Artikel / Krönika
Rysarblues
Av Staffan Solding

Satte på Aretha Franklins album Spirit In The Dark. När den gudomliga stämman bar ut ”Don´t Play That Song” hände något märkligt. Håret på mina armar reste sig och ett rysande välbefinnande spred sig i kroppen. Jag har inte mycket hår på armarna, men det där är stod rakt upp och huden blev så där ljuvligt knottrig. Då slog det mig. Det är precis det här vi vill att musiken ska åstadkomma. Känslor, känslor och åter känslor.

Mycket av dagens musik, och även gårdagens för den delen, lämnar mig fullkomligt likgiltig. Inget hår reser sig på armarna och ingen rodnande hetta sprider sig över kroppen. Ingen musik som man vill hoppa, skutta, dansa, gråta eller skratta till. Eller älska till för den delen.

Men det måste väl ändå finnas fler låtar än Aretha Franklins ”Don´t Play That Song” som får effekt på mig. Någon sorts. Jovisst är det så. Med lite rannsakan kommer det upp många rysarblues i medvetandet. Och alla känslor som hör tillsammans med sångerna.

När jag sitter i bilen sätter jag alltid på Big Joe Turner och ”Shake, Rattle And Roll”. För där kan jag sjunga högt utan att störa tillsammans med denna stora fylliga röst när han klämmer i i en av de fyndigaste sångtexter som har skrivits. I backspegeln ser jag hur jag ler, ler med hela ansiktet och skriker ut ”I'm like a one-eyed cat peepin' in a seafood store, I'm like a one-eyed cat peepin' in a seafood store, Well I can look at you till you ain't no child no more”.

Jag är ingen dansare. Two left feet eller något sådant. Men när Little Walters ”Roller Coaster” rullar ut kan jag bara inte hålla mig. Till familjen stora skrattorgie sveper jag runt hejdlöst och oformligt i en bergochdalbanedans. För att behålla denna svävande känsla griper jag girigt efter ”Got My Mojo Working”. Och då är det inte Muddy Waters i första hand, utan den version av Ann Cole som gavs ut strax före. Den är mer svävande, tyngdlös och lätt. Man känner sig lite som Tingeling när hon slänger ut sitt glittrande svävarstoft.

Den svävande känslan. Tyngdlösheten. Staple Singers har lyckats att skapa denna tyngdlösa känsla med sina sånger och sitt framförande, trots att de många gånger handlar om saker som lägger en tyngd på våra axlar. Pops svajande gitarr, Mavis enorma sångröst, syskonens gudalika körsång och den mäktiga tro som deras sånger bär på kan inget annat än frälsa. Bland många rysare är det ofta ”Hammer And A Nail” som lyfter mig, håller mig svävande.

Förlamande ömsinthet och en kallkårig stämning skapar Robert Johnson med den ultimata kärlekssången ”Come On In My Kitchen”. Brutalt suggestivt sexig i mina öron. En förlamande njutning sprider sig i kroppen. En sång som tar ett strupgrepp och ger mig tvivel. Är det njutning eller smärta.

En rysning kan också komma ur glädje. Sprittande glädje, den bästa av alla glädjeuttryck. Den som gör en lite hämningslöst lealös. Den som känns som små krusningar i hårbotten. Hound Dog Taylor har den effekten. ”Give Me Back My Wig” är precis den låt som kommer vandrande från fotsulorna till hårfästet. Med eller utan peruk.

Det finns många små pärlor som skapar efterlängtad njutning. I en del fall är det enkelheten i kombination med extremt artisteri som ger en oslagbar effekt. ”Evening Sun” med Johnny Shines är precis en sådan sång. En riktig liten pärla. Med en lite up tempo shufflerytm och Big Walter Hortons lysande munspel skapas en blå bakgrund tillsammans med Al Smith bas och Shines skickliga gitarrspel. Mitt i denna instrumental kommer en enda sångvers med Johnny Shines otroligt mäktiga sångröst. Förtrollningen är bruten. Effekten är stark. Precis det orosmoment som gör mig till en njutningsnarkoman.

På tal om förblindande sångröster kan jag knappast gå förbi Bobby Blue Bland. Genom åren har han förföljt mig. Även om han kom in i mitt liv i slutet av sin Duke-period är det främst den som har tagit ett fast grepp om mina känslor. Och hållit i dem, aldrig släppt greppet. Det är man egentligen tacksam för. Mycket tacksam. Med ”Little Boy Blue” bygger han upp en stegrande stämning till ett suggestivt crescendo. Och når dit jag alltid vill komma, till den njutningsfulla rysningen.