Artikel / Krönika
DVD-tips, del 4
Av Lennart Persson

Hank Williams
Honky Tonk Blues
(Mercury/import, dvd)


Hank Williams dog på nyårsnatten 1952, ensam i baksätet på sin ljusblå Cadillac, med kroppen full av morfin och alkohol. Han var 29 år gammal. Tjugofem tusen människor kom till hans begravning. Vilket säger en del om vad han betydde när han var i livet.

Och hans betydelse har knappast minskat.

Rockvärlden var långsam med att inse detta; massmedialt och kulturellt betraktas countrytraditionen fortfarande bara som en skabbig byracka från Nashville. Men för några år sedan gav ett imponerande antal tungviktare, från Bob Dylan och Keith Richards till Ryan Adams och Tom Petty, ut ett hyllningsalbum med den passande titeln »Timeless«. Och med det hade även rockbranschen slagit fast att Hank Williams musik är tidlös.

Fast det har resten av världen vetat länge.

I countryfamiljen har man aldrig tvekat om Williams position i dess egna mitt, åtminstone inte efter hans död. Moe Bandy skrev redan på sjuttiotalet låten »Hank Williams, You Wrote My Life« och gjorde sig därmed till talesman för alla countryartister.

Hank var countrymusikens första sexsymbol, dess första riktigt karismatiska stjärna. Men också en man av folket, som talade direkt till varje individ i sin stora publik. Han talade om vad som hände med människorna i ett sydstatssamhälle i enorm förvandling. Inte i specifikt samhälleliga termer, men om vad som hände inuti de förvirrade människor dessa massiva förändringar lämnade efter sig. Rädsla, utanförskap, känslan av att tappa fotfästet och kontrollen. Hela hans eget liv var en illustration av detta, och det finns där i hans musik. Ingen annan countryartist har lämnat en sådan skatt efter sig.

Hans inspelningar – som »I’m So Lonesome I Could Cry«, »Cold Cold Heart«, »I Can’t Help It«, »Hey, Good Lookin’«, »Ramblin’ Man«, »Half As Much«, »Jambalaya«, »You Win Again« och »Your Cheatin’ Heart« – definierar med förkrossande kraft själva begreppet country. Någon har sagt att han skrev »samma slags låtar som alla andra vid den tiden, bara så mycket bättre«. Och han förkroppsligade i sin musik verkligen den goda sidan av det vi brukar kalla »hjärta & smärta«. Han fick kvinnorna på fall – de ville antingen gå i säng med honom eller bli hans ställföreträdande mödrar – och männen kunde identifiera sig med hans nakna sätt att avslöja sina egna brister och skröpligheter.

Williams är ett amerikanskt original, lika betydelsefullt som någonsin Robert Johnson, Charlie Parker eller Louis Armstrong. Parker var för övrigt en stor älskare av Hank, och spelade hans skivor så fort han hittade dem i någon jukebox. Han gjorde det för att han tyckte melodierna var så fantastiska; och utan att känna det minsta skam. Sug på den, jazzskribenter, som aldrig hört »Your Cheatin’ Heart« eller »I’m So Lonesome I Could Cry«.

Och för den som vill ta reda på vem Hank var, eller den som bara vill bekräfta sin kärlek till hans musik, rekommenderas den här välgjorda dvd-dokumentären varmt. Mannen bakom den är Colin Escott, känd för alla som redan gått ner sig i Hank och countrymusikens underbara värld.

Med stor kärlek, och med hjälp av ett nyfiket, undersökande sinne, ger han oss hela den fantastiska och sorgliga storyn i snyggt om än komprimerat format. Med gedigen research i botten; Escott har talat med alla från Hanks barn och överlevande exfru till hans samarbetspartners på femtiotalet. Här möter vi till exempel från Hank Page, som otaliga gånger presenterade Hank från Louisiana Hayride-scenen, konsertarrangören Tillman Franks och Don Helms, steelgitarrist i Hanks kompgrupp The Drifting Cowboys.

Och så finns här, faktiskt, en mängd både tidigare kända och tills nu okända filmklipp. Jag älskar speciellt hans inhopp tillsammans med systrarna June och Anita Carter och det är en fröjd att se den unge jazzsångaren Tony Bennett sjunga Hanks »Cold Cold Heart« med sådan intensitet; kanske för att det var det oväntade låtvalet som i början av femtiotalet satte fart på hans karriär.

I senaste numret av den engelska tidskriften Word, som för övrigt också rekommenderas, utgjuter Elvis Costello sin kärlek till Hank och sin tillfredställelse med den här dokumentären. Jag kan inte låta bli att tro att han på så vis betalar tillbaka för det missdåd han tidigt i sin karriär utförde på Hanks »Why Don’t You Love Me (Like You Used To Do)«. Den stelopererade versionen gjorde nämligen ingen människa glad.

Men efter ett antal skilsmässor skulle han förmodligen göra ett bättre jobb i dag. Och han får gärna göra det.

Det behövs fortfarande artister som talar så direkt till oss om ensamheten och rädslan, om allt det som är hjärta & smärta.

Och i det sammanhanget är Hanks gamla låtar definitivt tidlösa.

Läs mer om Williams, Hank