Artikel / Krönika
Dylan i mono
Av Christer Olsson

Det kan ha varit så sent som 1970.

En kompis till mig hade för vana att då och då sticka till Köpenhamn och komma hem med mindre kvantiteter afghan eller libanes och ny spännande musik.

Oftast blues.

Men den här gången var det Bob Dylan vi lyssnade på i hans studentrum på Kristianstad nation i Lund. ”Blonde On Blonde”.

Jag hade aldrig förr hört den på det sättet, tyckte jag kunde urskilja orgeln nästan som ett fysiskt väsen och basen fanns där överallt, byggde strukturer och skulpterade låtarna.

- Fantastisk stereo du har, mumlade jag medan jag drog ännu ett halsbloss på Christers gamla pipa.

Han sträckte sig fram, drog åt sig konvolutet, flinade och sade:

- Det är mono – se själv!

Det hör till saken att jag nästan aldrig blivit påverkad av hasch – för det mesta slutar det med att jag blir lite yr och somnar. Men det här var nånting annat. Jag tyckte aldrig jag hade upplevt en så otrolig separation mellan instrumenten, en sån klarhet i klangerna…

Då var jag övertygad om att jag var hög.

Idag - med mono-mixen av ”Blonde On Blonde” i CD-spelaren - är jag inte lika säker längre. Det finns nåt alldeles speciellt där - kanske sättet att lyfta fram instrumenten ur mixen - som gör upplevelsen snudd på hallucinatorisk.

Först och främst är det Dylans röst – det låter inte längre som om han sjöng nära mikronen utan som om den fanns inne i hans huvud - sen är det basen som lyfts upp, nästan som ett soloinstrument, munspelet som ylar som en stenad saxofonist och trycket som uppstår när hela ljudet ska pressas in i en kanal. Jag bara väntar på att låtarna ska explodera…
Sen är det en annan sak om du vill lägga ut pengar på nya mixar av CD-skivor du med all säkerhet redan har, men jag ångrar inte köpet av ”The Original Mono Recordings” (Sony Legacy) – Dylans första LP-skivor från ”Bob Dylan” t o m ”John Wesley Harding”.

När det gäller de första två akustiska skivorna, ”Bob Dylan” och ”The Freewheelin´ Bob Dylan” är stereo-mixen minst sagt märklig, med sången i mitten, munspelet i en kanal och gitarren i den andra, på ”The Times They Are A-Changin´” och ”Another Side of Bob Dylan” ligger röst, gitarr och munspel mer eller mindre i samma kanal – men jag kan inte komma ifrån att det blir ett annat tryck och driv i låtarna när det bara finns en kanal. Dylan låter mer närvarande, t o m påträngande.

Med ”Bringing It All Back Home” händer det nånting i mono-mixen. Jag tror aldrig Dylan svängt så hårt som på den elektriska sidan – och samtidigt med sån självklarhet. Det låter som jazz – rösten studsar mot en mjukt fjädrande madrass som lyfter upp och stöttar perfekt. T o m den uttjatade ”Maggie´s Farm” får nytt liv.

Den mono-mix som överraskar mig minst är konstigt nog ”Like A Rolling Stone” – kanske för att jag hört den som single så många gånger. Jag hade väntat mig samma uppenbarelse som när Stones ”Paint It Black” äntligen kom i sin ursprungliga mono-mix på boxen ”The Singles Collection” och Charlies trummor låter som de ska.

Resten av LP:n låter desto bättre. Det är mer rock & roll, helt enkelt. Alla instrument som fungerar som utsmyckningar i stereo bidrar till ett enda syfte – att driva låten framåt och samla ljudet till en hotfull knytnäve som hela tiden svävar framför ditt ansikte. Det är oftast de snabbaste, bluesigaste låtarna som vinner mest på den förtätade mono-mixen – låtar som ”From A Buick Six” och ”Tombstone Blues” låter plötsligt som givna singlar!

”Pledging My Time” från ”Blonde On Blonde” i mono låter som ren Chicago-blues, där Dylans munspel och inte mindre än fyra gitarrer, bl a Robbie Robertson, bildar en kakafoni som är nästan outhärdlig. Här finns inga spår av Dylans Sonny Terry och Woody Guthrie-inspirerade munspel från de första plattorna - här heter idolen Little Walter Jacobs och munspelet tjuter som en hel blåssektion i låtar som ”Most Likely You Go Your Way And I´ll Go Mine” (vilket tryck med basen rakt i skrevet!) och ”Obviously Five Believers” (grym bas igen!) – det här är rock & roll på alla cylindrar!

”John Wesley Harding” är en avskalad platta, men det innebär också mer utrymme för de musiker som är med. Kenny Buttrey, som varit med på många av Dylans inspelningar, är på plats liksom veteranen Charlie McCoy vars bas varit en pålitlig stöttepelare i nästan alla boxens elektriska inspelningar. Här lyfter mono-mixen den småsega ”The Ballad of Frankie Lee And Judas Priest” med ett formidabelt basspel som driver låten framåt på ett helt nytt sätt. Plötsligt blir det nästan andlöst spännande att lyssna – det finns inget utrymme för att luta sig bakåt och slappna av längre…

Det är en av de stora fördelarna med mono-mixarna. Allting blir mer förtätat, angelägnare, mer aggressivt, drivande och påträngande. Mer rock & roll.

Men det är klart, om du som min gamle vän Christer har kvar alla de gamla mono-plattorna finns det väl ingen anledning att investera – även om ”The Original Mono Recordings” är ett i minsta detalj oerhört snyggt jobb med exakta kopior av de ursprungliga omslagen. Men som sagt, jag ångrar mig inte. Och jag tror det kommer att dröja innan jag spelar stereo-versionerna igen.
PS Christer har beställt boxen!

Läs mer om Dylan, Bob