Artikel / Krönika
Steve Berlin - den nye killen i Los Lobos
Av Christer Olsson

Los Lobos nya platta ”Tin Can Trust” har genomgående fått lysande recensioner för bandets sömlösa blandning av allt från tex-mex till Grateful Dead-rock och ren Freddie King-blues. David Hidalgo spelar gitarr som en besatt genom hela albumet och i ”Jupiter Or the Moon” levererar han ett elegant, jazzigt friform-solo som t o m Jimi Hendrix skulle varit avundsjuk på. Rootsy.nu passade på att prata med den nya killen i bandet om den nya plattan – Steve Berlin har bara varit med i 25 år…

Den här gången spelade ni in alltihop i studion, som ett band…

- Ja, de senaste plattorna spelade vi in i Caesars (Rosas) hemmastudio, och den är inte stor nog för att alla ska kunna spela samtidigt. Det är en trevlig studio, och det var väldigt bekvämt för oss, men vi hade ingen möjlighet att spela ihop hela bandet. Det funkade bra, men när han flyttade var vi tvungna att hitta något annat. Studion där plattan är inspelad ligger i East LA och omslaget är taget på den Main Street som är titeln på en av låtarna.

Vad står titeln ”Tin Can Trust” för?

- Det är en ordlek som mer eller mindre betyder att du är pank. Alla dina pengar ryms i en konservburk. Men det är också en sång full av hopp – även om du inte har stålar har du kärlek. Jag antar att ni har det ganska tufft i Sverige också, precis som här...

”Do the Murray” är en gitarr-instrumental – är det David Hidalgo som spelar?

- Ja, det är mycket Freddie King i den – Freddie är en stor idol. Jag tror David spelar nästan alla solon på plattan. Som i ”Jupiter Or the Moon” – det var en av de första låtarna vi spelade in. Vi hade utrymme för ett solo, men vi visste inte riktigt vad vi skulle göra när David kom upp med det här lite jazziga solot – och det lät kanon!

Ni gör en Grateful Dead-låt också…

- Ja, vi turnerade mycket med dem på 80-talet och enligt vad folk säger var Los Lobos Jerry Garcias favoritband. Det var en ömsesidig kärlekshistoria kan man säga. I USA är Grateful Dead fortfarande stora, och eftersom vi delvis delar samma publik försöker vi göra alla gamla Dead-heads lyckliga. Vi har försökt oss på den här låten (”West LA Fadeaway”) i flera år, men aldrig riktigt brytt oss om att försöka lära oss den, men nu fick Caesar den ljusa idén att föreslå att vi faktiskt skulle lära oss den. Så det gjorde vi, och den fungerar bra…

Efter 25 år är du fortfarande den nye killen…

- Inte nu längre. Vår trummis Cougar Estrada har varit med oss i 7-8 år nu. Nu klarar vi oss inte utan honom.

Men du har varit med i 25 år, och de andra har spelat ihop i över 35 år – vad är det som gör att det funkar?

- Jag önskar jag visste det. Antagligen för att vi ger varandra utrymme när vi inte spelar ihop. Alla har stora familjer som kräver tid så det gäller att hålla en vettig balans mellan jobb och fritid. Vi umgås inte speciellt mycket när vi inte spelar. Eftersom vi är borta så mycket vill vi vara med våra familjer när vi är lediga. Det är det minsta vi kan göra för dem. Och jag, för min del, bor inte i Los Angeles längre. Jag flyttade till Portland i nordvästra USA för några år sen. Jag älskar klimatet där – det påminner lite om Sverige – och det är ett mycket hälsosammare ställe än Los Angeles att bo på för mig och min familj.

Hur hamnade du i Los Lobos?

- Jag spelade i The Blasters och Los Lobos var förband åt oss på Whisky A-Go-Go i Los Angeles och blåste bort oss totalt – mig också! Vi blev kompisar och en dag sade de till mig, vet du, det är saxstämmor i många av de här mexikanska låtarna – vill du lära dig dem? Visst, sade jag…och ungefär tre år senare var jag med i bandet.

Har du påverkat bandet med ditt sound från Blasters?

- Knappast. Jag tycker alla i bandet påverkar soundet. Det är nånting alla står för. Det är ett väldigt demokratiskt band. Ofta är det låtskrivarens vision, han har mest att säga till om – men sen lägger alla till sina egna bitar.


Var det svårt för dig, som vit öststatskille, att lära dig de mexikanska låtarna? Du kan ju knappast ha haft en relation till den mexikanska folkmusiken…

- Jag var tvungen att sätta mig ner och ta på min tänkar-hatt och försöka räkna ut hur jag skulle spela stämmorna. Innan jag mötte Los Lobos hade jag aldrig hört mexikansk musik över huvud taget. Men det var bara att försöka passa in och fortsätta spela tills det blev rätt.

Ni kom aldrig till Sverige den här gången…

- Nej, tyvärr. Jag vill verkligen komma tillbaka till Sverige. Det är ett speciellt ställe för oss – vi spelade där t o m innan vårt första album kom ut. Vi har alltid haft ett otroligt speciellt förhållande till den svenska publiken. Jag lovar att det inte kommer att dröja så länge tills nästa gång – men jag kan inte säga exakt när det blir av…


Du har ju en framgångsrik karriär som producent också – vad tycker du är det bästa du gjort?

- Jag gillar att vara i studion och göra skivor och jag har en väldigt förstående fru och familj som låter mig åka iväg ett par veckor och göra skivor när inte Los Lobos spelar. Bäst? Svårt att svara på – känner du till Super Seven-plattorna? Jag gjorde de två första och speciellt den andra plattan var otroligt kul att göra. Jag kunde välja alla jag ville jobba med, och så gott som alla sade jag.

Och vad är det värsta du varit med om…?

- ”Graceland” med Paul Simon hör definitivt till lågvattenmärkena (skratt)…när han började med ”Graceland” hade han tänkt resa över hela världen och spela med olika musiker – men sen blev det mest sydafrikanska musiker. När vi jobbade med honom hade han precis kommit tillbaka från sin första afrikanska resa. Vi respekterade honom som låtskrivare, och det gör vi fortfarande, men problemet var att han inte hade några idéer. Vi visste inte vad vi skulle vänta oss – vi hade bara fått höra att han ville jobba med oss (Los Lobos). I en och en halv dag stirrade vi på varandra och försökte räkna ut vad den andre ville ha, och till slut började vi spela på en låt vi hade börjat på för vi var så uttråkade. ”Vad är det där?” sade han. Det är en av våra låtar. ”Kan vi inte jobba med den då?” Visst. Så vi gjorde den – och när plattan kom ut stod det text & musik: Paul Simon! Inte speciellt snällt…

Det låter lite som Dylan – att stå och stirra på varandra i dagar…?

- Det är inte det intrycket jag har fått. Jag har visserligen aldrig spelat med honom, med David Hidalgo var med på hans två senaste och han beskriver det inte alls på det sättet. Dylan har idéer och han vet vad han vill ha. Det är väldigt lite slöseri med tiden när han jobbar.

Läs mer om Los Lobos