I've never been to Memphis, 'cept for in a dream.

Kompbandet Creme de la Creme övergick gradvis till att bli Transcendents som hade följande starka uppställning under de aktiva åren 2003-2006:

Sång & gitarr: Richard Lindgren
Gitarr & sång: Pontus Snibb (Jason & the Scorchers, Bonafide, Buckaroos, Stacie Collins, Wiehe, Mats Ronander m.fl.)
Bas: Micke Nilsson (Bonafide, Snibb, Brickhouse m.fl.)
Trummor: Håkan Nyberg (Nisse Hellberg, Snibb, Buckaroos, Wiehe, Fjellis, Dan Hylander, Nationalteatern plus 100 till)

Förutom Richards låtar spelade de gärna covers av Townes, Stones, Dylan och Hank. Låtar som »Pancho and Lefty«, »Dead Flowers« och »I'm So Lonesome I Could Cry« är bra exempel.

ÅRHUS SESSIONS

Henrik och Sören Poulsen är två danska musiker bosatta i Århus som Richard blev presenterad för när han var på en soloakustisk småklubbsturné i Danmark.

- Nästa gång jag kom dit spelade vi 30-35 låtar ihop efter att ha repat i kanske två timmar. Det bara satt. Det var något magiskt som hände.

Tredje gången Richard kom till trakten var som uppvärmare till Ane Brun på en Skandinavienturné sommaren 2005. Richard fick inte plats i turnébussen så han åkte DSB-tåg mellan spelningarna. Inga problem, tyckte han, och använde restiden till att skriva några nya låtar. Och snart fick han träffa Poulsens igen.

- De spelade med mig på sista giget på turnén i Horsens nära Århus.

- Efteråt körde vi till deras studio mitt i natten. Jag började spela in själv akustiskt vid fyratiden på morgonen och så var det färdigt vid 5-6. Sen sa jag: Ni får se vad ni kan göra med detta.

- Nån vecka senare damp det ner i brevlådan. Då hade de lagt till och snyggat till med orgel, trummor och bas.

- Det var ett väldigt enkelt och behagligt sätt att spela in för mig. En slags »efterfest med bandaren på«.

- De inspelningarna tillhör mina favoriter. Vi spelade in 7 låtar varav 3 är med på Memento.

»Doubt« är en långsam pianoballad med lite tågreferenser. »My Kind of Place« är en mörk, rökig bodegaballad där artisten ser livet passera förbi utanför fönstret och det kan man kanske säga även om »If Only She Came Walking By«, möjligtvis målad med lite ljusare penseldrag. »Den är romantisk« säger Alice, 8 år, när hon passerar förbi min stereo.

SALVATION HARDCORE

Acke Bengtsson har tidigare gett ut skivor som Karl Kanga och Hardliners. Nu driver han Varispeed Studios i Klågerup, grannby till Bara. Här i denna rymliga, vintageutrustade studio spelades albumet Salvation Hardcore in under tre dagar i augusti 2005. Skivan släpptes året efter på Ackes bolag Scandinavian Recordings.

Reglerna var enkla. Allt skulle spelas in live och med akustiska instrument. Musikerna satt i en cirkel med mikrofoner och spelade.
- Han som spelade fiol visste inte om hur vi tänkte spela in så han sa: »Då kommer jag imorgon och lägger på mina fioler«.

- Nej, det gör du inte alls, sa jag. Vi spelar in tillsammans och det läcker i alla mickar.
Musikerna var Transcendentsgänget Snibb, Nilsson och Nyberg förstärkta med strängvirtuoserna Pelle Jernryd (dobro), Magnus Edring (banjo), Johan Pihleke (mandolin) och Stefan Santesson (fiol).

Tio av 13 låtar på Salvation Hardcore är representerade på Memento. »Mezcal Mae«, »One Step Behind«, »Goner« och »Five Pints and a Wink From Gwendolyn« är andra versioner. Det räcker med att spela inledande spåren »Song of Calamity« och »Portion of Love« för att inse att den här skivan är så nära vi kommer Waterboys Fisherman's Blues-sessioner i Sverige. »Bad News« har också ett härligt flöde i melodi och instrumentering. »Goodbye Rosie« som Richard spelade redan på Kettlefish-tiden får här ett väldigt snyggt arrangemang med en helt avskalad första vers innan stränginstrumenten drar iväg med melodin. Lugna låtarna »When My Days Are Done« och »Take Tomorrow« ingår också i Memento liksom två outtakes från sessionerna: tidigare nämnda »David Reynolds' Last Ride« och Townes-covern »White Freightliner Blues«.

BARCELONA

Jag ber Richard berätta om de tidigare okända (och outgivna) »Barcelona Sessions« från 11:e september 2007. Hela 8 låtar härifrån är medtagna på Memento.

- Min syster bor i Barcelona och jag har varit där 10-15 gånger. Hon är gift med saxofonisten Fredrik Carlquist som är en etablerad jazzmusiker där. Han spelar ofta med de här två killarna Garry Fimister (ståbas) och Joe Smith (trummor).

Joe Smith?

- Ja, de brukar skratta åt honom när han checkar in på ett hotell...

- De spelar ofta på ett ställe som heter Robardors. Trummisen var bra polare med barägaren så han hade nycklar till stället. Vi gick dit en söndagsförmiddag och riggade upp grejorna. Där fanns redan ett piano (som Richard spelade på). Väldigt enkel utrustning.

- Stället ligger i ett rätt så ruggigt område. Horstritan går utanför. De skrek åt varandra emellanåt.

- »Nu kan vi inte spela in för nu bråkar hororna på gatan«. Det var sånt jäkla liv så vi fick spela in i pauserna.

Med tanke på förutsättningarna, söndag förmiddag med en jazztrio, är det ju inte helt chockerande att det låter jazzigt, rökigt, släpigt på ett skönt tillbakalutat sätt. Vispande trummor, följsam ståbas, klinkande piano och en solande saxofon. De drar igenom tre covers: Dylans »Blind Willie McTell«, Cohens »Famous Blue Raincoat« och Tom Waits »Tom Traubert's Blues«. Resten är Richards kompositioner. »Drunk On Arrival« som senare spelades in i en lite snabbare version på A Man You Can Hate. »Five Pints and a Wink From Gwendolyn« som handlar om en holländsk servitris på en liten bar i Barcelona. Basisten Garry Fimisters berättelser om sin uppväxt i Skottland inspirerade Richard att skriva låten »Aberdeen«. Även »Drinking Down Sorrow« och »Silver« som han skrev på en tapasbar strax utanför Barcelona är från dessa sessioner.

A MAN YOU CAN HATE

2008 fick Richard skivkontrakt med inga mindre än Rootsy. Något han är mäkta nöjd med.

- Nu kan jag ge ut boxar, dubbelplattor och liveplattor (skratt).

Dubbelplattan är såklart A Man You Can Hate och den är en milstolpe i Richards karriär.

- Den har ett speciellt sound och det är mycket (Magnus) Nörrenbergs (multi-instrumentalist, arrangör, producent) förtjänst. Hur han har mixat ihop det. Han la ner ett gigantiskt arbete.

- Vi spelade in allt live först. Sen så la vi om vissa saker. Då var vi mycket i hans lägenhet. Vi satt där och rökte. Sen kom folk som skulle göra pålägg in genom dörren, och började genast hosta...

- Lite gitarr, lite sång och nere i hans replokal spelade vi in hans B3:a som befann sig där. Vi jobbade nästan varje dag under hela hans semester, stenhårt.

Fansens favoriter och skivans nyckelspår är tidigare nämnda »Back To Brno« och titellåten »A Man You Can Hate« där Richards trogne vapendragare Janne Adolfsson låter sin mandolin bubbla över i starka Waterboys-vårkänslor samtidigt som Richard å sin sida sjunger:

I'm a man of disaster, babe»
«I'm a busload of troubles..»
«Who did you wanna meet, what did you expect
to find at the bottom of the sea?
Well, there's only lowlife baby
and there's only shit like me

Andra bra låtar på A Man You Can Hate och Memento är livefavoriten »Lighthouse In the Dark« (den man tror heter »You Can Count On Me Baby«) och de lugnare »Dead Man«, »How Long?« och »I Don't Belong In This World Anymore«. »Aberdeen«, »Doubt« och »Drunk On Arrival« finns på Memento i andra tagningar.

Men eftersom starka låtar som bland annat »Marlene«, »Song For Frieda« och »Home Is Anywhere« inte fick plats på Memento är ändå A Man You Can Hate en skiva man måste äga, och den är lätt att få tag på!

Vanligaste musikerna på skivan förutom Richard själv, Janne Adolfsson och Magnus Nörrenberg är grabbarna Poulsen från Århus, skönsjungande Micke Nilsson och Magnus »Brickhouse« Andersson plus strängbändaren Svante Sjöblom.

POETS DROWN IN LAKES & ANDRA LIVESPELNINGAR

Bara ett halvår efter dubbelskivan är det dags för nästa Richard Lindgren-projekt. En live-CD med titeln Poets Drown In Lakes inspelad på St Gertrud i Malmö 15:e april 2009. Det ovanliga med denna skivan var att man kunde boka den när man köpte konsertbiljetten och sedan fick man skivan i brevlådan efetr 14 dagar.

- Fast vi klarade det faktiskt på 12 dar, det var kul.

Denna kombination av konsert och livealbum kallades för Rootsy Takeaway och den finns fortfarande att köpa.

Musikerna som kompade Richard på konserten var Micke Nilsson (ståbas), Janne Adolfsson (mandolin) och Svante Sjöblom (National, dobro & banjo). Annars har Richard på livespelningar från 2007 fram till nu ofta kompats av gruppen Southern Union som består av Marcel Strub (trummor), Anders Thorén (piano), Dan Englund (bas) och Johan Melin (gitarr).

Titellåten och Woody Guthries »Deportees« kom med på Memento. Annars får vi höra exempel på Richards livefavoriter som »Song of Calamity«, »Grand Hotel« och »Five Pints and a Wink From Gwendolyn«.

Du har gjort rätt många livespelningar genom åren?

- Sen 88, 23 år, från 40-50 till 100 spelningar om året, det är ganska olika. Det blir en hel del, säkert över 1500 spelningar.

- Jag måste säga att det är lite svårare med åren. När man var yngre tyckte man, va fan, tog det lite med en klackspark. Man bara lirade och hade kul.

- Nu känns det mer som det verkligen är på allvar. Förväntningarna är högre. Folk förväntar sig att det är bra och håller en viss kvalité.

- Då blir man mer medveten om det och då kan man bli lite mer nervös än då man var yngre. Då var man mer kaxig, »ja vadådå?«

- Framförallt då man spelar ensam är det ju rätt tufft. Det är precis när man börjar, slår an de första ackorden, sen släpper det. Och de tio minuterna innan man går upp på scenen, då.

Richard har spelat på samma scen som Ryan Adams, John Hiatt, Little Feat och Mary Gauthier. Hon föll stenhårt för Richards musik och har skrivit en lång hyllning till honom i Memento-bookleten.

»Richard Lindgren's songs introduce me to pieces of myself that I didn't have words for until he sang them. This is the best a songwriter can hope to give a listener, the most a songwriter can offer«.

Hur känns det att bli hyllad av Mary Gauthier?

- Det känns nästan lite overkligt. Det är ovärderligt det hon skrivit om mig. Vi kom ju väldigt bra överens och fann varandra direkt.

MEMENTO RELEASE & FRAMTIDSPLANER

Releaseparty för Memento-boxen hålls på Babel i Malmö torsdagen den 7:e april. Det blir tre timmars musik och drygt 30 låtar. Richard inleder solo innan han går över till trioformat. Sen blir det en jazzigare avdelning med Fredrik Carlquist. Slutligen fullt ös med hela bandet, som är Magnus Nörrenberg, Janne Adolfsson, Jon Eriksson, Conny Städe och Eva Malling.

Blir det något nytt material?

- Två-tre nya kanske, i det akustiska setet.

- Jag har redan börjat spela in låtar till nästa skiva. Det är fortfarande i babystadiet men jag har spelat in åtta låtar som jag är rätt nöjd med.

- Det var jag, Jon och Janne. Danskarna Poulsen var här när jag lade grunderna. Sen tog de med sig tejperna till Danmark för att fila på dem.

- Men man kan inte spela in alla låtar på det sättet, kanske tre av de åtta. Jag kommer att åka till Danmark någon gång i sommar och fortsätta arbetet. Det är ingen panik.
Skivan är tänkt att släppas 2012.

Men nu är det Memento som gäller. Och Richard är sugen på att komma till en stad nära dig. I Sverige har han ju mest spelat i Malmö / Skåne och lite i Göteborg och Stockholm.

- Jag har ju inte kuskat runt i Norrland direkt, men vi får se om Memento kan föra mig dit nu.

- Allra längst upp vill jag och sen åka och spela mig genom Sverige ända ner till Skåne.
Richard och hans trogna akustiska gitarr.

- Kanske åka tåg, eller ha en chaufför.

- Jag är nöjd med en liten men hängiven publik som ständigt växer litegrann. Så att jag kan fortsätta och göra skivor.

Läs mer om Lindgren, Richard