Artikel / Krönika
Kan man lyssna på Lasse Stefanz?
Av Rune Häger

Ett dansband är ett dansband och ska bara jämföras med dansband, eller hur?

Men Lasse Stefanz verkar just nu befinna sig i ett gränsland, där bandet får allt mer uppmärksamhet även från andra håll än från den genuina dansbandspubliken. Det hör nästan till att man i dag ska gilla Lasse Stefanz, även om man aldrig bryr sig om dansbandskulturen i övrigt. Lasse Stefanz har snart nått en position där bandet kan jämföras med till exempel jordnära vuxenrock- och countryband, alltså inom de grenar av populärmusiken som brukar kallas rootsy.

Lasse Stefanz är ett band som »alla« bör ha hört. Det bildades redan 1967 och har sålt hundratusentals, kanske miljontals, skivor. 1987 utsågs bandet av Riksradion till Sveriges populäraste dansband. Samma titel fick man 1988 av Hänt i veckan och 1989 av Aftonbladet. Och så har det fortsatt med olika sorters utmärkelser år efter år och högar av platinaplattor. 2002 förklarades »De sista ljuva åren« till »tidernas svensktoppslåt« efter obegripliga 65 veckor på listan. Bandet har sedan starten hunnit med uppåt 5000 framträdanden, spelat in uppåt 500 låtar på platta och har befunnit sig på resande fot en sträcka som motsvarar resor till månen tur och retur 2,5 gånger. Det vore konstigt om genomsnittssvensken skulle ha missat denna ständigt närvarande orkester. »Alla« måste ha hört den någon gång.

Själv har jag bara hört Lasse Stefanz på radion. Deras låtar har alltid varit lätta att känna igen. Olle Jönssons sätt att sjunga står fram i radiobruset. Har man P4 som bakgrund när man jobbar, kör bil eller läser kvällstidningen på altanen, så vet man när det är Lasse Stefanz man hör, även om man inte är en aktiv lyssnare.

Men vad är det då som får bandet att i en allt större utsträckning accepteras utanför dansbandssfären?

Kan det vara låtarnas texter? Olle Jönsson påstår i en intervju att han har blivit allt mera noggrann med att kolla texter när han ska välja nya låtar för en kommande platta. Och namn som Lasse Holm och Michael Saxell hör till dem som skriver trovärdiga texter av hög kvalitet och därför har hamnat på Lasse Stefanz-plattor. Men det finns också exempel på motsatsen om man slumpmässigt går igenom några låtar från Lasse Stefanz skivproduktion. Ofta handlar låtarna om sviken kärlek, minnen, uppbrott, längtan och annat allmängiltigt i ett mer eller mindre svajigt parförhållande av det slag som är vanligt inom countrymusiken i USA.

Och ibland blir det komik av det som skulle vara vardagsdramatik. I »Har du glömt« sammanfattas sångens innehåll i slutversen:

Finns det en chans
att du blir den du va
Då när du gav mig
det jag ville ha
Jag ska vänta här
tills jag får ett värdigt svar

En manschauvinist har talat och sitter nu och väntar på att tjejen ska ge honom det han vill ha. Jag vet inte, är det kanske menat soms ironi?

En låt som heter »Hemmahamn« handlar om att »röja upp i sörjan«. I videon, som finns på YouTube, går Olle Jönsson omkring i snöyra, kör en gammal raggarbil av cabrioletmodell, nedcabbad trots vädret, och bilderna varvas med inlagda svartvita motiv av en blondin, som tydligen är objektet för Jönssons sökande. Texten handlar om frusna händer och om hur paret egentligen ska ha det i fortsättningen. Det blir i fraser som »ska vi älska eller träta« och den sorgliga sörjan avslutas i följande verser:

Kan vi undvika reträtten
som så lätt går hand i hand
med din röst på de kassetter
som du sänder mig ibland

Är det dags att ommöblera
i vår trånga vestibul
Börja leva och fungera
utan samvetsklausul

Ja, man kan undra. Det där med att möblera om i vestibulen bör väl i alla fall vara snabbt fixat? Men varför skickar hon kassetter? Har hon inte SMS?

I en annan låt fokuserar textförfattaren på att Jönsson ska komma hem i taxi. Det är i »Vitare än snö«, där sångens huvudperson ska släppas ut från kåken lagom till jul och i videon promenerar Jönsson än en gång i ett litet elegant snöfall. Det är snygga bilder och en story med ett riktigt slut – videon går ett steg längre än låttexten. Men varför detta betonande av att den f d fången ska komma hem i taxi? Flera gånger upprepas raderna »när jag sätter mig i taxin hem till dig« och »vill du ha mig går min taxi hem till dig«. Är låten kanske smygsponsrad av Svenska droskägarnas riksförbund? Eller kunde textförfattaren inte hitta på något annat?

Lasse Stefanz låtar är i stort sett allmängiltiga och vardagsnära. Man kan också hitta spår av lokalpatriotism, som till exempel i »Här hör jag hemma«. Här talar en man som har »färdats många 1000 mil, ibland i regn och storm« och han har varit i varje trakt som finns på denna jord. Men det är vid Helge å och Åhus strand som »fåglarna sjunger som allra bäst«. Olle Jönssons röst är i fokus framför en pompös synthbakgrund. Samma vattendrag, Helge å, skymtar förbi i »Skåneland«, som också nämner det skånska gemytet, Mårten gås och Turning Torso. Skåningen blygs inte för att påpeka att »det är orättvist att det blivit så här« och låten toppas av ett rykande gitarrsolo. Låten påminner för övrigt om »Copacabana«, som är en motsvarande hyllning till en annan del av världen i uptempo rock´n´roll med en enveten refräng.

Nej, jag tror inte att låtarnas innehåll har något med Lasse Stefanz framgångar att göra. Jag tror inte att så många ens lyssnar medvetet på texterna. Så viktiga är de inte. Lasse Stefanz spelar för dem som vill dansa, inte för dem som vill vidga sina vyer eller gripas av bländande formuleringar.

Men Olle Jönssons sång är ändå det som är Lasse Stefanz varumärke, det som får vuxna karlar och längtansfulla kvinnor att tatuera namnet på bandet på sina kroppar. Vad är det som är så märkvärdigt med Olle Jönssons röst?

Senaste Lasse Stefanz-plattan heter »Texas«, en titel som måste vara en markering.

Man måste mena att musiken skulle kunna ligga på en platta med ett band från till exempel Austin. Men om ett band från Austin skulle spela låtarna, så hade de blivit vassare, blodigare och skitigare. Och sångaren hade låtit mer som om han menade vad han sjöng. Olle Jönsson verkar inte lyssna så noga på vad han sjunger, han verkar mer koncentrerad på att upprätthålla den dialekt som han förmodligen själv har hittat på. Ska det vara en slags rikssvenska? Varför då?

Detta är ett mysterium för mig. Och förmodligen orsaken till att jag aldrig har köpt en Lasse Stefanz-platta. Sången låter inte äkta. Det låter som när skånska småbarn ska prata »fint« i sina lekar. Det blir konstigt. Den egna dialekten diskvalificeras och rösten får en tillgjordhet som inte finns där normalt.

Nu behöver inte Lasse Stefanz mig som skivköpare. De har sina platinahögar att peka på. Men jag undrar, och fortsätter att undra, hur skulle det låta om Olle Jönsson sjöng på skånska? Skulle han bli lika trovärdig som en sångare i ett band från Texas?

Dansbandspubliken verkar inte bry sig. Dansen fortsätter.

Läs mer om Lasse Stefanz