Artikel / Krönika
Cowboy Jack Clement - Ett samtal med en hjälte
Av Lennart Persson

Cowboy Jack Clement har varit med om en del.

Och då tänker jag inte i första hand på att han under sjuttiotalet förlorade sitt livs besparingar på en skräckfilm med titeln »Dear Dead Delilah«.

Eller att Townes Van Zandt en gång var på turné i Europa och skickade honom en cd med 26 olika versioner av »La Paloma«…

Cowboy Jack kom till Sun Studios i Memphis i mitten av femtiotalet för att mixa en enkel garageinspelning han gjort med Billy Lee Riley. Sam Phillips gillade inspelningen, övertalade Clement att istället ge ut den på Sun och erbjöd honom jobb som talangscout, tekniker och producent. Karriären kunde börja.

Han var ensam i studion den där dan då tjejen i receptionen kallade på honom och sa att det stod en kille där ute som påstod att han kunde spela piano som Chet Atkins spelade gitarr. »Skicka in honom«, sa Clement och in klev Jerry Lee Lewis, sjövild och galen från start. Tillsammans skrev de rock ’n’ rollhistoria. Och »Whole Lotta Shakin’ Goin’ On« spelades in i en enda, orepeterad tagning.

Efter det jobbade han bland annat med Johnny Cash, Roy Orbison, Dickey Lee, George Jones, Bobby Bare, Charley Pride, Townes Van Zandt, John Hartford och Waylon Jennings. Och U2, men det ska vi inte hålla emot honom.

Han spelade också in en av de mest anspråkslösa, mest älskade plattorna på mina skivhyllor. »All I Want To Do In Life« var hans första soloalbum, det kom 1978 och jag har otåligt väntat på en uppföljare sedan dess.

I dagarna släpptes så, äntligen, hans andra album, nyligen recenserat av Christer Olsson här på Rootsy. Det var anledning nog att ringa upp min hjälte. Som bad om ursäkt för att det dröjt så länge. »Andra saker kom emellan«.

- Anledningen till att det äntligen blev av var att jag spelat en del här i Nashville, bland annat på Country Music Hall of Fame för ett år sedan, med ett helt suveränt band. Billy Burnette är med, gitarristen Shawn Camp är med, gamle American Studios-pianisten Bobby Wood och Kenny Malone, min favorittrummis i trettio år. Han är en av de där ovanliga trummisarna som vill veta vad texten handlar om innan han spelar in, det är ett gott tecken. Och folk gillar verkligen oss, så ryktet spred sig på stan och plötsligt hörde Dualtone av sig och ville spela in ett album. Så då gjorde vi det. Och det mesta på albumet är sånt vi brukar spela på våra konserter.

Dock inte allt.

– Nej, en del var sådant jag hade liggande, oanvänt. Som »Ballad Of A Teenage Queen«, inspelad med Johnny Cash redan 1981.

Du verkar medvetet ha gjort ett väldigt eklektiskt album, musiken spretar i många och oväntade riktningar.

– Det lärde jag mig av Sam Phillips. Han sa redan på femtiotalet att man måste gå på det som är annorlunda. »Get me something different!« var stridsropet man alltid hörde från honom. Jag ska inte påstå att det jag gör är särskilt annorlunda, men det låter åtminstone inte som något man hör på radion nuförtiden.

Varpå den gamle skivproducenten beklagar sig över i vilket sorgligt, fantasilöst skick den amerikanska reklamradion befinner sig i. Han har dock hittat räddningen: satellitradio.

– Det finns redan två stora operatörer på den marknaden, och båda erbjuder cirka 130 olika kanaler, de flesta utan reklaminslag. Du köper en mojäng som du monterar i bilen, för att kunna ta emot signalen, och sedan prenumererar du bara på den eller de kanaler som har den sortens musik du gillar bäst. Det kostar kanske 12 dollar i månaden per kanal och du slipper all den andra skiten du ändå inte vill höra. Och du kan lyssna på Grand Ole Opry även på andra sidan Klippiga bergen, eller i Florida; var du än är i USA eller Kanada! Lysande uppfinning. Och apparaturen du behöver börjar redan bli standardutrustning i nya amerikanska bilar, så det kommer att bli stort, tro mig.

– Och jag ser gärna att hela det reklamfinansierade systemet faller i bitar!

Ingen kan anklaga dig för att ha gjort något ämnat för den delen av branschen.

– Jag försökte göra en skiva som låter som musiken gjorde på den tiden man fortfarande kunde skapa hitlåtar gjorda av vanliga musiker och människor, inte de där digitala dockorna som paraderar fram i dagens reklamradio.

– Och det gick som en dans, på några veckor. Enda problemet var att jag samma dag jag skulle mixa plattan vaknade utan hörsel på högra örat! Det komplicerade ju just det jobbet en del…

– Men det är mycket bättre nu. Det var ett virus och min doktor pumpade i mig steroider och en massa annat skit, så nu är jag nästan bra igen.

Clement har sin studio, The Cowboy Arms Hotel, hemma i sitt eget hus. Och har spelat in där i tjugofem år nu; har han aldrig tyckt att det varit svårt att koncentrera sig på jobbet?

– Nej, det har alltid känts som ett väldigt naturligt ställe att spela in på. Speciellt om man ändå har huset fullt av instrument och inspelningsgrejor. Och du vet väl själv hur jävla tråkigt det är i skivstudior, med folk instoppade i små garderober. Jag vill spela in åtminstone alla »basic tracks« när alla musikerna kan se varandra, och spela både mot och med varandra. Utan hörlurar, inte minst.

Hur kom det sig att du öppnar skivan med en Rolling Stones-cover?

– »No Expectations« är en sån där låt jag under de senaste tolv-tretton åren använt som uppvärmningslåt i studion. Det var bara dags att spela in den på riktigt. Och jag har aldrig hört den med The Rolling Stones, det var basisten Jim Rooney som lärde mig den, skyll på honom! Det är hans arrangemang.

Och just när han berättar det stiger ingen mindre än Jim Rooney in i huset!

– Han har väl något han ska spela in…

Dörrarna är aldrig låsta till studion. Och en gång trodde Clement att det spökade där inne.

– Jag vaknade mitt i natten av jag hörde ljud från studion. Jag smög upp och kikade in och där gick Johnny Cash omkring, som om det var det mest naturliga i världen! Och det visade sig att han varit där ofta, utan att någon hade märkt det. Han åkte dit när han inte kunde sova på nätterna, bara för att han trivdes så med atmosfären.

Albumets titelspår är förmodligen Clement största stund som kompositör. Den bitterljuva kärlekssången har spelats in av både Cash och Emmylou Harris och det är tydligt att han är stolt över sin skapelse. Även om den kom till på ett ögonblick.

– Cash var i Sun-studion och behövde något att spela in. Låten var bara halvfärdig så gick till restaurangen intill, tog mig en kopp kaffe eller nåt och skrev färdigt den. Sen gick jag tillbaka och så spelade vi in den.

– På den här skivan gör jag den lite mer som den var tänkt från början. Min utgångspunkt fanns någonstans i den där calypsokänslan som finns i Dean Martins inspelning av »Memories Are Made Of This«.

– Och lyssnar du noga hör du Cash sjunga i bakgrunden. Det var något av det sista han gjorde i en studio innan han dog. Han var så svag att han inte kunde ta sig upp för trappan till studion så vi drog ner en mikrofon till mitt kontor på bottenvåningen och så sjöng han från min skrivbordsfåtölj.

– Han tyckte det var skitkul. Och han var en fantastisk man, jag saknar honom varje dag.

Albumet innehåller ytterligare en inspelning med Cash, en version av den gamla Sun-hiten »Ballad Of A Teenage Queen«, nästan färdigställd i början av åttiotalet när Clement påbörjade ett andra album för bolaget Elektra. Ursprungsversionen med Cash har kallats »den värsta inspelning som någonsin givits ut på Sun-etiketten«, men Clement förstår inte den kritiken.

– Den såldes ju i mer än en miljon exemplar, så särskilt pissig kan den ju inte vara. Sam Phillips gillade inte heller den, han tyckte att den var »too cute«. Men han gav ut den, för han märkte att tjejerna i receptionen älskade den…

– Sam pikade mig för den där låten varje gång jag träffade honom, men han måste ha skrattat hela vägen till banken. Och jag har aldrig haft någon anledning att beklaga mig.

Clement ger oss också sin version av en annan gammal Sun-klassiker, »It’ll Be Me«, ursprungligen inspelad av Jerry Lee Lewis. Och jag kan inte motstå frestelsen att fråga om det verkligen en gång fanns en alternativ textrad i den där refrängen. Först säger han nej, men ångrar sig.

– Du menar »toalettversionen«? Jag var på toaletten någonstans mitt i komponerandet och efter att ha klämt ut en rejäl sak kändes det så bra att jag inte kunde låta bli att kolla ner i toaletten och fick en underlig tanke om att det där kunde ha varit en människa. Så då gick jag ut och sjöng raden »if you find a turd in your toilet bowl, baby, it’ll be me and I’m looking for you«. Fast det hade de ju definitivt inte spelat på radio, så det blev »a lump in your sugar bowl« istället.

Fast Jerry Lee hade nog inte haft något emot att sjunga den.

– Jerry Lee…he’s something! Jag har ett rykte om mig som säger att jag inte gillar sångare, och det stämmer. De flesta kan ha bra röster, men de vet fan inte hur man sjunger. De är en omöjlig kombination av uppblåst ego och brist på självkänsla. Men Jerry Lee har aldrig, aldrig någonsin gett prov på sviktande självkänsla…

– Han var »a pain in the ass« och jag är väldigt glad att han bor i en annan stad, långt härifrån, men jag verkligen älskar inspelningarna vi gjorde tillsammans. Han hade inga hämningar överhuvudtaget; om han kom in i studion och där bara fanns en enda person som lyssnade så satte han sig ner vid pianot och körde hela sin show, utan att hålla tillbaka någonting!

Det är lätt att tro att ni både vrålsöp och knaprade piller i den där studion. Hur var det egentligen?

– Även om allt vi gjorde låter som om det är inspelat när vi alla är totalt stenade, mitt i svartaste natten, så ska du veta att det mesta gjordes på dagarna, med det »vanliga« livet precis utanför.

– Jag såg inte till några droger, men söp gjorde vi väl. Jag kommer ihåg att jag en gång försökte mixa en inspelning när jag var full, men det gick naturligtvis åt helvete. Så då var jag ju tvungen att lära mig hur man skulle mixa när man var full…

Låten »S-E-R-I-O-U-S-L-Y« skrev han för snart tio år sedan med låtskrivaren Don Robertson, som på femtio- och sextiotalen skrev klassiker som »Please Help Me I’m Falling«, »I Really Don’t Want To Know«, »I Don’t Hurt Anymore« och »Born To Be With You«. Och texten knyter också på ett förtjusande vis an till en mer romantisk låtskrivartradition än dagens: »what kind of fool would make an angel cry, now it H-U-R-T-S me ’cause I was that guy«.

– Vi har varit vänner i mer än trettio år, men han har alltid bott i Kalifornien. Så flyttade han för några år till Nashville och då passade jag på att skriva en fem-sex låtar med honom. Det här är en av dem, en annan är »Trapped In An Old Country Song«, som också är med på plattan.

I mitten av sjuttiotalet producerade Clement ett album med Waylon Jennings som är dennes bästa någonsin. Inspelat under sex månaders konstant party, men fyllt av väldigt speciell skönhet. Titelspåret, »Dreaming My Dreams«, dyker också upp på Clements nya album.

– Jag har alltid älskat den där sången, trots att den spelades in på toppen av ett väldigt högt berg av kokain. Orden talar till mig på ett väldigt direkt och personligt vis; det finns mer än en person jag har låtit försvinna ut ur mitt liv alldeles för fort och alldeles för lättvindigt.

Och det förtätade, väldigt personliga soundet från Waylon-klassikern tog Clement med sig när han därefter började spela in sin egen »All I Want To Do In Life«.

– Ja, det är ju mitt, jag har det alltid med mig i bakfickan…

Läs mer om Clement, Cowboy Jack