Artikel / Krönika
Rune Hägers Top Ten
Av Rune Häger

Ingen har bett mig om det här och egentligen gillar jag inte listor.

Men jag gör detta ändå, kanske mest för att värva nya lyssnare till mina favoriter. Listan visar alltså vilka tio musikaliska artister jag helst har lyssnat på sedan jag började lyssna på musik. Och det var inte igår...

Kanske saknar många läsare några nutida namn, men finns de inte med här, så är det alltså för att jag inte har brytt mig lika mycket om dem som de gamla tunga namnen.

Tjejer då? Ja, jag hade ingen som gick in på Topp 10. Varför vet jag inte. Jag får fundera på saken.

Ja, då är det väl bara att presentera det tio största, enligt min enkla syn.

Jag börjar så klart bakifrån.

10. Elvis Presley

Det var mina tjejkusiner i Skåne som första gången spelade en Elvis-platta för mig. »Tutti Frutti« på en 78-varvare. Jag var kanske 13 år och nu visste jag vad rock´n´roll betydde för mänskligheten. Inget jag hade hört förut gick att jämföra med detta. Elvis Presley satt kvar i skallen hela vägen hem från Helsingborg till Halmstad.

Sedan upptäckte jag Radio Luxembourg. Där fanns Elvis. Men också Gene Vincent, Eddie Cochran, Jerry Lee Lewis, Fats Domino, Little Richard och hela högen av rock´n´rollers. Kunde de utmana Elvis? Eller var han kungen? Ja, det var han väl. Men han kunde i alla fall inte spela piano som Jerry Lee. Och inte spela gitarr som Chuck Berry.

När han åkte in i lumpen, trodde vi alla att han var slut. Men det kom nya plattor hela tiden och det var de andra rockstjärnorna som försvann åt olika håll.

Elvis fortsatte tills han blev en fet Las Vegas-figur i pyjamas med glitter. Han hamnade på vägen dit i dåliga filmer där han fick sjunga kassa B-låtar, inte rock´n´roll. Jag tappade intresset för den sortens Elvis.

Men rösten... den höll honom uppe tills han stupade.

9. John Lennon

Han hade rösten, han skrev de bästa låtarna, han var en udda personlighet och utan honom hade The Beatles aldrig kommit längre än till The Cavern i Liverpool.

8. Bob Dylan

Han bara måste ju vara med på en sådan här lista. De flesta jag känner skulle nog lägga honom mycket högre än åtta, men då handlar det om tycke och smak. Och åtta är väl inte så dåligt?

7. Bruce Springsteen

Det var en kollega på reklambyrån där jag jobbade, som undrade om jag hade hört Bruce Springsteen. Det hade jag inte. Då spelade han ett par låtar från en ny LP, »Greetings From Asbury Park, NJ« och sen dess har jag gillat Springsteen och köpt hans plattor. Jag har däremot inte mycket koll på honom. Jag har inte läst om honom mer än vad som har förekommit i kvällspressen. Jag vet inte mycket om hans bakgrund varken som musiker eller privatperson.

Däremot vet jag att han har skrivit ett antal mycket bra låtar. Jag vet av erfarenhet att hans konserter är långa. Jag tycker mig kunna spåra stänk av såväl Motown- som Phil Spector-sound i hans skivproduktioner. Jag vet naturligtvis också att han har ett samhällsengagemang och har gjort många bra låtar där han kritiserar den amerikanska modellen. Och jag vet att bakom honom i The E Street Band har det alltid funnits klassmusiker som Steve Van Zandt och Nils Lofgren.

Bruce är över 60 idag, men still going strong.

6. Ray Charles

Han behöver väl knappast motiveras på en sådan här lista? Det räcker att man hört honom i några låtar. Har man dessutom sett honom live, så finns det inget mer att tillägga. Ray Charles hade klass och även i sliskiga ballader som »I can´t stop loving you« och »Georgia on my mind« låter han äkta och trovärdig. Och han täckte hela fältet från r´n´b till country. Självklart är han med på min lista.


5. Doug Sahm

Jag tror det var Lennart Persson och Mats Olsson som fick mig att upptäcka den här näst intill osannolike figuren. Jag minns inte vilken låt som var den första jag hörde med honom, inte vilken som var den första plattan jag köpte och inte var jag såg honom för första gången livs levande. Han har helt enkelt bara funnits där, liksom alltid. Däremot minns jag när jag första gången pratade med honom. Det var i Austin, Texas, den 12 april 1995.

Det var första gången jag var i Austin och det var första kvällen på resan. Doug Sahm gjorde en Dylan-kväll på en liten publokal som heter Cactus Café och finns inne på universitetsområdet. Han hade en gigantisk notbok framför sig, för han kunde inte texterna utantill. Men innan han var uppe på scenen, fick jag syn på honom när han var på väg in genom samma entré som publiken. Jag trängde mig fram till honom och slängde ur mig: »Hey, I´m from Malmoe, Sweden!« Och han stannade upp, visade sitt bredaste leende och sa »Oh! Malmoe, Malmoe! How´s Baldakinen?« Jag berättade att Baldakinen inte fanns längre, vilket han beklagade och gick över till att prata om alla han kände i Malmö och det visade sig att jag hade träffat de flesta av dem. Sen skulle han spela, men först sa han »Du måste komma till Hole in The Wall på onsdag, det blir just great!« Och det blev det. Han spelade »Meet me in Stockholm« för Blondinen och mig, vilket föranledde att vi blev bjudna på åtskilliga öl av trevliga Austinbor, som undrade hur vi kände Doug.

Tittar jag i min skivsamling, så har Doug haft åtskilliga olika karriärer och då har jag ändå ingen platta från tiden då han debuterade på scenen som barnstjärna. Men allt annat har jag och samlingen visar, tycker jag, att han blev bara bättre och bättre med åren.

När han under 1960-talet kallade sig Sir Douglas för att kunna konkurrera med alla de engelska popbanden på USA-listan och spelade en slags poptexmex hängde jag inte med riktigt. Jag tycker han blev mycket bättre när han nafsade på blues och soul. Hans allra bästa platta tycker jag är Grammybelönade »The Last Real Texas Blues Band«, delvis inspelad live på Antone´s i Austin 1994. Under 1980-talet gjorde han flera bra soloplattor, t ex »Hell of a Spell« (1980) och »Juke Box Music« (1989), innan han bildade Texas Tornados som härjade under hela 90-talet och levererade massor av fin texmex. I bandet ingick Freddie Fender, Flaco Jimenez och Augie Meyers. En sensationellt bra samlingsplatta kom 2010, »The San Antonio Hipster«, som omfattar 21 låtar utplockade av Lennart Persson, som brukade sammanställa samlingsband och dela ut dem till kompisar. Här finns ett sådant kassettband omvandlat till CD-format och kompletterat med en booklet där man också får en lång fin berättelse av Mats Olsson, som bl a skriver om sina möten med Doug.

Doug Sahm gick bort alldeles för tidigt 1999. Han hade mycket musik kvar att ge oss och saknaden är stor. Man glömmer aldrig hans breda varma leende.

4. Jerry Lee Lewis

Han har varit med från början och är väl inne på sin tredje karriär, minst. Han började som en av rock´n´rollpionjärerna och var kanske den vildaste av dem alla. Han kom fattig från en liten fattig håla i Louisiana och kunde snart köpa Cadillacar till både sig själv och sin morsa. Efter bara några få låtar på den amerikanska hitlistan tog karriären tvärt slut i och med en tur till England, där han skulle turnera någon vecka. När de engelska tabloiderna frågade vad det var för en liten flicka han hade med sig, fick de veta att hon var Jerry Lees fru. Hur gammal är hon, frågade journalisterna. 13 år var svaret. Och hon var dessutom Jerry Lees kusin. Det blev veckans bomb i engelsk press och allting förändrades. Turnen fick ställas in och Jerry Lee återvände direkt hem till USA, där det också fanns tabloider. Skandalen var total, Jerry Lees karriär tog slut och han försvann därmed från radio och TV, stora scener, hitlistor och alla andra ställen där han borde vara. Jerry Lee var slut.

Men efter några år, ganska många faktiskt, kom han tillbaka bakvägen via en genre som alltid hade intresserat honom - countryn. Med hjälp av producenten Jerry Kennedy fick han en ny karriär, nya låtar och en ny publik som lyssnade och hörde en röst som gick att ta på allvar i låtar som »She even woke me up to say goodbye«, »Middle age crazy« och ett dussin till med lika fantasieggande titlar. Jerry Lee var i smöret igen under flera år.
Hans tredje karriär har varit den där han ständigt turnerar runt om i världen som en livs levande legend med kanonlåtar från både rock- och countryeran. Det håller han på med fortfarande, långt uppe i 75-årsåldern, om än i ett långsammare tempo.

För mig har han alltid funnits. Det har alltid varit lika kul att plocka fram en Jerry Lee-platta. Han är »one-of-a-kind«, en ärrad, skadeskjuten, älskad och överlägsen stilbildare... Vem spelar piano som Jerry Lee? Ingen.

Han skriver inte sina låtar själv, men han har fått många specialskrivna för sig, speciellt under countryeran. Han har tagit emot dem och gjort dem till sina egna. Och han är trovärdig när han sjunger dem. Inlevelsen är total.

För mig är Jerry Lee Lewis en musikant på en nivå där få andra når upp.

3. Willie Nelson

Jag vet egentligen inte när jag upptäckte Willie Nelson. Jag tror det var så sent som när CD-skivan kom till världen, för en av mina äldsta CD-plattor är en CD från 1982 med Willie Nelson där han drar låtar som »A whiter shade of pale« och »Bridge over troubled water«. Jag minns att jag köpte den för att »en Willie Nelson-platta måste finnas i varje skivsamling«, typ. Sedan dess har hyllan med Willie-plattor blivit full och plattorna har fortsatt in på nästa hylla, som egentligen är avsedd för countrytjejer.

Det märkliga med Willie Nelson är att han blir bättre och bättre ju äldre han blir. Hans inlevelse i sången övertygar mer och mer, hans gitarrspel förefaller att bli allt mer innehållsrikt och hans roll på livescenen blir tydligare hela tiden. Jag har sett honom lite varstans, både i Malmö och Las Vegas och jag har aldrig blivit besviken.

Han måste också räknas som en av de bästa låtskrivarna med titlar som »Funny how time slips away«, »On the road again« och »Crazy«. På senare tid har han släppt liveplattor där han gör duetter med gästartister och alla stjärnor i branschen tycks gilla att sola sig i glansen av den gamle outlaw-kämpen.

Jag tröttnar aldrig på att höra honom.

2. Frank Sinatra

Han hade det mesta: en lätt igenkännbar röst, en perfekt timing, en självsäker utstrålning och en känsla för vad som passade honom.

Jag anser, och det har jag gjort i åratal, att den bästa plattan som har gjorts, oavsett genre, är liveinspelningen »At The Sands« med Sinatra, Count Basies storband och Quincy Jones arrangemang. Det är en platta som jag när som helst kan plocka fram och bli på gott humör av. Där finns en närvarokänsla som överträffar det mesta, man blir en del av publiken och vi får höra en Sinatra i hans allra bästa stunder. Han gör uptempo som det svänger rejält om och ballader som får klockan att stanna. Han var en unik sångare och han har inte överträffats.

1. Thelonious Monk

Jag hade en jazzperiod under en tid i de sena tonåren. Det var när alla kompisar bara brydde sig om hitlåtar med engelska och amerikanska popartister. Jag gjorde mig märkvärdig med att spela Dizzy Gillespie, Miles Davis, Charlie Parker, Milt Jackson, Stan Getz, Art Blakey och vad man nu kunde få tag på i Halmstads Musikhandel, stans största skivbutik. Den stora mannen bakom disken hette Svärd och det var han som lotsade in mig bland jazzplattorna.

Monk slog ner som en bomb.

Jag hade aldrig hört något liknande – och vem hade det, förresten?

Jag spelade Blue Monk om och om igen. Jag spelade Round About Midnight lika ofta. Och jag spelade plattan där Monk gjorde om alla gamla fina standardlåtar till sin egen egensinniga stil.

Det går inte att förneka att den här mannen var ett geni. Han fick utstå mycket skit för att han inte spelade enligt läroböckerna. Men han fortsatte att hålla på sin rätt att göra musik på ett sätt som ingen annan. Han var helt enkelt en unik, originell och sökande människa, som uttryckte hela sin själ genom musiken.

Det finns plattor där han sitter ensam vid en flygel, plattor där han har ett litet band bakom sig och plattor där han spelar sina kompositioner tillsammans med ett storband. Ingenting av det han gjorde lät som »vanligt«, det lät som Monk. Och det kunde vara oerhört vacker musik lika gärna som den kunde upplevas som underlig.

I början var det inte många musiker som vågade sig på att spela tillsammans med honom, men det kom en tid då han äntligen uppfattades som ett geni och det fanns en tid då han var den klarast lysande stjärnan av dem som spelade regelbundet på de bästa jazzhaken i Harlem, NYC.

Hans musik lever. Den kan helt enkelt inte dö.
Någon som har några invändningar?