Artikel / Krönika
Say it one more time for the broken hearted: Dave Godin´s Deep Soul Treasures Del 1
Av Mattias Bergqvist

Cause they just don´t know
No, they don´t know
What happiness and true love can be
I know, to ever let you go
Is more than I can ever stand
But anyone who knows what love is will understand
(»Anyone Who Knows What Love Is (Will Understand)«, Irma Thomas)

Kärlek är ett alltid ett problem.
Ibland är den obesvarad och olycklig, besvärlig och konfliktfylld. Andra gånger, när kärleken är som bäst, är den livets bränsle och opium; en känsla som det varken går att vara utan eller beskriva med ord. Men när kärleken är fantastisk så måste man också handskas med rädslan över att göra bort sig och riskera att bli lämnad ensam. Den text som följer handlar mycket om kärlek. Kärlek som är passionerad, brinnande och outtömlig men även olycklig, misslyckad och sorglig.

Dave Godin var en hjälte och eldsjäl. Hans kärlek till soulmusiken visste inga gränser. Sedan början av sextiotalet har Godin alternerat mellan att bland annat driva skivbolag, boka konserter samt skriva initierade och underhållande artiklar för tidningar som Blues & Soul och House of Blues.

1997 släpptes så den första av de fyra skivor som tillsammans utgör »Dave Godin’s Deep Soul Treasures«. Titeln ensam signalerar att skivorna innehåller någonting högst personligt och inramningen är en sådan som fullständigt ber om och också framkallar magi. Helt enkelt det bästa blandband du kan få av en vän du inte visste att du hade.

För mig och säkert många andra innebar volym ett av »Dave Godin’s Deep Soul Treasures« en total revidering av den egna musiksmaken. Godin har sagt att han gått efter I. Q. (the Intensity Quota) när han sammanställt de fyra skivorna; då en låt gav Godin gåshud visste han att den platsade. Och de 25 kompositionerna på volym ett gav mig sådan gåshud att ingen annan musik spelade någon roll. Deep Soul blev min grej och skulle så förbli även om mycket annat vatten runnit under bron.

Men Deep Soul handlar inte bara om gåshud utan är också till gränsen fylld av kunskap om kärlek och därmed livet. Framför sig kan lyssnaren genom musiken se den ena kärlekshistorien avlösa den andra; alla olika men ändå så lika. Som en naturlig självklarhet får vi ta del av berättelser som avhandlar kärlekens mest skamsna vrår och gömmor. Kanske är det därför så många inte riktigt förstår sig på genren: sången, texten, musiken kommer för nära inpå lyssnaren. Dave Godin har uttryckt det bäst:

»Deep Soul is unique in as much as it is the only musical genre, operating within what is generally known, (in the widest sense), as 'popular music', that reflects deep and profound emotions, and a seriousness of purpose that rejects all trivialities and superficialities. One could perhaps almost say that Deep Soul is anti-pop, rejecting and contradicting all that the corporate music industry sets out to supply when it adopts the motto of being 'the industry of human happiness'.«

Så att välja ut favoriter bland de 100 låtar som Dave Godin presenterar på de fyra »Deep Soul Treasures«-skivorna är nästintill en omöjlighet: alla har sina egna höjdpunkter och går inte att jämföra med varandra. Ändå måste jag välja att belysa endast ett fåtal av dessa låtar för att kunna överleva eftersom det är oerhört svårt att skriva om mästerverken i genren utan att verka alltför fånig och romantiserande.

Kenny Carters »Showdown« känns som en naturlig utgångspunkt: sånginsatsen är superb och producenten Paul Robbins och arrangören Garry Sherman skapar en dramatisk musikalisk resa där konflikten mellan kärlek och vänskap står i centrum. Man kan nästan höra hur Carter sliter sitt hår i förtvivlan över att behöva välja mellan sin bästa vän och den person som de båda älskar. Dave Godin har dessutom gjort ett genidrag genom att efter »Showdown« placera Larry Banks »I´m Not the One«. Tillsammans med Milton Bennet skrev Banks »Showdown« och musikaliskt är de båda låtarna släktingar. Därtill hör även att jag inbillar mig att »I´m Not the One« textmässigt är fortsättningen på »Showdown«. Desperationen i Banks röst gör gällande att huvudpersonen några år senare måste finna sig i att vara ensam; utan någon att älska och utan sin bästa vän.

En annan komposition från volym ett som alltid fångar min uppmärksamhet lite extra är »She Broke His Heart« med the Just Brothers:

Let me tell you a story about a man
who lost his love
let me tell you about the love
and how she betrayed the man
yes, she did
and she broke his heart in two

Självfallet tror vi som lyssnare inte en sekund på att historien refererar till en tredje person; detta är självupplevt och en uppgörelse med kvinnan som brutalt krossade och stampande sönder ett hjärta vars enda önskan var att bli älskad.

Bessie Banks fantastiska »Try To Leave Me If You Can (I Bet You Can’t Do It)« är en annan höjdpunkt som etsar sig fast. Redan i inledningen bevisar Bessie sitt självförtroende, men i hennes självsäkra ord finns ständigt en oro att hoten om att bli lämnad kanske ska förvandlas till verklighet.

Men starkast av alla de tjugofem låtarna på »Dave Godin’s Deep Soul Treasures vol.1« är Sam & Bills »I Feel Like Crying«. På en utmärkt sätt använder Sam Gary och Bill Johnson varandra som bollplank för att trösta och ge stöd. Båda har blivit lämnade men kan inte riktigt förstå att så är fallet. Till slut kommer de tillsammans fram till att det enda de kan och egentligen känner för att göra är att gråta.

»Dave Godin’s Deep Soul Treasures vol.1« sägs vara den mest sålda titeln genom tiderna för skivbolaget Kent. Inför volym två skrev legenden Swamp Dogg (Jerry Williams) att den första skivan i serien var »the greatest compilation ever unleashed on man or beast, and this second volume only proves what everybody knows… Dave has the pulse of the Soul music lover. Please don´t stop doing what you´re doing because you do it so good«.
Det är svårt att påstå någonting annat.

Volym två är om möjligt ännu bättre än sin föregångare. Redan i början slungas vi iväg av melankolins katapult i och med Doris Dukes »How Was I To Know You Cared«. Misskommunikation är boven i dramat och nu tycks det inte finnas någon lösning:

I found somebody new
Someone to take the place of you
Now you tell me that you care
I couldn’t leave him because it wouldn’t be fair

Därefter avlöser de magiska stunderna varandra: »The Sweeter he Is (Parts 1 & 2)« skriven av Isaac Hayes och David Porter och framförd av the Soul Children blir lätt ett beroende då man självklart vill lista ut hur berättelsen hänger ihop. Hayes och Porter är även inblandade i Ruby Johnsons passionerade »I´ll Run Your Hurt Away« som gör mig alldeles knäsvag.

Bobby More & the Formosts sjunger »It Was a Lie” direkt från hjärtat medan Ben E King existerar utanför sin kropp när han konstaterar att »It’s All Over«. King är ensam, bedrövad och kan inte annat än vara fullständigt ärlig med vad han känner:

When I see two young lovers walking down the street
How it kills me when I see their two lips meet
And I place my hand right over where my heart once used to be

Johnny Adams »If I Could See You One More Time« är en annan komposition som bränner sig fast på det mest exceptionella sätt: Adams röst ekar av ånger men rymmer också hopp om en chans till. Ett extra bevis på låtens toppkaraktär är att Wardell Quezergue är med på ett hörn som textförfattare.

Den låt som dock står ut mest, som är mästerverket framför de andra på volym två, är Bessie Banks »Go Now«. Så sorglig att tårarna börjar synas i ögonvrån. Så perfekt att ingen annan musik behöver göra sig besväret att försöka konkurrera. Bessie Banks är så förtvivlad och förvirrad att det är omöjligt att urskilja vad hon egentligen vill ska hända. »Go Now« är två minuter och 40 sekunder av pur Deep Soul magi.

Påpekas bör också att de textstycken från låtarna som jag ovan refererat till måhända ser aningen slätstrukna ut när de endast existerar i skriven form och är tagna ur sin kontext. Men i sammanverkan med de sånginsatser som artisterna presterar på nämnda låtar lyfter texterna till oanade höjder och borrar sig in i hjärtat på det mest direkta av sätt. En banal text kan komma att betyda oerhört mycket mer när sångens intensitet väcker orden till liv.

Innan del ett av två når sin slutpunkt kommer det att handla om Jaibis »You Got Me«, Godins absoluta favorit genom tiderna. Låten finns att hitta som sista spår på volym ett och är i mitt tycke inte riktigt så bra som Godin vill få oss att tro, men ändå en pärla att ständigt återvända till. Joan Brown som är Jaibis riktiga namn sjunger med säker röst om den vackraste av kärlek; den som fångar in en person i sitt nät fastän denna egentligen inte vill bli förälskad. Känslan är dock så överväldigande att allt motstånd är meningslöst. Godin får avsluta med att beskriva »You Got Me«:

»Mannered, stylised, and with a cascading and vertiginous unfolding, it is, quite simply, the ultimate expression of what Deep Soul music is all about at its most stunning and majestic, with a mood that is both ambivalent and mysterious, and an atmosphere that is suffused with all that is good and worthwhile about being a human, and being capable of love for other beings. Truly it is Deep Soul. And truly Deep Soul is the ultimate in American soul music.«