Artikel / Krönika
Giganterna del 1: Tanya Tucker
Av Magnus Eriksson

Hon orsakade moralpanik i tonåren. Hon sjöng om kvinnlig galenskap, sexuell längtan och prostitution. Söderns baptistpräster dånade mot henne, många radiostationer vägrade spelade hennes skivor. I ett Nashville präglat av strikt moral och family values hemlighöll hon länge namnet på sina barns far – och kom undan. Hon är väl också den enda som i en duett med Delbert McClinton fått honom att framstå som den sammetslenare delen av paret.

Det handlar naturligtvis om Tanya Tucker. Kalle Oldby brukar kalla henne för den största countrysångerskan av alla. Varför inte? Fast Loretta Lynn, Dolly Parton, Tammy Wynette och Patty Loveless, kanske även Emmylou Harris, kvalar in i samma liga. Tanya Tucker har varit med länge, nästan alltid kan det kännas som, trots att hon blott fyllde fyrtiosex den 8 oktober.

Men så blir det med tonårsstjärnor. Tanya Tucker var bara tretton år när hon sjöng in sin första skiva. Valet av sånger var en provokation i den tidiga sjuttiotalssödern. Countryn var fortfarande, och skulle ännu länge förbli, snävt klass- och geografiskt definierad. Det var en musik för Söderns vita arbetarklass, främst för den gudfruktiga, evangeliska delen av den.

Det var ungefär samtidigt som Loretta Lynn väckte skandal med »The Pill«, fast hon hade gjort blue collar-feministiska anthems sedan mitten av sextiotalet. Och det var bara några år efter att Tammy Wynette sålt miljoner med »Stand by Your Man«, trots att New Englands och Californias ideologiska överklass förfasade sig över Söderns efterblivna rednecks. Tala om regionalt betingad klasschauvinism, och minns Tammys vrede när Hillary Clinton – av alla – brännmärkte »the Tammy Wynette mentality« ett kvartssekel senare.

Men åter till Tanya Tucker. Sångerna var provokativa. Dessutom hade hon en röst som få. När hon ville, kunde Tanya Tucker låta som en klassisk bluessångerska, som en Big Mama Thornton i en liten flickas kropp. Det var ytterligare ett problem. Till skillnad från en senare tonårsstjärna som LeAnn Rimes såg Tanya Tucker ut som sin ålder. Hon var grannflickan, det var bara hästsvansen och rullskridskorna som fattades.

Och hon var redan som trettonåring en makalöst bra sångerska. På hennes tre första skivor fanns sånger som »Delta Dawn«, »Blood Red and Goin’ Down«, »What’s Your Mama’s Name«, »No Man’s Land«, »The Man that Turned My Mama On« och »The Jamestown Ferry«. Där fanns även David Allan Coes »Would You Lay with Me in A Field of Stone?«, en sång som väckte skandal genom sin ohöljda sexuella invit. Så ansågs det. För egen del har jag svårt att se att sången inte handlar om den eviga vilan. Och visst vill vi alla tillbringa den tillsammans med den vi älskar, under en gravsten i ett fält av sådana?

På de första skivorna fanns också den mäktiga »I Believe the South Is Gonna Rise Again«. Det börjar med en emblematisk interiör från en klass- och rasmässigt splittrad sydstasmiljö:

Mama never had a flower garden,
’Cause cotton grew right up to our front door.
Daddy never went on a vacation.
He died a tired old man at forty-four.

Our neighbors in the big house called us redneck,
’Cause we lived in a poor sharecropper’s shack.
The Jacksons down the road were poor like we were,
But our skin was white and theirs was black.

Men en ny tid bryter in. Sångens jag ser vackra parker och skyskrapor där »dirty run-down shacks stood once before«. Och hon ser »sons and daughters of sharecroppers, but they’re not picking cotton anymore«. Sångens titel kan antyda en sydstatschauvinistisk militans à la Steve Young eller Hank Jr, men det är inte Söderns 1800-talsikoner Robert E Lee eller Jefferson Davis som manas fram ur skuggorna, utan snarare Concord-filosoferna Ralph Waldo Emerson och Henry David Thoreaux och deras tro på det gränsöverskridande och gudomliga broderskapet:

But I believe the South is gonna rise again,
But not the way we thought it would back then.
Coming everybody hand in hand.
I belive the South is gonna rise again.

Det kan låta som en blygsam maning, men transscendentalismen var lågmäld. Dessutom var det de här åren som Merle Haggard vädrade sin mest militanta nationalism, och förhållandet mellan Nord och Syd, mellan stad och land, mellan kust och hjärtland, var så polariserat att dagens demokratiska överklass i New England ter sig som en mild västan- (eller nordan-) fläkt.

Att Tanya Tucker är republikan är lika självklart i sin amerikanska kontext, som det är främmande för dem som svalt de svenska mediernas neokoloniala »otherizing« av USA och det amerikanska.

Senare under sjuttiotalet sjöng Tanya Tucker in seminala sånger som »Lizzie and the Rainman«, »San Antonio Stroll«, »It’s A Cowboy Lovin’ Night« och »Texas (When I Die)«. Hon gjorde även en mycket fin version av Amazing Rhythm Aces vemodigt och nostalgiskt skimrande »Dancing the Night Away«, där gitarrstämman ligger försåtligt nära Barry Burtons vackra mästerskap.

Men då började också Tanya Tuckers bolagstrassel. Det är lätt att tappa räkningen på alla skivbolag hon spelat in för. När ett av hennes senare bolag försökte samla ihop till en Greatest Hits-skiva var det bäddat för trassel. Tanya Tucker valde den enklaste lösningen. Hon sjöng in flera av sina gamla sånger på nytt. De nya versionerna duger, men de är mindre råbarkade än originalen. Inte ens när Liberty gav ut en box 1994, gick det att få loss de första inspelningarna.

Bolagstrassel, diskutabla nyinspelningar och drogproblem (när Tanya Tucker slutligen bokade rum hos Betty Ford var det enligt hennes memoarbok »Nickel Dreams« för att lugna familjen; snacka om sjukdomsinsikt) har dock alltför lätt fått skymma de fantastiska skivor som Tanya Tuckler under alla år fortsatt leverera. För att nämna några: »TNT« med en lite trevande »Angel from Montgomery« som dock växer in i Bonnie Raitts ängder; »Tennessee Woman«; »What Do I Do with Me« med sitt lysande populist-anthem »Bidding America Goodbye (The Auction)«; »Can’t Run from Yourself« där hon får Delbert att framstå just så sammetslen som han bara inte kan vara; »Complicated« som bara består av en samling suveräna sånger; »Tanya« från 2002 som visar att Ms Tucker alltid kommer ut med obruten kraft.

Och det är väl just den ohämmade kraften som är Tanya Tuckers signum. Hon kan rädda den töntigaste sång, som »Strong Enough to Bend« eller »San Antonio Stroll«, med sin inrökt råbarkade, raspiga och blåtonade röst. Hon kan vara ohämmat gripande och sentimental eller ironiskt gycklande som i »One Love at A Time«, men hela tiden finns där något annat. Kalla det en vokal urkraft, eller rätt och slätt Tanya Tucker. Det var rösten lika mycket som sångernas tematik som väckte uppståndelse för drygt trettio år sedan. Så lät inte en countrysångerska. Men så låter Tanya Tucker, och det gör hennes till en av alla tiders största countrysångerskor – fortfarande.

Och för den som vill ha hennes hits samlade i original i samma konvolut finns äntligen en sådan utgåva. Det är australiensiska Raven, naturligtvis, som härom året gav ut dubbel-cdn »The Upper 48 Hits 1972 - 1997«. För att missbruka Ekelöf: Endast som vittne är människan till. Tag och lyssna.

Läs mer om Tucker, Tanya