Artikel / Krönika
TV-programmet som aldrig blir av
Av Rune Häger

Malmö har blivit en stöddig stad.

Turning Torso är högst i världen, Malmö FF är i guldform, nya universitet och högskolor växer upp nästan mitt i stan, nya hockeyarenan är flottast i världen, nya fotbollsarenan har ingen motsvarighet på den här planeten, det byggs tunnelbana under city och via världens längsta bro till Köpenhamn väller det in guld i alla butiker där danska shoppare fyndar med sin hårdvaluta, så att ingen butiksägare (och inte heller någon hotellchef) i stan kan övertygas om att det är finanskris och lågkonjunktur i resten av världen.

Malmö har blivit stöddigt.

Till och med musiklivet blomstrar. Gamla rävar från förr och new faces spelar på stans alla venues. Kulturbolaget är fortfarande number one, men står inte ensamt med sin estrad i city. Det spelas på gamla pubar och barer och på nya klubbar som aldrig förr. Malmö har för närvarande ett musikliv som både i kvalitet och mängd torde vara unikt för Sverige. Och då menar jag musik som brukar sorteras under ”rock”, ”blues”, ”country” och ”singer/songwriters” i skivbutikerna.

Om jag vore teveproducent i Malmö, vet jag exakt vilket program jag skulle producera så snart som möjligt. Och jag skulle jag göra det väldigt enkelt för mig och ändå få ihop ett program som det skulle slå gnistor om. En studio med publik och artister i närkontakt på ett vanligt trägolv är allt som behövs. Någon dekor är inte nödvändig. Det viktiga är att kamerorna kan fånga upp både publikreaktioner och de medverkandes inlevelse.

Men först av allt skulle jag göra en önskelista med de musiker som jag skulle vilja presentera för resten av Sverige. –Kan du komma och sjunga ett par låtar? skulle jag fråga dem. Jag tror inte att någon av de nedanstående skulle backa ur.

Wilmer X
har tagit långledigt eller evig semester; inte ens Nisse tycks veta. Men skulle det vara omöjligt att dra ihop bandet, så skulle så klart Nisse Hellberg vara med som soloartist. Och även Jalle Lorensson skulle göra succé som inhoppare i något band.

Andi Almqvist
är en begåvning som har släppt mer än en lysande CD. Han har rösten och han kan skriva låtarna. I maj/juni 2009 gjorde han en liten Englandsturné som avslutades på Borderline i London. Han borde vara ett välkänt namn i Sverige och hade blivit det om det här TV-programmet blev verklighet.

Snibb
är en allroundmusiker som spelar gitarr och trummor lika bra. Dessutom skriver han låtar som han sjunger själv i en eller annan konstellation. Han finns på platta i flera olika band och han fick våren 2009 ett fint anbud från Nashville. Jason & The Scorchers ville ha med honom på nya plattan och nu är Pontus Snibb officiell medlem i bandet!

Mikael Wiehe
behöver ingen presentation. Jag skulle be honom sjunga »Var inte rädd mitt barn«. Den ger mig ståpäls.

Mats Nilsson
kommer från Ängelholm, men har bosatt sig i Malmö och har blivit ett stort namn på klubbscenerna. Bara när Rögle har hemmamatch försvinner han från stan. Han är en singer/songwriter med massor av bra egna låtar i bagaget. Kallar sig Rag-And-Bone på platta.

Eddie Nyström
borde alla känna till. Han har setts i många olika band och projekt så länge jag har bott i Malmö och han har turnerat Sverige runt med olika band. Någon som inte har hört honom?

[b]Sir Jay Åsling
brukar spela på puben Pickwick på måndagar, om någon har vägarna förbi. Ibland med storband, ibland med olika gästmusiker. Och det gungar alltid lika mycket!

Buckaroos
är en institution i Malmö som nyligen har firat sitt 25-årsjubileum med att spela på Continental Club i Austin. Leds av Jalle Olsson. Han började sin karriär som trummis i Wilmer X, innan han bildade eget. Finns på en mängd plattor.

Ulf »M« Andersson
hade en hit på 60-talet då han spelade trummor i Gonks. »M« står för Masken och hitten hette Loppan. Han har levt upp under senare år som entertainer med egna lyxshower på fullsatta Nöjesteatern och han sjunger som en svensk Delbert McClinton.

Svante Sjöblom
är Sveriges kanske yngste bluesman, men han låter som om han hade varit med i svängen de senaste 70 åren. Han skulle få äran att öppna programmet och ingen utanför Malmö skulle tro sina öron.

Three Studs and A Stone
- »stenen« det är han Steve Grahn, numera mest känd för sin medverkan i TV-reklam (ingen kommer ihåg att det var för Tarkett), som gav honom tillnamnet Köbekagan. Men han är också en grym bluesartist, som både sjunger och spelar gitarr. I det här gänget spelar också hans egna grabbar.

Richard Lindgren
är ett tungt namn i Malmö och han och Andi Almqvist kämpar för att få ett nationellt genombrott. Något som de är lika mycket värda, båda två. Richard är en lysande liveartist. Gång på gång knäcker han öldrickarna på Malmös musikpubar.

Lotta Wenglén
förväntades för ett par år sedan att bli en röst för hela Sverige. Men det är en svår bransch och Malmöartister har kanske inte ett inbyggt »go« i sig... De tar det med ro. Men bli inte förvånad om den här tjejen plötsligt en dag får den chans hon är värd i nationell teve eller vad det nu är som behövs.

Nå, vad tycks?

Någon som skulle vilja se den här showen på TV?
Hör gärna av dig till mig på Rootsy!