Artikel / Krönika
Fred Eaglesmith - Ett samtal med en kanadensisk outsider
Av Lennart Persson

Fred Eaglesmith är Kanadas mest lysande, bäst bevarade artisthemlighet sedan David Wiffen (slå upp honom på nätet, kids!).

Han har gjort dussintalet album, på det ena bolaget mindre än det andra, många av dem små mästerverk i en genre som står bekvämt med ena benet i singer/songwriter-traditionen och det andra i den mer glamourbefriade countryn.

Det senaste heter träffande nog »Dusty« och ges ut på etiketten A Major Label; det vill säga i väldigt liten skala, av honom själv, hemifrån. Albumet har dock förbluffande nog distribution i Sverige, genom Helan Kommunikation/BAM. Själv verkar han annars i det närmaste ha stigit av tåget.

Inför den här plattan säger han saker som att »vi står utanför musikbranschen nu, vi vill inte vinna några utmärkelser, jag behöver ingen som gör PR, vi behöver inga kritiker för att recensera våra plattor«. Och ger en rapport från den front han tagit allt fler steg tillbaka från: »Jag gick in i en skivaffär nyligen, och de hade inte mina skivor. Det gjorde mig glad«.

Han lutar sig istället mot den lilla armé av Fredheads som troget dyker upp på hans spelningar och köper hans hemgjorda skivor där.

Han är en man av folket, för folket. I kontakt med jorden.

När jag skickar efter några av hans tidigaste plattor från Kanada kommer en av dem, den som inleds med låten »Thirty Years Of Farming«, fram med en långbent insekt inspärrad mellan cd-asken och skyddsfolien, uttorkad och sönderfallande.

Det ser ut som en tanke.

Eller en hälsning, från en tid som långsamt vittrar bort i våra medvetanden.

Som om någon vill tala om för mig att Eaglesmith verkligen är en kille från landet; en poet från traktorernas och havrefältens land. Eller kanske snarare, om han själv fick säga det, från de förfallna lånens och de hungriga skadeinsekternas landskap.

Han skriver sina låtar om landsbygdens människor, men han verkar för länge sedan ha förlorat tron på möjligheterna att leva där.

Intervjuerna jag använt mig av här är gjorda vid två olika tillfällen, med några års mellanrum. Redan första gången vi pratas vid berättar han om sin egen, nästan desperata flykt från det lantbruksliv han föddes in i.

Familjens gård låg i South Ontario, den lilla flik av Kanada som sticker långt ner i USA i trakterna av The Great Lakes. När Fred var liten »flyttade jordbruket söderut«, familjen ruinerades och blev av med sin egendom. Det befriade honom åtminstone från kravet på att också bli bonde.

- Det var en kuslig känsla när alla farmerna runt omkring vår »slocknade«. Det var färre och färre gårdar där ljuset var tänt när jag vaknade på morgnarna. Till sist var hela bygden släckt.

Han var ett av nio syskon, och han var inte den ende som flydde. Eaglesmiths andra album, »The boy that just went wrong« från 1983, är tillägnat en bror som finns »någonstans i Alberta«.

Det var inte bara familjens ekonomiska misslyckande som drev Fred bort. När jag frågar honom vad som är den effektivaste drivkraften för rock’n’roll kommer svaret blixtsnabbt:

- Fattigdom och religiöst förtryck.

Och han vet vad han talar om.

- Min barndom var förfärlig. Jag tvingades till kyrkan fem dagar i veckan, jag gick i söndagsskola, jag gick i deras privatskolor, förtrycket var massivt. Det var som om soldater marscherade över mig.

- Jag växte upp i en väldigt sjuk religiös atmosfär och jag har gång på gång fått omvärdera alla mina ideal. Och min musik handlar ofta om allt det där som religionen inte vågar peta på, det där som finns emellan alla deras rigida ord om himmel och helvete.

Och redan då lärde han sig en sak som senare skulle prägla hans låtskrivande; att ingenting, speciellt inte människor, kan beskrivas med enbart svarta eller vita nyanser på paletten.

- Problemet med religionen är att den alltid talar om människor som goda eller onda, punkt slut, den talar aldrig om oss som är ganska goda och lite onda. Som de flesta av oss är.

Den växande insikten om att religionen snarare förvred än förklarade hans värld gjorde honom allt mer olycklig.

- När jag var femton bet lögnerna inte längre på mig. Då lämnade jag skiten. Gav mig ut i Kanada, liftade, tjuvåkte på tåg, sov i diken, tog de jobb jag kunde få. Ett tag hjälpte jag till med att släcka skogsbränder.

Hans egen själsliga mognad ökade med avståndet till sin familj.

- Så småningom blev jag en del av det verkliga livet. Och efter tio år av terapi och rådgivning var jag inte ens arg längre. Det är deras liv, jag har mitt.

Det betyder att han numera till och med kan tycka om att höra religiös musik på radion, men att han fortfarande har mycket sporadisk kontakt med sin familj.

En kontakt han i och för sig drog sig undan redan medan han levde i familjen. Sina tankar och känslor kanaliserade han istället i de skrivna orden.

- Jag började skriva låtar när jag var tio år gammal. Jag skrev fast jag inte fick, mina skolböcker var fullständigt nerklottrade. Jag lyssnade på radio i smyg, under täcket. På nätterna kunde man om man hade tur få in radiostationer så långt bort som Wheeling i West Virginia.

Och så småningom förstod han att han själv kunde göra det där.

- Jag hade sett Elvis på TV och plötsligt förstått hur man skaffade sig uppmärksamhet, men det var när jag såg John Prine på David Frosts TV-show som jag fick min första riktiga förebild. Och i Kanada, David Whiffen. En annan singer/songwriter som betydde mycket för mig var Mickey Newbury. Han är fortfarande sorgligt underskattad.

Inspirationen kom även från andra håll, även om orden var en gemensam nämnare.

- Under tio års tid läste jag en bok om dagen. Det var en flykt. Jag läste allt jag kom över i skolans bibliotek, och i kyrkans. Sport, filosofi, deckare, allt. Numera läser jag allt jag kommer över om buddhism och om bergsklättring. Inte för att jag vill bli bergsklättrare, alla som är det verkar vara totalt galna, men för att det finns så många likheter med det jag gör. Att spela in en skiva, eller att ge sig ut på en lång turné, är lika galet och lika mycket av en utmaning.

- Men efter fem års oplanerad resa med buddismen har jag slutat oroa mig så mycket. Det är skönt att veta, och att känna, att det inte finns någon morgondag och ingen gårdag. Det finns bara ett här och nu. Men jag är förmodligen en usel buddist; buddismen har definitivt varit bättre för mig än jag för den.

Redan i slutet av sjuttiotalet spelade Eaglesmith in sitt första album. Det följdes några år senare av »The Boy That Went Wrong«. När jag beställer dessa två tidiga album från Kanada visar de sig vara överförda direkt från knastriga LP-skivor, med omslagens låtlistor fortfarande uppdelade i två sidor. På cd-versionen av det allra första har han lyckats lägga in låtarna från »sida 2« före de från »sida 1«.

Men han har lärt sig mer om skivbranschen sedan dess. Mycket mer. Som att man någon gång under en singer/songwriter-karriär måste försöka sig på att bemästra Nashville och dess koncentration av mäktiga skivbolag och hungriga låtskrivare. När jag första gången pratar med honom har han bott där ett tag. Han berättar om hur han i början livnärde sig på hot dogs och tvingade sina låtar på alla som kunde tänkas vara intresserade.

- Det är helt klart att jag egentligen inte har något att hämta i Nashville, men det är en mycket inspirerande plats. Blodet av så många låtskrivare finns i marken. De dog där, begravdes där.

Andra gången vi samtalar har han lämnat staden, för ett stillsammare liv i barndomens Ontario i Kanada.

- Jag bor i ett renoverat skjul, i en före detta båthamn. När jag tog kontakt med ägaren sa han att det inte var till salu, men när han förstod vem jag var så fick jag det gratis! Jag har det gott, precis vid vattnet. Jag längtar inte tillbaka till Nashville.

Men han har kvar sin förläggare där.

- Det handlar om förtroende. Han kom väldigt tidigt och lyssnade på mig när jag spelade för ingenting på The Pub Of Love och erbjöd mig kontrakt på stående fot, men ville först att jag skulle gå runt till alla de andra förlagen. Det gjorde jag, och jag erbjöds kontrakt av flera av dem, men skrev ändå på för Bluewater, trots att deras bud var lägst. Jag gjorde det bara för att jag litade på den här mannen, Brownlee Ferguson. Det gör jag fortfarande.

- Han köpte direkt en bunt av mina låtar, för hyfsade pengar, bara för att jag inte hade en cent, och sedan var jag under en rad år anställd av förlaget. I dag administrerar de bara mina låtar, allt pappersarbete som jag själv inte orkar hålla på med.

I dag behöver Eaglesmith inte heller livnära sig på hot dogs, han lever ett hyfsat bekymmerslöst liv, med viss ekonomisk trygghet i botten. Tillräckligt många köper hans skivor och kommer till hans spelningar. Och han gör fortfarande mer än två hundra per år.

Till nästan alla spelningar kommer det ett gäng hardcore-fans, som Eaglesmith kärleksfullt kallar »Fredheads«.

– De är som jag, lite krokiga. Lite ovilliga att passa in i systemet, vill inte bara tänka i »normala« banor. En del är fanatiska, en del av dem helt galna, men de flesta har en rätt realistisk bild av vad jag är och inte är. Om inte, så frågar de.

- I skenet av vad som hände i New York den 11 september var det en del av dem som efter spelningarna kom fram och ville diskutera vad jag egentligen menade med min låt »Time To Get A Gun«; var jag ironisk eller allvarlig, uppmanade jag verkligen folk att beväpna sig i ännu större utsträckning än vad de redan gör i USA?

- Låten skrevs precis efter att en grannes bil hade stulits, under natten. Min dåvarande fru hade hört vår hund skälla, och hon var rädd. Och man börjar genast tänka på att skaffa sig något att försvara sig med; en tanke som skrämmer mig.

- Jag spelade sedan låten för en kompis vars mamma hade mördats och var lite skraj för hur han skulle reagera. Han tittade på mig och sa: »We all think about it, don't we«...

- Då förstod jag att det åtminstone fanns en anledning till att jag hade skrivit låten. Även om jag någon stans snabbt insåg att tanken på att skaffa ett vapen var helt vansinnig.

Han kanske skulle skicka låten till några av Nashvilles mer konservativa, nu än mer patriotiska sångare; varför inte Alan Jackson eller Hank Williams Jr?

- Det finns andra av mina låtar jag hellre skulle se inspelade av någon mångmiljonsäljande artist. Det är ju den drömmen man som låtskrivare alltid bär på. Och det är kanske snart dags. Jag har så här långt låtar med i snart tio filmer och minst trettio av mina låtar har spelats in av andra artister, dock inga av de »stora«. Både Reba McIntire och Garth Brooks har vid olika tillfällen bett att få kolla min låtkatalog, men inget har hänt. Än.

Senast var det bluegrassångaren James King som spelade in och till och med döpte sitt album efter Eaglesmiths låt »Thirty Years Of Farming«. Och fler borde söka sig till hans låtar. De är en allt för outforskad skatt.

Han gör inget revolutionerande nytt, utan rör sig i kända miljöer och bland de gängse myterna. Hans musik känns som om den ständigt är på väg bort från något, på flykt från olycka och ofrihet. Det är musik som rör sig över samma mark Bruce Springsteen gick på när han gjorde album som »Darkness On The Edge Of Town« och »The Ghost Of Tom Joad«. Men Eaglesmith sjunger bättre och hans historier innehåller färre plattityder och grabbiga nödutgångar. Det är klassiska amerikanska teman, men få förvaltar dem så snyggt och så levande, och så känsligt, som Eaglesmith. Han gör manlig musik som ändå är allt annat än macho. Det är bara muskulös, obstinat och väldigt stolt musik. Mästerligt berättade historier om samhälleligt förtryck, utanförskap och vanlig, simpelt urspårad kärlek som också rymmer romantik och ömhet, lust och tårögd längtan.

Dessutom omger han sig alltid med musiker som tycks spela mer för sina liv än för sina löner. Tillsammans rör de sig i ett ljudrum som verkligen känns som ett rum, snett och vint och med dammtussar i hörnen, inte som en dyrt klinisk studio. Låtarna tillåts leva.

Fred klagar inte på den takt hans karriär utvecklar sig i.

- Jag kan ibland tycka att jag lever ett liv som andra bara drömmer om; som en rockstjärna utan den baksida som riktig berömmelse alltid har. Den berömmelse jag själv hungrade efter när jag var ung, men som jag i dag klarar mig alldeles utmärkt utan.

Eaglesmith har numera sitt eget skivbolag, som han med osviklig ironi kallar A Major Label.

- Hur ofta hör du inte artister säga att de önskar att de fick ge ut skivor på »a major label«…

Ett av albumen hans bolag gett ut är »Falling Stars And Briken Hearts«, en sångcykel om »att leva i Nordamerika under det kalla kriget«. Vilket inte är hälften så trist eller pretentiöst som det låter. Inte så tydligt heller.

- Temat ramlade över mig av en slump. Jag hade skrivit låten »Cold War« och insåg att jag hade ett tema för mitt nästa album. Men kom i samma stund på att formulerandet av temat bara var den felande pusselbiten i hela processen. I själva verket hade jag det senaste året, kanske undermedvetet, skrivit alla mina låtar på just det temat. Så det var bara att samla ihop de låtar jag redan hade.

- Det är musik influerad av allt det vi lyssnade på medan vi väntade på att den stora bomben skulle ramla ner på oss. Hardcore country, Beatles, The Ventures. Det var en kul, underlig tid. Våra mammor var hemma och lagade mat medan våra pappor kom hem och satt i undertröjor vid köksbordet, tittade på tv och oroade sig. Jag vet inte hur det egentligen påverkade mig, jag var bara åtta-tio år gammal, mer än att jag var medveten om att vi hela tiden var tio sekunder från att spränga jordklotet i bitar.

- Jag vet inte, kanske var det ett tillfälle i historien då amerikanerna för en kort stund blev medvetna om världen utanför de egna gränserna? Eller inte. Amerikanerna har varit så naiva, så barnsligt och lyckligt omedvetna om det mesta. De har vetat att det fanns ett Mexiko, ett Kanada och ett Japan, men resten har varit dolt i ett naivitetens rosa skimmer. Nu vet de åtminstone att det finns något som heter Afghanistan, och de är chockade av insikten att folk hatar dem för att de är så upptagna av sig själva och sina liv.

Eaglesmith har som kanadensare ett något kluvet förhållande till det stora land han växt upp i skuggan av.

- Jag har själv förförts av den där känslan av oskuld, känslan av att bara gå in på en bar och skita i den stora, grymma värld som finns där ute och bara lyssna till fantastisk musik och dansa. Amerikanerna har bara dansat, år efter år. Och Gulfkriget var bara en störning på tv-skärmen. Folk dog, men folk var snabbt upptagna av att glo på tv igen.

World Trade Center-attentatet ändrade på allt det.

- Den gången var det annorlunda, bin Ladin fanns i USA, och reaktionerna var annorlunda. Det första jag la märke till var att alla hade tårar i ögonen, och att ingen dansade längre. Och det krossade mitt hjärta.

- Kanske är det en välsignelse i förklädnad, denna naivitet. Jag vet själv att all den information, all den kunskap jag frivilligt eller ofrivilligt har skaffat mig om världen, egentligen bara gör mig arg, frustrerad och hjälplös. Den gör mig till en cynisk son-of-a-bitch. Medan Mr America dansar. Och jag vet inte vem av oss som gör mest nytta.

- Sen är det kanske ändå så att ingen fattar sammanhanget med det kalla kriget när de lyssnar på plattan. Jag menar, själv var jag övertygad om att albumet »50-Odd Dollars« handlade om bluegrassmusiken, men det var det ingen annan som förstod…

Eaglesmith är i det här sammanhanget noga med att påpeka att han heller inte tar sig själv eller det han gör på så blodigt allvar.

- Jag spelar lite gitarr och skriver lite låtar, det är inte så att jag botar cancer. Jag umgås heller inte med några andra artister, mina vänner är rörmokare eller golvläggare allihop. Och jag bor i en »one-cappucino-town«. Det är långt att gå och den smakar inte ens gott…

Fred tar sig hellre ett järn.

- Just nu är jag barnsligt förtjust i en tequila som heter »Tres«. Den görs av Sauza, men det är en lyxvariant som kostar 70-80 dollar flaskan. Fast det är väl spenderade pengar.



EAGLESMITH PÅ CD:


Fred J Eaglesmith
(A Major Label, 1980)

The Boy That Just Went Away
(A Major Label, 1983)

Dessa två första album är bara för den som måste ha allt Eaglesmith gjort. Han kan här knappast beskyllas för att ha hittat sin stil. Båda är dessutom slarvigt överförda från knastriga vinylexemplar.

Indiana Road
(A Major Label, 1987)

Här hittade nyligen bluegrassångaren James King låten »Thirty Years Of Farming«, men både Eaglesmiths röst och soundet är fortfarande utan riktig karaktär.

There Ain’t No Easy Road
(A Major Label, 1992)

Eaglesmiths första livealbum.

Things Is Changin’
(Sweetwater, 1993)

Här börjar det likna något, med utmärkta låtar och en röst som får en att lyssna. Eaglesmiths första riktigt nödvändiga platta.

From The Paradise Hotel
(Barbed Wire, 1994)

Ännu en liveinspelning. Liten grupp, suverän stämning och den bästa introduktionen till Eaglesmiths tidiga produktion.

Drive-In Movie
(Last Call, 1996)

Plattan jag själv upptäckte Eaglesmith med. Fylld av fantastiska låtar och med en produktion som på allvar tar ett första steg bort från det mer akustiska och traditionella countrysound som präglar de tidiga plattorna.

Lipstick, Lies & Gasoline
(Razor & Tie, 1997)

Hade som arbetsnamn »Hank Williams’ Cadillac« och är ett temaalbum om allt som rörde sig i Hanks huvud under den där sista olyckliga trippen till Canton, Mississippi. Sex, sprit, religiösa grubblerier, stukad kärlek och omöjliga drömmar.

50-Odd Dollars
(Razor & Tie, 1999)

Jag älskar det där vilda, elektriskt sprakande och samtidigt oerhört fokuserade soundet Eaglesmith har på sina senare studioinspelningarna, med gitarrer som biter låtarna som ilskna hundar i baken. Eller gråter stilla. I »Crazier« bönfaller han kvinnan han tagit till det instängda, mörklagda motellrummet att göra något galet, som att slå sönder ett fönster; något som kan skingra apatin och den kvävande saknaden efter kvinnan som lämnat honom. Hon som alltid gjorde det som var galet och oberäkneligt. Hon som säkert aldrig ens tänker på honom längre.

Ralph’s Last Show
(Blue Rose, 2001)

Ett hastigt och billigt liveinspelat album, gjort under en lycklig kväll med ett halvruffigt luffarband. Den akustiska, avskalade musik han gör här har definitivt ett eget värde, men det är lättare att se vilket det är om man först lyssnat på hans två tidigare, väldigt mycket mer producerade studioalbum.

Falling Stars And Broken Hearts
(A Major Label, 2002)

Ett av Eaglesmiths bästa album, inspelat på sex dagar, för att fånga ”den lättsamhet som präglade musiken på femtio- och sextiotalen”. Kompenserar med intimitet och värme bristen på den studioskärpa som lyfter de båda Razor & Tie-albumen.

Balin’
(A Major Label, 2003)

Fred går tillbaka till sina rötter i folkmusiken och, framförallt, bluegrassmusiken.

The Official Bootleg Series – volume 1
(A Major Label, 2003)

Liveinspelningar, utan band, från 2002.

Dusty
(A Major Label, 2004)

Ännu ett utsökt studioalbum. Visar än en gång att han som låtskrivare är i klass med både Steve Earle och Buddy Miller. Och att han inte är så osofistikerad som man kan förledas tro. Albumet må ha betande bisonoxar på omslaget, men han har en riktig cellokvartett med på plattan.


Samtliga skivor går att beställa via hemsidan www.fredeaglesmith.com utan krångel.

Där förmedlas kanske fortfarande också Fredhead-fansens hyllning till sin idol, albumet »20 Odd Hollers«, där de gör sina egna tolkningar av hans låtar. Överskottet går till The Schizophrenia Society Of Ontario.

Ni kan möjligen också fortfarande förse er med en autograferad och numrerad videoutgåva av »The Gift«, en halvtimmeslång film som är Freds skådespelardebut. Den musikaliska julbetraktelsen sändes faktiskt ett antal gånger på countrykanalen CMT.


(Den här texten har i delvis annan form publicerats i tidningen La Musik för några år sedan.)

Läs mer om Eaglesmith, Fred